2016 kompl

INDIANKLUBBEN
den. Det var inte svårt att följa den då dammet välde upp i stora moln efter de galopperande djuren. Bort över Piney Creek
gick det, upp mot nordost. Henry Haymond sökte sig uppe på höjderna för att kunna se i vilken riktning det bar. Väl uppe
på Lodge Trail Ridge drog han åt sig tyglarna och fick stopp på sin flåsande häst. Efter en stund hade han ett sextiotal mer
eller mindre yrvakna och halvklädda soldater omkring sig. Med dessa fortsatte han så ner på norrsidan av åsen. Gruppen
var inte organiserad på något speciellt sätt. Det fanns inga, eller bara några få befäl, som kunde ge order, så gruppen
spreds ut i olika riktningar allt efter eget gottfinnande. Men plötsligt liksom bara växte det upp indianer ur marken. Från
varje ravin, från varje buskage, både framifrån och bakifrån välde det fram skrikande och skjutande indianer. Det måste ha
varit minst ett par hundra. Kapten Haymond lyckades till slut, med hjälp av sin adjutant och några äldre underofficerare, få
stopp på sina soldater och få dem samlade, så att de kunde börja försvara sig. Därmed var inte indianerna längre så intresserade
av att pressa sitt angrepp vidare. Haymonds trupp kunde efterhand sakta dra sig tillbaka upp mot Lodge Trail Ridge
igen. Där skickade han iväg sin adjutant tillbaka mot soldatlägret för att begära förstärkning. Kapten Haymond kände sig
förödmjukad. Han skämdes. Han, en erfaren truppledare med två brevets (hedersutmärkelser) av såväl major som överstelöjtnants
grad under Inbördeskriget, bataljonschef och välbetrodd officer hade låtit lura sig av det mest elementära indianska
tricket. Han hade hals över huvud bara störtat rakt in i ett bakhåll. Han kände sig som en nybakad, grön löjtnant ute
på sitt första uppdrag. Men nu gällde det att ta sig ur den här knipan. Han hade ingen aning om vilka män han hade med
sig. Och han hade ingen aning om ifall alla var med i grupperna han samlat omkring sig, eller om det fanns andra som var
avskurna någon annanstans. Han visste inte om han hade förlorat några i döda eller sårade. Han visste inget mera än att
han hade gjort bort sig. Men han lyckades ändå organisera de soldater han hade kontroll på i en försvarbar ställning, där de
nu kunde avvakta att förstärkning skulle komma. Till slut kom så två kompanier stormande över åsen, ledda av löjtnant
Bisbee och indianerna fick plötsligt lite annat att koncentrera sig på. De försökte med ett nytt bakhåll för den nya gruppen,
men det misslyckades och indianerna drog sig nu snabbt undan. Den förenade styrkan kunde nu organisera sig och man
beslutade att göra ett försök att se vart den bortrövade mulåsnehjorden tagit vägen. Men under tiden som samlingen pågick
fann man två av Haymonds soldater döda och flera visade upp diverse skador. De döda lastades på en av hästarna och
de sårade var inte värre däran, än att de kunde klara sig själva. Kapten Haymond ledde nu styrkan tillbaka mot Lodge Trail
Ridge, för att därifrån se om man kunde lokalisera de bortflyende indianerna. Men vid övergången av Peno Creek, innan de
kommit ända fram till åsen, fick de syn på antal vagnar. Att något var galet var uppenbart. Tältdukarna var avrivna och en
mängd handelsvaror var utspridda runt omkring. Medan de sökte runt kring vagnarna hittade de en skrämd indiankvinna i
buskagen. Sedan visade det sig att hon också hade fem barn i släptåg. Hon var mycket uppjagad och rädd och hon kunde
inte göra sig förstådd. Men hon pekade och envisades med att försöka få soldaterna att följa med henne. Kapten Haymond
var mycket tveksam. Tänk om det här var ännu en fälla. Ett försök att locka soldaterna in i ett nytt bakhåll. Men man såg på
henne att hon var nära nog i upplösningstillstånd och det var uppenbart att hon bönade och bad om hjälp. Så mycket var
enkelt att se. Så han gav med sig och de började ytterst försiktigt att följa efter henne. Alldeles bortom vagnarna hittade
de så fem döda män på marken. Alla var svårt misshandlade och stympade.
"Måste vara French Petes vagnar", sa löjtnant Bisbee och såg sig omkring, "vi fick besök av cheyenneindianer i går som
hade varit hos Pete. Måste ha varit härifrån de kom då".
Han vände sig till den vettskrämda kvinnan.
"French Pete…?" sa han frågande till henne och pekade på de döda männen.
Hon nickade bara och såg sig skrämd omkring bland soldaterna, medan hennes minsta barn försökte gömma sig i hennes
långa kjolar.
"Kangi Maza atayela kte", sa hon sedan, samtidigt som hon försökte visa hur hon höll något i handen. Något som hon
slog med mot en av de döda personerna, "kte..kte… kte.." sa hon om och om igen, medan hon demonstrerade slag i luften.
Men ingen i soldatgruppen förstod vad det betydde. Löjtnant Bisbee pekade på kroppen som hon riktat sin demonstration
mot. Så vände han sig till henne och frågade på nytt:
"Pete?... French Pete?"
Hon nickade bara igen och Bisbee vände sig till kapten Haymond med orden:
"Antar att det här antagligen är handelsmannen och hans folk. Vi gör kanske bäst i att försöka lasta om det vi kan från
vagnarna och ta med åtminstone någon av kropparna tillbaka till posten", sa han och pekade mot de som låg närmast,
"dom andra får vi väl försöka begrava här. Bäst vi tar med kvinnan och barnen. Major Bridger kanske kan luska ut mera från
henne".
Kapten Haymond bara nickade och gav order till några av männen, att lasta det av varorna som fortfarande kunde användas
och som de kunde föra med sig. I buskagen hittade de ett par mulåsnor som indianerna tydligen inte hade fått med sig.
Därmed kunde de spänna för en av vagnarna som de lastade så mycket de kunde i. Ett par av kropparna fick också plats,
men resten försökte man begrava så gott det gick. Någon riktig begravning blev det dock inte. Kropparna släpades bara
ner i en grop och täcktes över så gott det gick med lite stenar och grästorv. Sedan startade truppen tillbaka mot militärposten.
16