1981 nr 49.pdf - BADA - Högskolan i Borås

JTyaze tfde5s stiirste fabelförfa+tcre a fran-eiz Jem
de Iia Fontaice, som levde mellan åren 1621-1695, Han tillbringade
- sin basndom i Champagne, diix fadern var jägmästare. Efter humnistis-
Isa étuiiier i Paris drog La Fontaine in i de litteräza salongerna, d&
han gjorde stor lycka, szeciellt hos Mme Ce La Sabliere. I denna miljo
möter andra berömda 1600-taisf örfattme, s8.son Jem- Racine, Elolibe
(psd. för Jean Baptiste ~oquelin) ock La. Bochefoucauld. Sb egen fa-
;il j 1iimn.de La Fontaine vind f ör våg. Detta 'var icke ovanligt blanä
konstmer i~der 1500- och 170Q-talan. Så gjorde även Jean Jacques
Rousseau, trots att 'rian skrev Emile. Ett missriktat socialt-m-dversellt
tanka3Lde gjorde omtanken om den egnz familjen överflödig,
La Fon%aines Fabler finns samlade i l2 böcker och dessa i tre
samlirgacr; Le Premier Recueil (1668) hehåller böckerna I-VI, Le Second
Recixeil (1678-1679) böckerna, VII-XI. Bok X11 korn ut år 1694.
Författaren har häntat stoff IX flera källor, Han har huvudsakligen
inspirerats av de p% prosa skrivna fablerna av greken Aesopus
och av romaren Phaedrus, Detta märks särskilt i Le Premier Recueil, I
Le Second Recueil mker m, att han gatt tillbak till de gamla
iniiiska sagorna av Pilpay, Lyriken flödar rikare i denna samling. Men
La Fontaine hämtar också material hos mindre kända fabulister såsom
antikens Babrius och Aphtonius samt hos 1400-talshuma;nisten, Abstemius.
Mycket har han också fått fr& 1500-talsberattarna RabePais och Bonaventure
des Périers, Han samlar gärna stoff ur sin tids aktuella anekdoter,
såsom i Les Souris et le Chat-Huant. Om man finner endast ett
tjugotal fabler av helt hans egen uppfinning, s& beror det på, att för
La Fontaine, som för alla klassiker, ligger uppfinnbgen ej i materialet
utan i sättet att presentera det. Det handlar om att prestera en orglinalitet
i imitationeno Det imiterade verket får utst% twen transformationer
för att utmynna i denna orginalitet, som i sig själv är omöjlig
at% imitera. La Fontaine berikar Aesopus torra och lakoniska stil
och bryter av Pilpays långa utvecklingar. Han tyglar onödiga detaljer
och ger upplösningen en ny kraft. Han transformerar ibland omständigheterna
och:modifierar jämvikten för att ge större skärpa i morallektionen.
Författaren mästare i att skapa en komedi, där dialogen
framhäver karaktäzernas samm natur. '%on imitation dest point un
esclavageN. imitationen är f ör La Fontaine e j ett s jalvänddl, men
antikens berättare har själva så, val imiterat den mänskliga naturen,
att man m%ste ta dem som modell, Sedan har det Litterära geniet sin
fulla rätt att berika sin modell, att välja för att skapa av sin egen
orginalitet. Imitationen $h för La E'ontaine ett medel att realisera
skönheten och slutligen, att behaga. 'Won principal but est toujours
de plairetl. Men lättheten i hans framställning, elegansen och naturligheten
får ej misstonkas. Han viker ej från sin uppgift att presentera
sanningen om människonaturen. Han äx en skarp observatör, som ibland
måste vara grym. Hans fabler är en frukt av ett noggrant och tålamodsprövande
arbete.
La Fontaine säger: tlDiversité, ckst ma deviselv. Han skapade sin
egen stil, Han l%ste sig ej fast i de aritika litterära normerna. Ej
heller underkastade han sig i Boileaus nyklassicism. Det som känneteoknar
La Fontaines fabler äz den mångfald, den diversitet på olika nivåer,
som han förde in i dikten, Främmande för antika mönster är ocksa
hans känsla för lyriken, Hans fabler fick alltmer rang av IfL'essai
moral et du poéme 1pique1'* Ned sin expressionistiska kraf t i detal jerna
vill La Fontaine skap en atmosfiir, d* den mänskliga naturen, liksom
hos de gamla klassikerna, fokuseras i en universell belysning*
Av Aesopusfabeln Den Gamle och Döden, torr och fattig p% färger, har
La Fontaine i La Mort et le Bccheron skapat en målerisk, rörande och
andock en realistisk berättelse, som framhäver en av den mänskliga
naturens sanningar. Vedsdar en, d en olyckliga och f at tiga 1600-talsbonden,
symboliserar den olyckliga männislcan genom alla tider. Författaren
avslöjar sig som en djup psykolog, som ömsint betraktar den
mänskliga misären. Fabelns slutsats fås i en enda mening:
lr~lut$t
souff ri-r que nomir,
T;: .:t; la dcrise des hoi-.mesllo