Henning witte-Ms estonia sanktes

När Övberg gående på skrovet närmade sig fören, låg båten nästan helt på
sidan. Han kom så långt som i höjd med kommandobryggan. Då kom plötsligt
en stor luftbubbla fylld med rök upp från kölen. Det luktade som om någonting
exploderat, uppgav Övberg. Inte heller denna iakttagelse har rönt något
intresse från polisens eller haverikommissionens sida.
Samtliga de personer Övberg såg omkring sig var iklädda endast underkläder
och flytvästar. Så när som på en kvinna såg han bara män. Under tiden
som Övberg och de andra försökte få ned livbåtarna blinkade ljuset dvs
släcktes och tändes omväxlande två eller tre gånger. En kort stund därefter
slocknade ljuset helt. Båten låg nu nästan helt på sidan. Han såg samtidigt en
liten lampa som lyste med vitt sken i närheten av styrhytten. Carl Övberg
trodde att båten gått på grund och troligtvis inte skulle sjunka mer. Han
uppfattade att aktern låg lägre än fören. Han tog sig fram mot kommandobryggan
och såg att delar av kommandobryggan redan låg under vatten. I
närheten av kommandobryggan såg han ett antal vita tunnor vilka han visste
innehöll livflottar. Vid en tidigare resa hade han läst om hur dessa fungerade.
Tunnorna var även försedda med anvisningar. Han visste att man skulle dra i
ett vitt snöre i anslutning till tunnorna. Livflottarna skulle då frigöras och
ramla i vattnet. Han följde beskrivningen men ingenting hände. Livflottarna
satt fast. Övberg ställde sig på de vita tunnorna och försökte öppna dem för att
få ut livflottarna. Han lyckades få upp en av dem som efter en kort stund
blåstes upp. Han knuffade iväg den varpå den fastnade i något på skrovsidan.
Han såg att det hela tiden kom ut fler och fler människor på skrovsidan. Han
lyckades få loss ytterligare två till tre flottar som gled ut i vattnet och vecklade
ut sig. Uppskattningsvis 15-20 personer kröp in i den tidigare nämnda flotten
som fastnat på skrovsidan. Den satt fortfarande fast. Tillsammans med en
annan svensk försökte han tala med dem som fanns i flotten och lyckades få ut
samtliga. Därefter lyckades man få loss flotten och kunde knuffa ner den i
vattnet. Alla de som tidigare varit i flotten kastade sig ner i vattnet och
lyckades förhoppningsvis ta sig in i flotten.
Carl Övberg satt kvar på skrovsidan eftersom han fortfarande trodde att
fartyget stod på ett grund och inte skulle sjunka. Han insåg dock ganska snart
att så inte var fallet när båten hela tiden sjönk. I detta läge kände han lukten av
olja. Samtidigt hörde han ett ljud som lät som om luft pumpades ur båten,
troligtvis därför att vatten trängde in. Övberg hörde samtidigt något slags
signal från färjan, ett ihållande mistlursljud som ganska snart avtog och
försvann.
Carl Övberg befann sig i detta läge ganska långt föröver på båten. Han
blickade ner mot vattnet och konstaterade att det var ganska långt ner till
17