Henning witte-Ms estonia sanktes

dykning. Därmed omintetgörs bevissäkring. Han skriver vidare att detta kan
kollidera med domstolars rätt att just ansöka om en bevissäkring. Hur denna
kollision skall lösas lämnar Iacobaeus därhän.
Detta till trots proklamerade Ines Uusmann i juni 1996 officiellt att
regeringen beslutat skjuta upp sitt beslut om verkställande av betongövertäckningen
av Estonia, för det fall att den internationella haverikommissionen
skulle behöva nytt bevismaterial eller att det skulle behövas ny
bevisning inom ramen för de anhörigas rättegång i Paris. Detta bekräftade Ines
Uusmann ånyo vid en lördagsintervju för ekoredaktionen i april 1997.
När jag i mars 1997 gick ut med ett pressmeddelande om att en ny
dykundersökning behövs för bevissäkringen inom ramen för rättegången i
Paris, reagerade Uusmann och därmed regeringen snabbt genom att ändra sig
och meddela att en sådan bevissäkring inte vore tillåten enligt dykförbudslagen
därför att den skulle störa gravfriden.
Min egen värdering av detta meddelande är att Ines Uusmann gör sig
skyldig till grovt hyckleri när hon först påstår att man skall vänta med
betongövertäckningen för att möjliggöra ny bevisupptagning för rättegången i
Paris och, när detta sedermera krävs, hävdar att detta inte är tillåtet eftersom
det skulle strida mot dykförbudslagen. Ines Uusmann var medveten om lagen
redan i juni 1996. Man kan alltså tvivla på hennes förklaring i juni 1996 när
hon i mars 1997 plötsligt påstår raka motsatsen. Den egentliga orsaken till att
beslutet om betongövertäckning sköts upp är nämligen en helt annan. Se här
nästa kapitel G, Betong.
För att kringgå problemet att svenska staten inte äger rätt att lagstifta på
öppet hav, uppmanade den svenska regeringen genom påfallande starka
diplomatiska ansträngningar den 23 april 1996 alla europeiska stater att ansluta
sig till det folkrättsliga avtalet mellan Estland, Finland och Sverige, vilket
innehåller dykförbud och godkänner betongövertäckning. Efter DIS vädjan
valde i alla fall den tyska regeringen att avstå ifrån att ansluta sig till
dykförbudsavtalet.
Det går som en röd tråd genom regeringens och andra myndigheters
agerande att de med alla medel vill förhindra en ny dykundersökning. I lagen
kunde man annars ha gjort undantag för de anhörigas och domstolsintressen.
Enligt min teori är skälet inte skyddande av gravfriden. Denna ligger ju först
och främst i de anhörigas intresse och dessa har aldrig blivit tillfrågade i saken.
En överväldigande majoritet av de anhöriga vill att en dykundersökning
genomförs. När det gäller skändning av jordegravar har man inte vidtagit
liknande extraordinära åtgärder. Troligt är att det på havsbottnen vilar en stor
skandal, vilken skall döljas med alla medel.
39