Citizen schein 2a utgavan intro - Kungliga biblioteket
Citizen schein 2a utgavan intro - Kungliga biblioteket
Citizen schein 2a utgavan intro - Kungliga biblioteket
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
mans pretentioner genom att i ”dämonregissörens”<br />
filmer betona den glättiga ytan framför deras föregivna<br />
djup(sinne). Bergman hämnades naturligtvis;<br />
bland annat genom rollfiguren Vergérus i Ansiktet<br />
från 1958. Med sin rationella avsky för det oförklarliga<br />
är medicinalrådet Vergérus helt medvetet modellerad<br />
efter Harry Schein. 6<br />
Vid tiden för Ansiktet var Harry Schein och<br />
Ingrid Thulin gifta sedan ett par år, och som flitigt<br />
använd Bergmanaktris ingick både Thulin och<br />
hennes make i auteurens trollkrets. Genom Thulin<br />
(får man förmoda), och i takt med att Schein och<br />
Bergman – på fundamentalt olika sätt – kom att<br />
bära den svenska filmen på sina axlar, avtog antagonismen<br />
dem emellan. De blev vänner, och snart<br />
nära sådana med återkommande telefonsamtal på<br />
söndagar. Det privata förhållandet mellan Schein<br />
och Bergman är intressant ur mer än ett skvallerperspektiv.<br />
Under de politiska vindkantringarnas<br />
60-tal kommer både socialdemokraten Schein och<br />
Ingmar Bergman – ”vår andes dalahäst i världen”,<br />
som Bo Widerberg elakt kallade honom i debattboken<br />
Visionen i svensk film (1962) – att misstänkliggöras<br />
på ideologisk grund. Kanske fungerade deras<br />
vänskap som en ömsesidig belastning i kritikernas<br />
ögon.<br />
Just den laddade relationen till den så kallade<br />
”filmvänstern” upptog stora delar av Harry Scheins<br />
medvetande mot slutet av 60-talet – åtminstone om<br />
man skall tro hans efterlämnade papper. Otaliga<br />
konflikthärdar framträder såväl i privat korrespondens<br />
som i debattartiklar från tiden. Den avhandlas<br />
också retrospektivt i de självbiografiska böckerna,<br />
som när Schein redan 1970 i boken I själva verket<br />
(där de första sju åren med filmreformen sammanfattades)<br />
ger meningsutbyten med Widerberg, Jan<br />
Myrdal, Carl Henrik Svenstedt eller Stefan Jarl<br />
stort utrymme. 7 Dessa cinematiska konflikter handlade<br />
bland annat om kritik mot oegentligheter i<br />
samband med medelstilldelning, om favorisering,<br />
om kritik mot institutets samsyn med en privatkapitalistisk<br />
filmbransch – samt inte minst om mot-<br />
stånd mot den elitism som många såg prägla kvalitetsfilmsbegreppet.<br />
Framför allt var det den stora<br />
grupp fria filmare som Schein ibland kallade ”extremvänster”,<br />
ibland ”nymarxister”, som stod för<br />
hårda angrepp mot honom och ”hans” institut. En<br />
stor del av kritiken kom från föreningen Film-<br />
Centrum, som i slutet av 60-talet sökte inrätta ett<br />
alternativt forum för produktion och distribution<br />
av kortfilm och dokumentärfilm. Tanken med Film-<br />
Centrum var att etablera en fri plattform för filmskapande<br />
och filmvisning, utan politiskt inrättade<br />
kvalitetskrav och branschkontakt. Stödet från Filminstitutet<br />
uteblev dock och Harry Schein utmålades<br />
som ett diktatoriskt hot mot den demokrati som<br />
föreningen med sin brett in- och utåtriktade verksamhet<br />
menade sig stå för.<br />
Under 70-talet fortsatte kritiken mot Harry<br />
Scheins sätt att leda Filminstitutet. Han var efter en<br />
omorganisation 1970 visserligen inte längre VD,<br />
utan arbetande styrelseordförande, vilket i praktiken<br />
dock utgjorde en fortsättning och förlängning av<br />
hans maktposition. Svenska Filminstitutet hade vid<br />
decennieskiftet invigt ett nytt filmhus med bibliotek,<br />
filmateljéer och biografer, och medfinansierat<br />
en filmprofessur vid Stockholms universitet. Ändå<br />
var det uppenbart (också för Schein) att det inte<br />
längre gick att se den nationella filmpolitiken som<br />
en framgång. Antalet producerade filmer i landet<br />
blev färre igen, biograferna tappade åskådare, filmerna<br />
ansågs allmänt sämre, och många av de projekt<br />
som institutet samproducerade – man tog numer<br />
också en mer aktiv roll som filmproducent – sveks<br />
följaktligen av både publik och kritik. Leif Furhammar<br />
beskriver träffande perioden mellan 1972 och<br />
1982 som ”konturlösa år”. 8<br />
1970-talet var en tid där fler fält än filmens upplevde<br />
ett slags kulturell baksmälla efter det föregående<br />
decenniets samtidspolitiska explosion. Bristen<br />
på dynamik i filmkulturen var påtaglig och kom<br />
på olika sätt att prägla Harry Scheins sista tid vid<br />
makten i Filmhuset. Dels genom att han själv kände<br />
av den, och försökte vitalisera filmklimatet genom<br />
------<br />
7