Henning witte-Ms estonia sanktes

order om att alla de 25 överlevande skulle spärras in på ett separat område i
fartyget. De förbjöds att umgås med övriga passagerare trots att många av dem
gärna ville ha kontakt med dessa. Polisen och vaktpersonal på Mariella
hårdbevakade rummen med de räddade. Om de ville besöka toaletten eller
bastun så eskorterades de av vakterna.
De överlevande förhördes delvis av polisen redan ombord på Mariella.
Några fick inte ringa sina anhöriga när de ville utan var tvungna att först
ansöka om lov. Somliga beviljades endast ett telefonsamtal. Innan de ringde
fick de uppge namn och personnummer på den person de tänkte ringa till. En
av dem ville efter ett telefonsamtal lite senare ringa till resten av sin familj
som befann sig på annan ort men förbjöds detta med argumentet att telefonen
var överbelastad, trots att de tillbringade nästan ett dygn ombord på Mariella.
Ett nyckelvittne bland de överlevande tillkännagav sin identitet den 28
september kl 08.30 för polisen ombord på Mariella. Först kl 17.00 samma dag
uppfördes han på listan med överlevande, trots att andra personer antecknats
på listan omedelbart. Detta ledde till att hans hustru inte trodde att han överlevt
förrän han ringde henne kl 10.00 den 28 september 1994.
När sedan de överlevande ankom till Värtahamnen i Stockholm natten till
den 29 september 1994, fick de vänta tills Mariella tömts på de vanliga
resenärerna. Man ville förhindra ömsesidig kontakt under alla omständigheter.
Därför måste de räddade vänta i mer än en timme trots att det fanns flera
skadade ombord som behövde komma till sjukhus omedelbart. Buss och
ambulans kördes in direkt på bildäck. Thure Palmgren, som var frisk och ville
träffa sina anhöriga i hamnen, tilläts inte avvika från gruppen. Svenska
polismän föste med våld in honom i bussen, mot hans bestämda vilja. Han
uppgav för mig att han aldrig blivit så upprörd och ilsken som i denna stund.
Upprördheten över förlisningen kändes mycket mindre påtaglig. Några av de
överlevande ansåg att polisen därmed begick ett brott, nämligen olaga
frihetsberövande.
När alla hade fraktats till Södersjukhuset spärrades de in i sjukrum.
Polismän vaktade dörrarna. När en av de överlevande ville lämna sitt sjukrum
föstes han tillbaka av polismannen på ett mycket otrevligt sätt. Polismannen
fräste till honom att han skulle gå och lägga sig. Klockan var då ca 06.40 på
morgonen den 29 september 1994. Först efter konsultation med en av läkarna,
som i sin tur hade långa diskussioner med polismannen, befriades den räddade
mannen från sitt rum, eftersom han var fullt frisk.
Sedan fortsatte myndigheternas otäcka behandling med att bryta löftet om
bärgning av fartyget, trots att detta tekniskt sett hade varit mycket enklare än
att övergjuta fartyget med betong.
57