Tema: IDROTTSMEDICIN GÖTEBORG - Göteborgs universitet

More documents

Recommendations

Info

S V E N S K I D R O T T S F O R S K N I N G 3 - 2 0 10 28 JESPER AUGUSTSSON INSTITUTIONEN FÖR KOST- OCH IDROTTSVETENSKAP, GÖTEBORGS UNIVERSITET AVDELNINGEN FÖR ORTOPEDI, GÖTEBORGS UNIVERSITET MATHIAS WERNBOM AVDELNINGEN FÖR ORTOPEDI, GÖTEBORGS UNIVERSITET SEKSJON FOR FYSISK PRESTASJONSEVNE, NORGES IDRETTSHØGSKOLE, OSLO Styrketräning vid rehabilitering Styrketräning utgör i dag ett självklart inslag vid rehabilitering av idrottsskador. Kunskapen har förbättrats om hur mycket och hur ofta man bör träna för att få en bra effekt, men forskningen har ännu inte kommit så långt i sin utveckling. Det saknas därför en entydig bild över hur styrketräning vid rehabilitering ska gå till, till exempel efter främre korsbandsrekonstruktion. ■■■ Styrketräning har sedan 10-15 år tillbaka tillskrivits allt större betydelse både för rehabilitering av idrottsskador och vid skadeförebyggande träning. Med hjälp av styrketräning kan en idrottare träna upp förlorad styrka och muskelvolym och stärka senor, ligament, brosk och skelett. I det korta perspektivet är detta en viktig förutsättning när idrottaren ska återvända till idrott eftersom det minskar risken för återfallsskada eller överansträngningsbesvär, till exempel efter främre korsbandsskada eller rekonstruktion. Frobell et al (2010) noterade att om patienterna genomgår en strukturerad rehabilitering, där styrketräning ingår som en betydelsefull del av träningen, kan fler än hälften av de omkring 3 000 främre korsbandsrekonstruktioner som görs i Sverige årligen visa sig vara onödiga. I det längre tidsperspektivet är det troligtvis mycket betydelsefullt att återställa styrka och muskelvolym i det skadade benet för att undvika tidig knäledsartros. I många studier under de senaste tio åren har det konstateras att trots långvarig (≥ett år) ”aggressiv” rehabilitering efter opererad främre korsbandsskada kvarstår nedsatt muskelstyrka och muskelvolym kring det skadade knät. Till detta ska vi lägga att många patienter faktiskt får sämre muskelfunktion i det friska benet mellan 12- och 24-månadersuppföljningarna. Det leder till att patienterna i procent får ett missvisande bättre resultat för det opererade benet tack vare att det friska benet fått sämre muskelfunktion. Fem möjliga förklaringar Det finns åtminstone fem möjliga förklaringar till varför rehabiliteringen vid främre korsbandsrehabilitering är otillräcklig (i form av kvarstående nedsättning av muskelstyrka och muskelvolym). För det första kan det bero på att det görs en ojämn fördelning av funktionell träning jämfört med styrketräning. För det andra utförs styrketräningen med för låg intensitet. En träningsbelastning som understiger cirka 60-80 % av 1 RM (repetitioner maximum, där 1 RM är lika med den belastning en person klarar att lyfta en gång) är i regel otillräcklig för att öka muskelstyrka och muskelvolym. En tredje förklaring till otillräcklig rehabilitering skulle kunna vara att styrketräningsperioden är för kort för att åstadkomma en tillfredsställande muskeltillväxt. För det fjärde visade en aktuell norsk studie att den mest betydelsefulla faktorn för ett lyckat resultat efter opererad främre korsbandsskada var pre-operativ lårmus-
S V E N S K I D R O T T S F O R S K N I N G 3 - 2 0 10 kelstyrka. Detta innebär att vi som rehabiliterar troligtvis borde lägga mer tid och kraft på att inför rekonstruktion träna intensiv styrketräning för att återställa patientens muskelfunktion på bästa möjliga vis. En femte förklaring skulle, åtminstone i en del fall, kunna vara att patienterna av olika anledningar svarar dåligt på styrketräning (så kallade low responders) och därför har svårigheter att återställa styrka och muskelvolym i det skadade benet. I en stor undersökning, där friska deltagare tränade bicepsmuskeln i tre månader två gånger i veckan enligt samma protokoll, noterades en mycket stor variation både vad gäller styrke- och muskelvolymsförändringar. De mest framgångsrika deltagarna ökade tvärsnittsarean av biceps brachii med cirka 50 %. Andra deltagare ökade den inte alls eller endast mycket marginellt, trots tolv veckors styrketräning (se Figur 1). En annan forskargrupp identifierade ”non-responders”, ”moderate responders” och ”extreme responders” utifrån fiberhypertrofi i vastus lateralis efter tung styrketräning, tre pass per vecka i 16 veckor. Extreme responders uppvisade 44 % ökning i typ 1 areal och 66 % i typ 2 areal, för moderate responders var ökningarna 16 % och 34 %, och för non-responders var förändringarna 0 % och 2 %. Dynamisk styrka (1 RM) följde samma mönster men inte lika tydligt som när man mätte muskelvolymsförändringar, det vill säga extreme responders ökade mest och non-responders ökade minst. En del av styrkeökningarna berodde förmodligen på neural adaptation (anpassningar inom nervsystemet). Bamman et al (2007) studerade vad som karaktäriserade de olika försöksgrupperna. De fann att alla grupperna var lika i utgångsläget för fiberareal och fibertypsfördelning, men att extreme responders var den grupp som hade flest satellitceller per muskelfiber vid träningens början. Extreme responders var även den grupp som lagt till flest nya cellkärnor till muskelfibrerna efter träningen. Non-responders å andra sidan lyckades inte alls med detta, medan moderate responders placerade sig mitt emellan. De som svarade bäst på träningen utmärkte sig genom att ha signifikant större uppreglering av den myogena reglerfaktorn myogenin och av tillväxtfaktorn MGF jämfört med dem som svarade sämst på träningen och möjligen kan detta delvis förklara Deltagare (%) 40 35 30 25 20 15 10 5 0 ”Low responders” -20 -15 -10 -5 0 5 10 15 20 25 30 35 40 45 50 55 skillnaderna i respons. Tvärsnittsstudier av Kadi, Eriksson, Thornell med flera på individer med olika träningsbakgrund har starkt indikerat att donation av nya cellkärnor till muskelfibrer från satellitceller är avgörande för markant muskelfiberhypertrofi. De longitudinella studierna av Bamman et al (2007) med flera stärker ytterligare denna tes. Sammantaget ger studierna av Hubal et al (2005) och Bamman et al (2007) konkreta belägg för den vardagliga observationen att olika individer kan svara mycket olika på en och samma träning. Vad som ännu är oklart är varför. Man kan spekulera i att det inte enbart handlar om genetiska förutsättningar, utan också hur väl ett givet program passar en individ. Det finns en övertygande evidens för att olika individer får olika mycket symptom (träningsvärk, styrkenedgång, etc) efter ett och samma akuta styrketräningsprotokoll och detta är ännu ett starkt skäl till att doseringen bör individualiseras. Exempelvis kan vissa individer återhämta sig snabbt och därmed träna relativt ofta medan det för andra med en långsammare återhämtning sannolikt är bättre att träna något mer sällan. Likaså kan det för en del individer vara optimalt med en ganska hög träningsvolym medan det för andra är bättre med låg volym. Individualiserad dosering bör Förändring av bicepsmuskelarea (%) Figur 1. Friska kvinnor (vita staplar, n=342) och män (svarta staplar, n=243) tränade bicepsmuskeln i tre månader, två gånger i veckan, enligt samma protokoll. Några deltagare ökade, trots 12 veckors styrketräning, inte sin styrka eller muskelvolym alls eller endast mycket marginellt (så kallade low responders). Efter Hubal et al (2005). gälla även för träning i rehabiliterande syfte. The Big Three Hur styrketräningsprogram ska vara utformade för att på bästa sätt återställa muskelfunktion efter exempelvis främre korsbandsrekonstruktion är inte klart i den vetenskapliga litteraturen. Beskrivningen av hur man bör behandla nyckelfaktorer, som till exempel styrketräningens intensitet och träningsvolymen vid rehabilitering, är fortfarande svepande och generella. Riktlinjer vad gäller andra träningsvariabler som är betydelsefulla vid upplägget av ett styrkeprogram för rehabilitering saknas också i stor utsträckning i litteraturen. Här belyser vi det aktuella kunskapsläget och den vetenskapliga evidensen för faktorer som vi anser viktiga i samband med styrketräning vid rehabilitering, speciellt när det gäller knärehabilitering. Alla träningsprogram består av ett antal variabler som har betydelse för utfallet vid träning. Bland dessa finns tre nyckelvariabler som är mer eller mindre avhängiga av varandra. Man skulle kunna kalla dem the Big Three, eftersom de är så betydelsefulla för resultatet vid styrketräning. Intensitet Med vilken intensitet styrketräning bedrivs vid rehabilitering är naturligt- 29
Page 1 and 2: IDROTTS FORSKNING ORGAN FÖR CENTRU
Page 3 and 4: Ansvarig utgivare Ingemar Ericson G
Page 5 and 6: S V E N S K I D R O T T S F O R S K
Page 27: S V E N S K I D R O T T S F O R S K
Page 79 and 80:
S V E N S K I D R O T T S F O R S K
Page 81 and 82:
Page 83 and 84:
Page 85 and 86:
Page 87 and 88:
Page 89 and 90:
Page 91 and 92:
show all

Tema: IDROTTSMEDICIN GÖTEBORG - Göteborgs universitet

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?