Tema: IDROTTSMEDICIN GÖTEBORG - Göteborgs universitet

More documents

Recommendations

Info

S V E N S K I D R O T T S F O R S K N I N G 3 - 2 0 10 80 KATARINA NILSSON HELANDER ÖVERLÄKARE, MEDICINE DOKTOR, INSTITUTIONEN FÖR KLINISKA VETENSKAPER, SAHLGRENSKA AKADEMIN, <strong>GÖTEBORG</strong>S UNIVERSITET, ORTOPEDKLINIKEN KUNGSBACKA SJUKHUS NICKLAS OLSSON SPECIALISTLÄKARE, INSTITUTIO- NEN FÖR KLINISKA VETENSKA- PER, SAHLGRENSKA AKADEMIN, <strong>GÖTEBORG</strong>S UNIVERSITET, AVDELNING FÖR ORTOPEDI, SAHLGRENSKA UNIVERSITETS- SJUKHUSET/ MÖLNDAL JON KARLSSON PROFESSOR, INSTITUTIONEN FÖR KLINISKA VETENSKAPER, SAHLGRENSKA AKADEMIN, GÖTE- BORGS UNIVERSITET, AVDELNING FÖR ORTOPEDI, SAHLGRENSKA UNIVERSITETSSJUKHUSET/ MÖLNDAL Operation vid bristning i hälsenan? Hälsenebristning är en relativt vanlig skada hos individer mitt i livet. Att drabbas innebär ett stort trauma för många patienter. Rehabiliteringstiden är lång och det kan vara svårt att nå samma aktivitetsnivå som före skadan. Det innebär även ett ekonomiskt avbräck. I denna artikel beskriver vi olika behandlingsalternativ, sammanfattar resultat från tidigare studier och berättar vad vi har kommit fram till i vår forskningsgrupp. ■■■ Hälsenebristning är noggrant studerad vilket avspeglar sig i den stora mängd artiklar som finns publicerade. Trots detta saknas konsensus för optimal behandling för akut bristning. Den kirurgiska behandlingen dominerar både nationellt och internationellt. Den främsta anledningen till det anses bero på ett lågt antal nya bristningar. Motståndarna till operation hänvisar till risken för andra komplikationer såsom infektioner, ärrproblem och nervpåverkan och förordar därför konservativ, icke-kirurgisk, behandling. Risken att drabbas av en akut bristning i hälsenan är mellan 5-35/100 000 invånare och år. Det innebär att i en stad som Göteborg förekommer cirka 120-140 hälsebristningar/år. Antalet skador har ökat, vilket anses bero på ett ökat intresse för att delta i olika motionsidrotter. Mellan 60-90 % av alla som drabbats av en akut hälsenebristning har deltagit i någon form av motionsidrott, där racketsporter dominerar. Den typiska patienten är en 40 årig man som spelar badminton. En stund in i matchen känner han plötsligt en uttalad smärta och hör ett snäpp ifrån vaden. Det finns beskrivet att idrottsutövaren vänt sig om för att se om någon sparkat honom. Diagnosen är klinisk och ställs genom typisk anamnes och klinisk undersökning. Kontroversiell behandling Behandlingen av akut hälsenebristning är fortfarande mycket kontroversiell även om kirurgisk behandling har varit dominerande de sista decennierna. Hur man väljer att behandla skadan varierar stort mellan olika sjukhus i landet, allt ifrån enbart konservativ till huvudsakligen kirurgisk behandling. Vetenskapliga studier har bidragit till optimering av behandlingen genom utveckling av såväl behandlingsprotokollteknik som utvärderingsinstrument. Då det gäller kirurgisk behandling har olika suturmaterial respektive suturtekniker använts och i stället för öppen kirurgi (incisionslängd 8-12 cm) har perkutan teknik använts i vissa fall. Den konservativa behandlingen har utvecklats genom att traditionell gipsbehandling i åtta veckor har helt eller delvis ersatts med stödskena (ortos), vilket tillåter tidig belastning och
S V E N S K I D R O T T S F O R S K N I N G 3 - 2 0 10 Jonas Jerebko fick nyligen hälsenan delvis avsliten i en träningsmatch med sitt NBA-lag Detroit Pistons. Sveriges bäste basketspelare opererades i oktober och väntas vara tillbaka om ett halvår. © Bildbyrån i Hässleholm. rörelseträning. Ortosbehandling (stödskena) har också kommit att användas hos de patienter som genomgått kirurgi. Ny bristning (reruptur) har i de flesta studier utgjort primär effektvariabel. Behandling ur historiskt perspektiv Nistor och medarbetare publicerade 1981 en randomiserad kontrollerad studie där kirurgisk behandling jämfördes mot icke-kirurgisk behandling. Denna studie var för den tiden välgjord och hade på många sätt en banbrytande forskningsmetodik. Kirurgi (direkt sutur) och efterföljande immobilisering med gips jämfördes med enbart gipsbehandling, 4+4 veckor (4 veckors gips i spetsfot respektive 4 veckor i neutralläge). På grund av den relativt höga komplikationsfrekvensen (infektion, ärrproblem och nervskador) blev rekommendationen att inte operera hälsenebristningar trots en högre frekvens av nya bristningar i den icke-opererade gruppen (8 % respektive 4 %). I motsatt till Nistors resultat rekommenderade en dansk forskargupp, Cetti och medarbetare ett decennium senare, att kirurgisk behandling var att föredra jämfört med konservativ på grund av en bättre funktion i hälsenan och vadmuskeln. Icke-kirurgisk behandling ansågs dock vara ett acceptabelt alternativ. Nästan tio år senare publicerades en ny randomiserad studie från Göteborg där Möller och medarbetare visade att en ny bristning (reruptur) förekom hos 20,8 % i den icke-kirurgiska gruppen jämfört 1,7 % i den kirurgiska, vilket var en statistiskt signifikant skillnad mellan grupperna. En stor skillnad i Möllers studie, gentemot Nistor’s studie var att de patienter som genomgått kirurgi påbörjade tidig rörelseträning emedan de icke-kirurgiskt behandlade gipsbehandlades i enlighet med Nistor’s protokoll. Eftersom behandlingsprotokollen varierade mellan grupperna var det svårt att avgöra om det var kirurgin, med sutur av senändarna, eller den tidiga rörelseträningen som bidrog till de stora skillnaderna, avseende frekvensen av nya bristningar, mellan grupperna. Eller om det var en kombination av båda delarna, det vill säga akut operation, med sutur av senändarna, kombinerat med tidig rörelseträning. Två år efter avslutad behandling sågs dock inga funktionella skillnader mellan de båda behandlingsgrupperna. Den höga frekvensen nya bristningar (rerupturer) i den icke-kirurgiskt behandlade gruppen skapade övervikt för kirurgisk behandling på flera sjukhus i landet. Nya behandlingsmetoder Khan och medarbetare publicerade 2005 en väldesignad studie där material från tidigare studier hade slagits ihop (meta-analys). Resultaten visade att en ny bristning förekom hos 12,6 % respektive 5 % vid kirurgisk respektive icke-kirurgisk behandling. De påtalade också den höga komplikationsfrekvensen för den kirurgiskt behandlade gruppen, 34,1%. Där ingick till exempel ytliga sårinfektioner, sammanväxningar under hudärr etc. Denna risk anses dock minska med perkutan kirurgi. Vidare presenterades en positiv trend med lägre antal nya bristningar för icke kirurgiskt behandlade patienter, om de startade med tidig rörelseträning istället för traditionell (åtta veckor) gipsbehandling. Det finns dock en svårighet att jämföra olika studier med varandra eftersom både behandlings- och utvärderingsprotokoll varierar i hög grad både inom och mellan olika studier. Bhandari och medarbetare kunde i en översiktsartikel från 2002 presentera liknande resultat som Khan och medarbetare. Svaga rekommendationer till fördel för kirurgisk behandling angavs på grund av lägre frekvens av nya bristningar för de patienter som opererades. Funktionella slutresultat var dock likvärdiga oavsett kirurgi eller inte. Perkutan (det vill säga sutur via mycket små öppningar i huden) operationsteknik beskrevs 1977, av Ma 81
Page 1 and 2:
IDROTTS FORSKNING ORGAN FÖR CENTRU
Page 3 and 4:
Ansvarig utgivare Ingemar Ericson G
Page 5 and 6:
S V E N S K I D R O T T S F O R S K
Page 7 and 8:
Page 9 and 10:
Page 11 and 12:
Page 13 and 14:
Page 15 and 16:
Page 17 and 18:
Page 19 and 20:
Page 21 and 22:
Page 23 and 24:
Page 25 and 26:
Page 27 and 28:
Page 29 and 30: S V E N S K I D R O T T S F O R S K
Page 79: S V E N S K I D R O T T S F O R S K
show all

Tema: IDROTTSMEDICIN GÖTEBORG - Göteborgs universitet

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?