2016 kompl
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
INDIANKLUBBEN<br />
mera. Här stannade han så länge det fanns något<br />
mera kött att slita ut ur kadavret. Kött som<br />
nu gjorde mirakel med förnyelsen och ersättningen<br />
av hans stora blodförlust. Så stark blev<br />
han efter en tid att han nu till och med kunde<br />
resa sig. Därefter blev hans förflyttningar både<br />
snabbare och längre dag för dag.<br />
Han hade haft turen att inte träffa på några krigiska<br />
indiangrupper under hela sin vandring<br />
och nu närmade han sig Missourifloden. Hans<br />
sår läkte förvånansvärt väl, förutom ett stort<br />
sår han hade på ryggen. Ett sår han inte kunde<br />
komma åt att rengöra. Det plågade honom mer<br />
och mer. Men han vägrade att ge upp och nu<br />
hade han dessutom bättre möjligheter både<br />
att skydda sig själv och att skaffa sig mat. Han<br />
kunde kasta sten på småfåglar och han kunde<br />
kasta spjutliknande grenar efter större djur.<br />
Han kunde ljustra fisk i floden och genom att<br />
han nu kunde hålla sig upprätt hade han lättare<br />
att undvika möten med större vilddjur som<br />
vargar och björnar och med krigiska indiangrupper.<br />
Men nästan framme vid Missouri<br />
stötte han ändå på en grupp indianer. Men det<br />
var en hel by av siouxer som var på vandring.<br />
Det var tur för Glass. Det här var ingen krigargrupp,<br />
utan en hel grupp av familjer på väg att<br />
flytta sig mellan två lägerplatser. Och nu inträffade<br />
det fantastiska att dessa indianer tog sig<br />
an den svårt sårade och uttröttade Glass. Genom<br />
djungeltelegrafen hade ryktet om den vite<br />
mannen som mött en björn redan spridit sig<br />
och även de här indianerna kände tydligen till<br />
historien och blev nu nyfikna på hur den sårige,<br />
slitna och smutsiga pälsjägaren hade klarat sig<br />
så här långt. De gav honom mat och de skötte<br />
om det svåra såret på hans rygg, som redan var<br />
angripet av sårmask, något som förmodligen<br />
hade förhindrat blodförgiftning i såret genom<br />
att maskarna åt upp det döda köttet. De här indianerna<br />
hjälpte nu Glass ända ner till Fort Kiowa,<br />
som egentligen inte var något militärfort,<br />
utan helt enkelt en handelspost anlagd av den<br />
franske handelsmannen Brazeau. Namnet Fort<br />
Kiowa hade inget med den sydligare prärieindianstammen<br />
att göra, utan var helt enkelt en<br />
förvrängning av handelsmannens indianska<br />
smeknamn "Cayewa", vilket i amerikanernas<br />
mun hade blivit "Kiawa" och till slut "Kiowa".<br />
Här kunde Hugh Glass nu äntligen få vård för<br />
sina skador, vila upp sig och förnya sina kläder<br />
och utrustningar. Han fick köpa allt på kredit<br />
uppbackat av William Ashleys goda namn. Men<br />
någon längre tid hade inte Glass ro att hålla sig<br />
stilla. Brinnande av begäret att spåra upp de<br />
två svikarna och ta tillbaka sitt älskade gevär<br />
lämnade han Brazeaus handelspost så fort han<br />
hade kommit i ordning. Och han passade på<br />
när Brazeau skickade en sexmannagrupp norrut<br />
med en pirogue för att göra affärer med<br />
mandanindianerna. Det var omkring den 10 oktober<br />
som de lämnade Fort Kiowa och de hade<br />
göra omkring sex veckor innan de hade kämpat<br />
sig upp till straxt nedanför mandanbyarna en<br />
god bit ovanför nuvarande städerna Mandan<br />
och Bismarck, North Dakota.<br />
Här hade de arikaraindianer, som Ashleys folk<br />
tidigare gjort hemlösa genom att bränna ner<br />
deras byar, fått en fristad i en tidigare övergiven<br />
mandanby, på villkor att de lät bli att störa<br />
amerikanerna som mandanerna gjorde goda<br />
affärer med. Men arikaraindianerna var inte<br />
arikara för inte. När de nu fick klart för sig att<br />
ett amerikanskt handelsfartyg på nytt var på<br />
väg uppför floden vaknade deras hämndbegär.<br />
Vid en stor flodkrök alldeles söder om deras<br />
nya hemby lade de sig i försåt och när båten<br />
dök upp angrep de den genast och dödade alla<br />
ombord. Men det var bara fem man kvar ombord<br />
för en av männen, den från historien med<br />
Lewis och Clarks omtalade upptäckarfärd välkände<br />
jägaren och tolken Toussaint Charbonnau,<br />
hade sänts i förväg för att meddela deras<br />
ankomst till mandanerna. Den andra personen<br />
som undkom var ingen mindre än Hugh Glass.<br />
Han hade valt att hoppa av båten när de nådde<br />
fram till den stora flodkröken för att han räknade<br />
med att tjäna tid på att vandra tvärs över<br />
landtungan, medan den tunga båten skulle ha<br />
att göra alltför lång tid för att ros och stakas<br />
hela den långa kurvan omkring det utskjutande<br />
landet. Glass hade ändå inget ärende i mandanbyn,<br />
utan hade sitt sikte i första hand inställt<br />
på nästa handelsstation ovanför byarna,<br />
Fort Tilton, där han hoppades kunna följa med<br />
någon annan båt på väg upp mot det gamla<br />
Fort Henry vid Yellowstoneflodens utlopp. För<br />
det var där han räknade med att träffa på de<br />
förmenta svikare som övergivit honom och nu<br />
säga dem ett sanningens ord, samtidigt som<br />
han skulle kräva tillbaka sin käraste ägodel,<br />
den gamla bössan.<br />
Väl kommen förbi den långa flodkröken och i<br />
närheten av mandanbyarna upptäcktes Glass<br />
av några arikarakvinnor som genast slog larm<br />
om att en vit man närmade sig. En grupp arikarakrigare<br />
rusade genast till för att genskjuta<br />
Glass. Men på samma gång uppmärksammade<br />
ett par mandankrigare situationen och bestämde<br />
sig snabbt för att lura arikarakrigarna på<br />
konfekten. Mandanerna var närmare Glass än<br />
arikaragruppen och lyckades rida ut och lyfta<br />
upp honom på en av hästarna och sedan sätta<br />
sig i säkerhet i sin by. Härifrån hjälpte de honom<br />
att komma ända upp till Fort Tilton, som<br />
var en handelspost tillhörande Columbia Fur<br />
Company. Ödet hade ännu en gång räddat<br />
Hugh Glass undan döden.<br />
13
Change language