Citizen schein 2a utgavan intro - Kungliga biblioteket

------
6
ar med Harry Schein i dagspressens spalter. Schein
framstår i Simas lika personliga som tvetydiga porträtt
som en extrem tävlingsmänniska som bara var
tvungen att besegra sin motståndare, särskilt på debattarenorna.
Schein hade ett smidigt intellekt,
men Sima menar att han sällan föreföll vara i harmoni
med sig själv. Att han var en maktmänniska
kommer inte som någon överraskning, och enligt
Sima sökte han sig mot makten för att få egen makt.
”Det blänker om hans framgångsstory – dock känns
den i eftertankens kranka blekhet både skrämmande
och sorglig.” Den första delen av Citizen Schein avslutas
med två kortare texter. I den ena skriver
Scheins mångåriga sekreterare, Aina Bellis, ett
personligt brev till sin chef, och den andra består av
vännen Theodor Kallifatides begravningstal till
Harry Schein.
Bokens andra del, ”Schein som entreprenör &
intellektuell”, handlar om Scheins bakgrund som
kemiingenjör och entreprenör i vattenreningsbranschen,
men också om hans roll som intellektuell –
hans spefulla begravningstal, ”Vid BLM:s bår” från
1970 framstår exempelvis som illustrativ för den
typiskt scheinska stilen. Del två av Citizen Schein inleds
emellertid med Lars Ilshammars artikel, ”Ingenjören
som kom in från kylan”. Här skisserar Ilshammar
ett porträtt av kulturprofilen Schein som vattenreningsingenjör.
Scheins personliga arkiv består av en
lika fascinerande som märklig blandning av kulturpolitiska
utkast och matematiska formler kring förbättrad
vattenrening. Men Schein var uppenbarligen
ett mycket skicklig ingenjör, och så småningom
kom han att ta plats på Merkantila Ingenjörsbyrån.
Det är där han under det tidiga 50-talet patenterar
den vattenreningsmetod som lägger grunden
till hans förmögenhet. Genom att lyfta fram orörda
handlingar ur Bonniers arkiv tecknar Ilshammar ett
porträtt av en intellektuell i labbrock.
När entreprenören Schein några år in på 80-talet
återkommer till näringslivet är det utan labbrock,
men på en prestigefylld post som VD för statliga
Investeringsbanken. Ungefär samtidigt uppträder
han i en ny offentlig roll också som intellektuell
med sina återkommande samhällskommenterande
krönikör i Dagens Nyheter. Schein var under två decennier
en av landets mest lästa och omdiskuterade
kolumnister; han lär ha skrivit uppemot 500 stycken
i DN. En krönika från 1986, ”Sorgen”, är i bokens
andra del inkluderade som faksimil, och Janne Lindqvist
Grindes artikel, ”Den smutsiga verkligheten:
Kolumnisten Harry Schein”, är en kommentar till
Harry Scheins gärning som krönikör. Som kolumnist
ägde Schein en osviklig förmåga att väcka såväl
eftertanke som förargelse. Lindqvist Grinde gör i
sin artikel en analys av Scheins lika bländande som
svårfångade debatteknik, vilken han finner vara väl
så inriktad på att finna argument som på att vinna
diskussioner. Denna del av boken innehåller också
ett exempel på hur brevskrivaren Harry Schein
kunde formulera sig, när han lika dräpande som
elegant avspisar en amerikansk filmagent som 1960
vill förmedla J.R.R. Tolkiens då relativt nyutkomna
trilogi om härskarringen som ett lämpligt stoff för
Ingmar Bergman att filmatisera.
Den tredje delen av boken, ”Schein & filmen”,
går mer direkt in på Scheins relation till de rörliga
bilderna. I ”Drömmen om verkligheten: Filmkritikern
Harry Schein” ger Per Vesterlund en översikt av
Scheins verksamhet som filmskribent. Fokus ligger
på de år han skrev för BLM, men utblickar över
både senare och tidigare texter kompletterar bilden.
Scheins intresse för principiella resonemang kring
film leder till att han tidigt introducerar internationell
filmteoretisk litteratur. I sin filmkritik är
Schein stundtals en sträng smakdomare som lägger
extra krut på att nagelfara filmer med hög konstnärlig
ambitionsnivå. Populära filmgenrer griper
han sig an med andra strategier; sådana filmer blir
ibland symptom för samtidskultur, ibland mer eller
mindre njutbara uttryck för själva filmmediets egenskaper.
I Pelle Snickars artikel, ”Vad är kvalitet?”
tas ett steg framåt i Scheins biografi – nu har filmkritikern
blivit filmpolitiker. Snickars diskuterar i
sitt bidrag hur begreppet kvalitet, och därmed också