Citizen schein 2a utgavan intro - Kungliga biblioteket

------
0
hans filmkritiska verksamhet. Om man å ena sidan
gör en värdeabsolut tolkning av kvalitetsfilmsbegreppet
framstår det dels som besvärande fritt på
tydliga kriterier, dels som kunskapsteoretiskt nattståndet
i sin tro på en professionellt objektiv smak.
Om man å andra sidan istället ser begreppet kvalitet
som ett slags styrdokument som ger mandat åt
en kritisk och intellektuell elit att, med blott eget
kunnande och egen smak som grund, fördela ekonomiskt
stöd till en konstart vars särdrag man själv
samtidigt är med och formulerar (och vakthåller i
andra institutionella sammanhang), får begreppet
en helt annan innebörd. Samtidigt förändras begreppsproblematiken.
I en allt mer kulturrelativistiskt
orienterad tid var ju Scheins elitistiska ambition
– som nog är det bästa sättet att förstå filmreformen
ur hans perspektiv – besvärande fritt från
ideologiska och politiska hänsyn. 9 Och att en elit
skulle styra kulturpolitiken utifrån professionella
färdigheter och värderingar rimmade förstås illa
med det i tilltagande grad demokratiska kulturbegrepp
som färgade åren kring 1968.
Den här intellektuella kollisionen mellan konst
och demokrati var Harry Schein naturligtvis högst
medveten om. Redan i artikeln ”Konst och trädgårdsskötsel”
från 1955 hade han pekat på den potentiella
svårigheten att bedriva en socialdemokratisk kulturpolitik,
med dess ofrånkomliga motsättning mellan
traditionell (folk)bildning och en (ny) demokratiserande
ambition att sprida ”god kultur” till alla i
folkhemmet. Att sätta upp kriterier för hur god
kultur/film skulle skapas var naturligtvis inte det
enklaste, men att formulera normerande ideal för
hur denna (film)kultur borde konsumeras av folket
var ännu bökigare – framför allt om publiken inte
gillade det som producerades. Likväl är det ett av de
problemkomplex som gör Harry Scheins verksamhet
(och texter) intressanta att studera, även i en tid
när en inbyggd motsättning mellan filmkulturell
kvalitet och politisk korrekt publikhänsyn inte längre
är lika självklara som den än gång var.
harry Schein & medierna
I maj 1961 håller Harry Schein ett spirituellt föredrag
vid den svenska filmklubbens vårmöte. Han
pratar om Hollywood och den amerikanska filmindustrin
som han i egenskap av herr Thulin nyligen
stiftat personlig bekantskap med. Ingrid Thulin har
medverkat i Metro-Goldwyn-Mayers kommande
storfilm, The Four Horsemen of the Apocalypse (De fyra
ryttarna), en film som Schein ironiskt säger sig veta
ganska mycket om, ”och jag vet rysligt mycket om
hur det känns att vara gift med en filmstjärna i Hollywood
… Den som har huvudrollen i [årets] mest
påkostade film som världens största filmbolag producerar
blir automatiskt en betydande person. Men
hennes man – i den mån han är sysslolös – betraktas
däremot som gigolo.” Att vara i Hollywood kan ha
sina sidor, men är ändå väldigt speciellt, fortsätter
Schein uppsluppet sitt föredrag. ”Jag har haft förmånen
– ja, låt oss fortfarande kalla det förmån – att
under en middag får klämmas med Gina Lollobrigida,
att bli supen under bordet av Lauren Bacall
och att se hur Reymersholms brännvin, som är slut
på systemet här men fortfarande kan köpas i Los
Angeles, tog knäcken på Glenn Ford.”
Men egentligen är det inte alls detta Hollywood
som Schein vill prata om. Snarare vill han fokusera
det nya mediala Hollywood som strålar av ”optimism
inför framtiden”. Den i ”längden kanske viktigaste
faktorn” för mediebranschens utveckling i
allmänhet och filmindustrin i synnerhet, står nämligen,
enligt Schein, att finna i så kallad ”betal-TV”.
”Pay TV, som ännu inte tillämpats i stor skala innebär
ett till telefonsystemet anslutet TV-nät utan
reklam och med mycket påkostade program”, fortsätter
han entusiastiskt.
De som vill se kvällens program lägger antingen
några mynt i televisonsautomaten eller också registreras
visningen på TV-apparaten, som sedan avläses
och debiteras precis som man nu debiterar
telefonräkning eller ljusräkningen. Fördelen med