2016 kompl
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
INDIANKLUBBEN<br />
Vid Fort Tilton fick han hör hur de andra männen<br />
på båten hade dödats efter att han lämnat<br />
dem. De berättade också för honom att de här<br />
vid handelsposten nu hade levt i månader under<br />
ett ständigt hot från de krigiska arikaraindianerna.<br />
Man kan ju undra hur tankarna gick i<br />
huvudet på Hugh Glass. Förutom att han närmast<br />
blivit uppäten av en grizzlybjörn, hade<br />
han nu på kort tid varit involverad i inte mindre<br />
än tre konfrontationer med indianer, där han<br />
mycket väl hade kunnat mista livet. Men han<br />
levde fortfarande, medan 21 andra män var<br />
döda och 16 skadade. Allt detta hade inträffat<br />
inom de senaste sex månaderna. Var han skakad?<br />
Var han rädd? Var han benägen att ge<br />
upp? Nej, ingalunda. Hans beslutsamhet var<br />
fortfarande orubbad. Det visas kanske bäst av<br />
att han redan samma natt bad att bli rodd över<br />
floden för att komma runt arikarabyn, för han<br />
förklarade att han nu var fast besluten att direkt<br />
återuppta sin vandring upp mot Henrys<br />
fort vid Yellowstonefloden, för att ställas öga<br />
mot öga med de svikare som hade övergivit<br />
honom och som nu hade hans gevär. Han hade<br />
ingen aning om att Henry redan hade övergivit<br />
fortet och hade flyttat ner till Bighorndalen.<br />
KONFRONTATION MED BRIDGER VID FORT<br />
HENRY<br />
Efter att de hade lämnat den döende<br />
Glass i Fitzgeralds och Bridgers vård vid Grand<br />
River hade Andrew Henry med resten av sin<br />
brigad skyndat vidare norrut mot sin handelsstation.<br />
Det var redan sent i oktober innan de<br />
nådde dit. Situationen där visade sig vara nästan<br />
värre än han hade befarat. De fåtaliga<br />
männen han hade lämnat där berättade att all<br />
verksamhet i stort sett hade legat nere. Ingen<br />
handel hade förekommit och posten hade i<br />
stort sett varit belägrad av svartfotsindianerna.<br />
Henry beslutade då på stående fot att flytta<br />
verksamheten längre söderut. De samlade nu<br />
ihop allt som fanns av värde och startade söderut<br />
uppför Yellowstone. När de kom till Bighorn<br />
River sökte de sig upp i dess dalgång. Väl<br />
komna upp till platsen där Little Bighorn rann<br />
ut i Bighorn anlade man nu ett nytt Fort Henry<br />
för att försöka starta affärer med kråkindianerna<br />
i området.<br />
Det var redan i slutet av november när Glass<br />
hade startat sin vandring upp mot det avlägsna<br />
Fort Henry vid Yellowstoneflodens utlopp. Det<br />
skulle ta honom nästan fyrtio dagar att nå<br />
fram, bara för att finna ett tomt fort! Han hade<br />
då, endast utrustad med det allra nödvändigaste,<br />
vandrat genom decimeter djup snö, mot<br />
stingande nordliga vindar i ett svinkallt land.<br />
Ett land behärskat av siouxer, assiniboiner och<br />
till slut även de fruktade svartfötterna. Han<br />
hade vandrat genom ett land som i princip var<br />
trädlöst. Ett land bestående av rullande gräskullar<br />
genomskuret av otaliga bäckraviner,<br />
men för övrig helt utan platser där han kunde<br />
söka skydd mot de ständiga vindarna, eller<br />
gömma sig för kringstrykande indiankrigare.<br />
Men inget tycktes kunde stoppa honom och<br />
hans beslutsamhet att äntligen kunde få se<br />
sina svikare i ögonen tycktes bara bli allt starkare.<br />
Det var den känslan som obevekligt drev<br />
honom framåt. Men stod han här framför ett<br />
tomt fort! Vem som helst skulle förmodligt<br />
bara ha signat ner och givit upp alltihopa. Men<br />
inte Hugh Glass. Han bara fortsatte…<br />
Hur han kunde veta vart han skulle gå, vad som<br />
hade hänt med Henrys folk och hur han skulle<br />
hitta dem, det vet vi inte. Men antagligen hade<br />
Henry lämnat någon beskrivning, någon vägledning,<br />
kanske ett skrivet meddelande om<br />
vart de hade tagit vägen. Åtminstone att de avsåg<br />
att upprätta ett nytt fort på någon mindre<br />
utsatt plats längre söderut. Men någon närmare<br />
vägledning kunde det inte ha varit, eftersom<br />
Andrew Henry inte själv visste var de slutligen<br />
skulle hamna efter att de hade givit sig av. Kanske<br />
hade Henry låtit märka ut sin flyttväg med<br />
några slags markeringar. Vi vet inte. Men Glass<br />
satte genast iväg för att söka upp det nya Fort<br />
Henry, var det nu kunde ligga…<br />
Vad som än hände. Hur Glass än tänkte och<br />
vad han än gjorde, så kvarstår faktum att en<br />
man som hette Allen har talat om för Yount,<br />
som sedan skrivit ner det, att Hugh Glass stegade<br />
in i det nybyggda Fort Henry vid Little Bighornflodens<br />
utlopp på självaste nyårsaftonen<br />
1823. Vilken uppståndelse… Alla bara gapade.<br />
Var det en vålnad de såg? Trots att alla hans<br />
skador och trots att alla strapatser han genomlidit<br />
definitivt hade förändrat hans utseende,<br />
så kunde de ju ändå se att det var Hugh Glass<br />
som stod framför dem. En Hugh Glass som<br />
hade återvänt från det döda! En revenant!... En<br />
figur som ansetts död men som kommit tillbaka…<br />
Var det en vålnad? Eller var det en riktig<br />
människa? Kunde det vara möjligt… ?<br />
När den första chocken hade lagt sig och männen<br />
på nytt fått tillbaka talförmågan började<br />
frågorna att hagla över Glass, som lugnt och<br />
sakligt svarade och berättade allt vad han varit<br />
med om. När de till slut hade hört allt och<br />
Glass äntligen själv fick en möjlighet att ställa<br />
en fråga så kom den som ett blixtnedslag:<br />
"Var är Fitzgerald och Bridger"?<br />
Alla såg på varandra, innan de svarade. Vilken<br />
besvikelse det måste ha varit för Glass, att efter<br />
så många mil och sådana ansträngningar,<br />
bara få beskedet att :<br />
14
Change language