Citizen schein 2a utgavan intro - Kungliga biblioteket

Schein – svår att
få korn på. SFI.
------
0
spektiv kan han med fördel betraktas som en tidstypisk
socialdemokratisk pamp; en kongenial karriärist
som skickligare än de flesta navigerade i det
statsbärande partiets maktstrukturer. På samma
gång kan hans blixtrande intellektuella och stilistiska
skärpa lika gärna lyftas fram; Schein var under
ett halvt sekel en inflytelserik och ständigt återkommande
röst i den svenska offentligheten. Hans
speciella fallenhet för entreprenörskap och kulturpolitisk
praktik gjorde dessutom att hans idéer inte
bara stannade på papper; som få andra lyckades det
honom att omsätta dem i en fungerande praktisk
verksamhet.
Det är med andra ord inte helt enkelt att få korn
på vare sig personen Harry Schein eller hans vittförgrenade
verksamhet. Han ägde inte bara en
mångfacetterad personlighet, i sitt yrkesliv var han
dessutom långtifrån entydig, ibland excellerande i
en ombytlig argumentation som gjorde honom lika
hal som impulsiv. För att parera och råda bot på en
eventuell ensidighet i framställnigen har en ambition
med den här boken därför varit att Harry
Schein själv också skulle komma till tals. Ett flertal
av hans texter finns reproducerade som faksimiler.
Schein är i så måtto närvarande (både indirekt och
direkt) i flera av sina roller: som filmkritiker, kolumnist
och makthavare, men också som ironisk
brevskrivare, celeber mediepersonlighet och livstrött
cyniker.
Till skillnad från Hoberman i New York Times har
det emellertid varit besvärligt att närma sig en Schein
utan given status. Att tänka bort den offentlige
Schein när man idag läser texter från hans penna är
närmast omöjligt. En återkommande fråga har därför
gällt i vilken utsträckning det går att bortse från
bilden av denne ständigt medierade människa –
som naturligtvis gillade påslagna filmkameror lika
mycket som radiomikrofoner eller TV-soffor – och
bara ta fasta på hans ord. Samtidigt är Schein (liksom
Palme) en av de första makthavarna i landet
som under efterkrigstiden inser massmedias ökade
betydelse för att driva opinion och en kulturpolitisk
linje, detta genom ständig personlig medial närvaro.
Att ta Schein på allvar innebär därför att betrakta
honom som ett slags mediemodernt fenomen.
Man bör lägga lika stor emfas på den av press, radio
och TV så oupphörligen bevakade Schein, som på
de texter han skrev och på de föredrag han höll. Den
kritiserade kulturpolitikern, den elitistiske socialdemokraten
eller den arrogante debattören, för att
inte tala om det smokingklädda mondäna premiärlejonet,
är helt enkelt omöjliga att bortse från om
man vill sätta in Harry Scheins ord och gärning i ett
historiskt sammanhang. Bilden av Schein är lika
väsentlig som hans egna texter och handlingar; en
kulturpolitisk praktik och röst i offentligheten som
lika ofta var bergfast tidsbunden som överraskande
visionär.
Naturligtvis var Schein högst medveten om sin
egen mediala persona, något som inte minst framgår
av de självbiografiska böcker han skrev. Att kul-