Henning witte-Ms estonia sanktes

Den 10 mars 1997 meddelade domaren sitt skriftliga beslut. (Skulle han ha
dröjt ytterligare hade vi anmält honom för lagbrott.) Genom sitt agerande har
domaren skickligt spelat motparten i händerna eftersom man utan ett beslut
inte kunnat gå vidare till nästa instans för att försöka få en neutral domare den
vägen. Dessutom har en dykning inhiberats och de stämda har fått chansen att
försämra bevisläget ytterligare.
Beslutet från tingsrätten i Nanterre av den 10 mars 1997, undertecknat av
Xavier Raguin, gick ut på att de anhöriga skulle avvakta den internationella
haverikommissionens slutrapport, oberoende av hur lång tid detta kunde ta.
Utan att vi under förhandlingarna hade diskuterat att det inom ramen för
utredningen skulle behövas nya dykundersökningar, konstaterade domaren att
en ny dykundersökning inte var nödvändig. Vi hade aldrig bett domaren
kommentera behovet av en ny dykundersökning eftersom detta inte var hans
uppgift att undersöka utan den franske expertens som domaren skulle utse. I
stämningsansökan hade vi enbart tagit med undersökning av vraket genom
dykning som en av många punkter.
Det faktum att domaren ändå nu valde att ta ställning i just dykfrågan i det
annars så kortfattade beslutet, bekräftar misstanken att han blivit påverkad på
politisk väg. Vidare påpekade domaren att dykning skulle strida mot ordre
public i vissa länder, dvs mot dykförbudslagen i Sverige, Finland och Estland.
Vi hade varken vid den muntliga förhandlingen eller i de skriftliga handlingarna
lämnat någon information om dykförbudslagen. Inte heller motparten
hade muntligen eller i skriftliga inlagor berört detta område. Att domaren ändå
valde att ta upp denna fråga visar tydligt att han måste ha fått information om
dykförbudslagen från annat håll. Slutligen antydde domaren (med bedömningen
att dykkostnaderna skulle vara helt oproportionerliga med hänsyn till
intresset därav) att de anhöriga i alla fall inte skulle kunna finansiera en
dykundersökning och att den av detta skäl inte skulle vara nödvändig. Även
detta uttalande är hårresande eftersom domaren inte haft någon som helst
inblick i de anhörigas ekonomi och inga uppgifter om dessa förhållanden
framkommit i några konkreta siffror. Att domaren vid denna tidpunkt över
huvud taget valde att ta upp dykfrågan, trots att den inte var aktuell, eftersom
han meddelat att man skulle avvakta den internationella haverikommissionens
rapport, visar att domaren ville försvåra dykdebatten genom att möjliggöra för
myndigheterna att referera till domstolens yttrande att en dykning inte var
nödvändig.
Dessutom redogjorde domaren bara för motpartens och inte för de anhörigas
argument, vilket innebär att en utomstående läsare av beslutet inte kan ta del
av den kritik vi riktade mot den internationella haverikommissionen.
52