Citizen schein 2a utgavan intro - Kungliga biblioteket

More documents

Recommendations

Info

på ett annat plan ledde den nog mest till att Harry Schein skaffade sig en medial nimbus som bestod av mer än bara film. Efter att han lämnade Filminstitutet fick han ju en rad reella maktpositioner i andra mediesammanhang. Bland annat var han ordförande för STIM:s styrelse under flera år, han satt i styrelsen för Stockholms-Tidningen, och framför allt var han styrelseordförande för Sveriges Radio under en stor del av 80-talet. Givet att Harry Scheins breda medieintresse omsattes i en departementspraktik i början av 70-talet ligger det nära till hands att tolka denna nyorientering som tecken på ett slags filmpolitisk leda. Förmodligen ligger det något i en sådan läsning, men intresset för massmediala frågor var egentligen inget nytt inslag i Scheins tänkande eller skrivande. Redan hans insatser som ung filmskribent hade i hög grad kretsat kring filmen i dess egenskap av medium. Schein intresserade sig som filmkritiker mycket för socialpsykologiska teorier kring filmmediet, och han var lika benägen att betrakta filmer som symptomatiska uttryck för tendenser i samhället som att behandla dem som potentiella konstverk. Ett tredje tema var förstås filmpolitiken, som också det knöt an till mer övergripande perspektiv kring filmens roll som en av offentlighetens kanaler för kommunikation. Scheins breda mediala kompetens är också uppenbar på det sätt som några av hans återkommande begrepp migrerade mellan medieformerna. Det gäller framför allt kvalitetsbegreppet, som naturligtvis var centralt för filmreformen, men som Schein också turnerade på ett spänstigt sätt i andra mediala kontexter. Under sent 50-tal bytte kvalitetsdiskussionen (för en tid) rentav medium. I ett föredrag för Uppsala Studentfilmstudio 1957 med titeln ”Är filmdebatten död?” menade Schein exempelvis att ”det verkar som om filmen, som nationell och internationell konstform tycks genomgå en brytningstid. Kanske är det televisionens fel att filmen just nu inte tycks veta vad den vill, vilken väg den ska gå för att finna en samexistens med televisionen”. 16 Faktum är att ledan vid film knappast var ett 70-talsfenomen; redan hösten 1956 hade ju Schein sagt sig vara trött på film i en famös essä i BLM. 17 Det är en händelse som ser ut som en tanke att Harry Scheins förmenta farväl till filmen sammanföll i tiden med att ett nytt audiovisuellt massmedium introducerats publikt i landet. Televisionen kom faktiskt att uppta en stor del av Scheins tankar, och givetvis var han medveten om att hela hans filmreform berodde på televisionens framväxt och publika genomslag. I det tidiga 60-talet skrev han faktiskt väl så mycket om TV som om film. I artikeln ”Vad garanterar monopolet?” i Expressen 1961 påpekade Schein exempelvis att det främsta skälet till Sveriges Radios monopol var ”att upprätthålla en viss programkvalitet.” Monopolställningen innebar för honom ett slags kvalitetsgaranti som SR hade att leva upp till, vilket Schein alltså ansåg att bolaget inte gjorde. 18 I Har vi råd med kultur? från året efter tydliggjordes vad kvalitet betydde: ”värdefulla och inte publika program.” 19 Den kvalitet som den svenska monopolställningen för radio och TV skulle garantera borde innebära att program ”måste ligga på en högre nivå än lyssnarmajoriteten kan tänkas vilja acceptera.” Utbudet borde helt enkelt alltid vara ett steg före sin publik, menade en minst sagt kulturaristokratisk Schein, även om det ”sker på bekostnad av populariteten.” 20 På medieområdet framstod det just som naturligt för honom att utbudets kvalitet skulle garanteras av allmännyttiga institutioner vilka reglerades av en omsorg om den goda kulturen – styrda av män med omdöme, kunskap och smak. Carl Anders Dymling, som på 30talet hade lett Radiotjänst, framstod exempelvis som ett kultur- och mediepolitiskt ideal för honom. I Expressen skrev Schein att ”Dymling uppfattade sitt arbete som folkuppfostrarens – hans omdöme, mod och karaktär uteslöt det publikfrieri som idag präglar programpolitiken [i radio och TV].” 21 Avunden gentemot televisionen som tidens mest moderna rörliga bildmedium tog sig många uttryck i Harry Scheins ofta raljanta polemik. Samtidigt var -----
------ 4 han djupt begeistrad av detta massmedium, som så länge Sverige bara hade en kanal kunde trollbinda en miljonpublik med de smalaste av program. Schein menade förstås att televisionen var ”direkt antiinformativ” 22 , ändå återkom han ständigt till detta medium. Han diskuterade televisionens potentiella betydelse för den politiska kommunikationen, och lanserade bland annat den hädiska tanken att Radio Nord borde börja ”TV-sända attraktiva politiska program.” 23 I BLM skrev han inte längre om film, men när han ändå tog till orda där för att skriva ”en artikel om svensk film” – kom den likväl att handla om TV. Låt oss ”ostridigt acceptera att TV, med de flesta mått mätt, är den största, viktigaste och mest effektiva kanalen för filmdistribution”, slog han fast. 24 Ja, Harry Schein må under 60-talet ha varit chef för Filminstitutet, men han debatterade faktiskt televisionsmediet med sådan intensitet att han utnämndes till presumtiv TV2-chef i pressen när den nya kanalen skulle inrättas 1969. citizen Schein – om boken I Schein finns en kortare ”Efterskrift” i vilken Harry Schein påtalar att den bok han just skrivit nog blev en mer konventionell självbiografi än han tänkt sig. Han beklagar sig över sitt ”hönsminne”, och säger sig ha skrivit efter bästa förmåga, men säkert förvanskat en hel del och fullständigt glömt bort annat. ”Till forskare eller andra som sysslar seriöst med den verklighet som skildras i denna bok”, skickar han därför en uppmaning att inte godta någon uppgift – annat än som uttryck för vad han själv tror sig veta. ”Det mesta stämmer nog, i varje fall det viktigaste. Men allt bör kontrolleras. Det är inte svårt, bara obekvämt.” 25 Den här boken, Citizen Schein, har varit allt annat än obekväm att ställa samman. En del har granskats, annat har av förklarliga skäl Schein själv som källa. Boken har sin upprinnelse i ett seminarieprojekt initierat av Arbetarrörelsens arkiv och biblio- tek, Kungliga biblioteket och Svenska Filminstitutet. Från början var tanken med bokprojektet att belysa olika aspekter av Scheins mångfacetterade personlighet. I en tid då medielandskapet är lika föränderligt som det var när televisionen introducerades för 50 år sedan, var ambitionen framför allt att lägga fokus på hans mediepolitiska verksamhet. Fyra olika perspektiv skulle lyftas fram: för det första skulle Schein själv komma till tals genom en återpublicering av några av hans bästa texter, för det andra skulle ett antal akademiker teckna en bild av de mediala fält han ägnade sig åt, för det tredje skulle några mer personliga filmreminiscenser inkluderas, och för det fjärde var ambitionen att delge ett flertal personliga erfarenheter av Schein från mediepolitikens domäner. Riktigt så blev förstås inte slutresultatet, men Citizen Schein är i alla fall uppdelad i fyra områden – och i tre av dem figurerar Scheins egna alster. Bokens första del, ”Schein som person”, kretsar kring biografiska detaljer och i Anders Ferms inledande artikel ”Den tredje mannen”, berättas om Harry Scheins uppväxt i Wien. På ett intrikat sätt tar den upp frågan om Scheins judiska identitet i ljuset av hans österrikiska ursprung. Hans medborgarskap och familjebakgrund rymmer skenbilder och dimridåer, och Ferm lotsar läsaren genom brev, arkiv och dagböcker. Harry Schein var en flykting som otaliga gånger korsade sitt spår – och som lika ofta försökte utplåna dem. I Ferms artikel ges också flera personliga minnen från en lång vänskap. Även Stig Björkmans artikel ”Jag kände aldrig Harry Schein”, baserar sig på personliga minnen. I flera år drev Björkman tidskriften Chaplin inom Filminstitutets hägn, och hans artikel handlar bland annat om det undflyende i Scheins personlighet. Björkman berättar om kultur- och filmpolitiska ambivalenser i Harry Scheins ledarskap, men också om sin gamla chefs mer personliga egenskaper. Många betraktade Schein som auktoritär och minst sagt ombytlig, egenskaper som smärtsamt tydliggörs i Björkmans komplexa porträtt.
Page 1 and 2: ------ 6 Lars Ilshammar, Pelle Snic
Page 3 and 4: Ett bekant par - Ingrid Thulin och
Page 5 and 6: Schein - svår att få korn på. SF
Page 7 and 8: På ålderns höst. Ur harry Schein
Page 9 and 10: Svensk filmhistoria i dubbel bemär
Page 11 and 12: 966 - och en filmreform som går so
Page 13 and 14: De flesta såg upp till Ingmar Berg
Page 15 and 16: ------ 0 hans filmkritiska verksamh
Page 17: ------ exempelvis ”pay-TV” och
Page 21 and 22: ------ 6 ar med Harry Schein i dags
Page 23 and 24: ------ 8 andra kulturpolitiska elle

Citizen schein 2a utgavan intro - Kungliga biblioteket

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?