Henning witte-Ms estonia sanktes

till klienter i utlandet). Trots tydliga anvisningar gjorde Posten fel och de flesta
breven på svenska skickades till utlandet och vice ver sa. När detta kom till vår
kännedom fick vi göra ett nytt utskick kort efter nyår. Jag skickade ut brev till
944 klienter men erhöll svar bara från 223. (Ett trettiotal brev kom i retur på
grund av adressproblem.) Jag misstänker att någon sett till att inte alla brev
skulle komma fram till sina adressater, för att mitt krav på 90 procents positiv
respons inte skulle kunna uppfyllas, med följden att jag inte skulle återuppta
arbetet för de anhöriga.
Av de inkomna svaren uttryckte överraskande nog 97 procent fortsatt
förtroende för mig, vilket ledde till att jag trots allt återupptog arbetet för dessa
klienter.
Därefter (även dessförinnan) erhöll jag anonyma hotbrev med budskapet att
jag inte skulle återuppta arbetet med att företräda Estoniaanhöriga. Annars
skulle min "brottsliga verksamhet i samband med skattemodellen och annan
ohederlig vandel komma till dagens ljus".
Eftersom jag inte begått några brott struntade jag i de anonyma breven som
damp ner med ca en veckas mellanrum.
I ett pressmeddelande förklarade jag att jag återupptagit arbetet för de
Estoniaanhöriga. Trots att pressen meddelat att jag lagt ned arbetet den 1
december 1998, kom inte en enda notis om att jag nu återupptagit arbetet igen.
Det enda medium som visade intresse för enkätsvaret var Svenska
Dagbladet. Under förespeglingen att vilja kontrollera enkäten kom Svenska
Dagbladet med sin ordinarie Estoniareporter Elisabeth Andersson tillsammans
med Björn Hygstedt, som jag aldrig tidigare mött i Estoniasammanhang, till
mitt kontor.
Björn Hygstedt, som ledde samtalet, var totalt ointresserad av enkäten utan
ville huvudsakligen tala med mig om min privatekonomi, vilken de utrett i
detalj. Eftersom jag inte har något att dölja, talade jag helt öppet om min
privatekonomi men betonade att denna inte hade något alls med mitt
engagemang för de Estoniaanhöriga att göra.
Just vid denna tidpunkt, i slutet av februari 1999, hade vi i det officiella
filmmaterialet från haverikommissionen funnit två sprängladdningar på
Estonias vrak som inte detonerat.
Trots att vi informerade alla viktiga medier i Sverige om denna upptäckt,
var det enbart den förhållandevis lilla Finanstidningen som hade en så
oberoende ställning att den vågade publicera bilderna på sprängladdningarna
och kräva en ny haveriutredning.
Dessutom hade ett tjugotal Estoniaanhöriga och föreningsmedlemmar i DIS
polisanmält styrelsen, då misstanke förelåg att stora delar av den av med-
127