Henning witte-Ms estonia sanktes

Vidare tätnar uppgifterna om att den allra första smällen, som hördes kort
efter midnatt, uppkommit i samband med att Estonia rammades av en ubåt.
Det tipset hade jag redan fått från spionen Marek. Dessutom anmälde en man
som uppgav sig vara synsk att en ubåtsramning inlett katastrofen. Ubåten skall
ha skadats så allvarligt att den också sjönk. Dessa uppgifter skulle stämma väl
överens med de många vittnesmålen från överlevande som beskrivit en
gigantisk smäll varvid de slungades mot hyttväggen. Många har uppgivit att
det kändes som om båten gått på grund. Det vittnas också om "släpande" och
skrapande ljud underifrån från Estonias skrov, som om båten skavde mot sten
eller liknande. Kort därefter kom den andra explosionen som antagligen
sprängde loss visiret eller orsakade hålet på styrbordssidan eller bådadera.
Härom råder osäkerhet och det krävs en noggrann utredning om vad som
verkligen hänt.
Sedan kvarstår naturligtvis frågan om vem eller vad som orsakade hålet och
varför det hemlighålls.
Y. Massmediernas mörkläggning / Styrelsen för Psykologiskt Försvar
I detta kapitel vill jag kortfattat redogöra för hur jag upplevt mina kontakter
och mitt samarbete med massmedierna.
När jag tog över ansvaret för de anhörigas process sommaren 1996 hade jag
redan lagt märke till att en aktiv mörkläggningskampanj pågick från myndigheternas
sida. Jag var då av uppfattningen att massmedierna var de anhörigas
enda bundsförvant, varför jag var extra noga med att sköta mediekontakten.
Eftersom ärendet var mycket komplicerat tog jag mig gärna tid att förklara allt
i detalj för journalisterna. Det generella intrycket av samarbetet med journalisterna
var då överraskande positivt. Jag hade förväntat mig sämre. Bortsett
från kvällspressen höll de journalister jag hade kontakt med mycket hög nivå.
Allt som jag sade noterades noggrant och åtminstone i början refererades till
allt med väsentligt innehåll. Vi fick god draghjälp av journalisterna, även
gentemot försäkringsbolagen och haverikommissionen. De flesta journalisterna
hade tänkt igenom situationen och ansträngde sig verkligen att sätta sig
in i den komplicerade Estonia-problematiken. Somliga, t ex Hans Borén på
TT, hade minne som elefanter och utgjorde levande uppslagsböcker i ämnet.
Anders Hellberg på Dagens Nyheter var den första journalist som gjorde
mig besviken.
I början hyste jag stor respekt för Anders Hellberg. Jag hade läst hans bok
om katastrofen och funnit den mycket bra. Så småningom upptäckte jag dock
154