Kalvshälla bytomt Kalvshälla bytomt - Stockholms läns museum

till Kalvshälla till kavalleriet som rustningsstam nr 7 under Livkompaniet
(Gustafsson 1957:347), och ett ryttartorp etablerades på gårdens ägor. Ryttartorpet,
eller Dragontorpet som det senare kom att kallas, var ursprungligen beläget i
ett åkergärde drygt 600 meter VNV om Kalvshällas bebyggelse (LMS A48-18:
A10:24), men flyttades under 1700-talet närmare gamla Enköpingsvägen, till en
plats omkring 200 meter norr om gården (LMS A48-13:2, RAÄ 19:3). Detta torp
övergavs i sin tur år 1900 och en ny stuga uppfördes ytterligare ca 150 meter
längre norrut (fig 3). Det sista torpet brändes ned vid en brandövning vintern
1971-1972 sedan det stått övergivet sedan 1950-talet (Gustafsson 1957:351f,
1986:250). Torplämningen RAÄ 19:3 undersöktes och togs bort i samband med
länsmuseets undersökningar av det omfattande grav- och boplatsområdet RAÄ
19:1 1997-1998 (Andersson et al 2009).
Under 1770- och 1780-talen omnämns Kalvshälla backstuga i jordeböckerna, men
stugan uppges då vara öde (Gustafsson 1957:352). Var backstugan var belägen
är okänt, men lämningarna efter den påträffades sannolikt 1995 i samband med
länsmuseets undersökningar av gravfältet RAÄ 20, 67 (Bratt 2001). På gravfältets
södra del (RAÄ 20a) fanns en jordkällare ingrävd i södra sidan av en ändmorän
med gravar och strax söder om denna låg två små grunder efter uthus vilka
delvis överlagrade varandra (a.a:14, 19). Då en sentida grusväg som sträckte
sig mellan källaren och grunderna grävdes bort påträffades en kraftigt skadad
huslämning efter ett litet bostadshus. På grund av tidsbrist kunde lämningen
inte undersökas närmare, men i en provgrop som grävdes i denna påträffades
bl.a. tegel, järnföremål, yngre rödgods, fajans och/eller flintgods samt ett 1 öres
kopparmynt präglat för Gustav III 1772.
Från och med det första upptecknandet i jordeboken 1535 fram till 1723 tycks
Kalvshälla ha brukats som en ensamgård. Enligt Lars Gustafsson jr (1957:349)
såldes Kalvshälla efter ett arvskifte under 1720-talets gång till greven och
fältmarskalken Carl Gustaf Dücker på Säby säteri som samtidigt också kom över
rustningsrätten till gården. Uppgiften motsägs delvis av en lantmäterikarta från
1729 då Kalvshälla uppges vara ett kronorusthåll till vilket Dücker innehade
skatterättigheten. Enligt samma karta hade dock Dücker några år tidigare köpt en
liten hage som låg intill Säbysjön från Kalvshälla (LMS A48-18:A10:24). Kanske
var arvskiftet den direkta orsaken till att Kalvshälla tycks ha kommit på obestånd
och övergått i kronan ägo. Att gården så pass länge ändå kunde hållas intakt vid
arvskiften berodde sannolikt på att Kalvshälla tidigare bedrevs i sambruk med
Äggelunda och att någon eller några arvingar istället övertog bruket av denna.
1723 omvandlades Kalvshälla till en liten by om två gårdar vilka brukades av
arrendebönder. Från slutet av 1730-talet till början av 1770-talet hade byn tre
brukare, varefter byn återigen endast hade två. 1855 upphörde det självständiga
jordbruket på Kalvshälla och byn lämnades öde. Efter att ha stått tom i några år
inhystes tidvis tjänstefolk i byn innan den slutgiltigt övergavs 1872 (Gustafsson
1957:349f).
Många av kalvshällabönderna, allt från Knut (omnämnd 1347) till Anders
Olsson (död 1717) har genom åren innehaft förtroendeposter som nämndemän,
15