1981 nr 49.pdf - BADA - Högskolan i Borås

Fabelns ursprungsland är troligen Indien, och den främste
fabelförfattaren var Pilpay, en indisk Bramin, som skrev sina verk,
da han var landshövdina över Indostan, riket mellan Indus och Ganges.
Pilpay vill, efter Österländsk sed,lëra människan genom liknelser.
Den indiske konungen Dabfehslim förvarade länge denna fabelskatt i
sina gömmor. Den lämnades sedan till hans efterträdare, tills en persisk
konung fick höra talas om den och atradde den. Han skickade sin
hovläkare till Indien far att f& en avskrift av den. Det fick kosta
vad det vilbe. Läkaren utförde ärendet till sin Herres behag, och da
han"val"förstod indiska, översatte han dessa sagor pa det gamla persiska
tungomalet, som heter Pahlavy, och som da brukades av perserkonungarna.
Sedan araberna intaait rikena i ester, började deVïippodla
sina grova sederN genom "bokliga konsterN. De vinnlade sig ej endast
om att göra sitt sprak rikare och behagligare utan drog till sig
all världens folkslag och gav dem rika belöningar för att de översatte
till arabiska allehanda utländska böcker. Apdalla 4lmanfor översatte
dessa sagor fran persiskan till arabiskan pa Abougiafars Almafors
befallning. Efter den arabiska översättningen ar den franska
gjord, ar 1644. De mAnga översattningarna ar, i likhet med Bibeln,
ett tecken p3 denna boks stora varde. Pilpeys fabler har dessutom
översatts till hebreiska, turkiska, grekiska. Det finns flera latinska
översättningar. De finns ocksa p3 spanska, italienska, tyska,
holländska och svenska. Den svenska Översättningen gjordes utifran
den franska &r 1745. En fortsättning följde Ar 1762.
Den första franska Översättningen lär ha gjorts i Paris med
titeln Xvre De La ~umiere eller De La Conduite Des --- Rois. De vise i
osterlandet använde dessa sasor fgr att svara sina knnunqar p4 de
svaraste "tvivelsmaltt. Detta gick sedan igen i Frankrike. Den franske
professorn Herbelot fängslades av dessa sedesagor och högaktade dem
i samma grad som österlannningarna.0versattaren till den franska versionen
ar ej fullt känd.
Förutom översattningarna har atskilliga handskrivna tolkningar
gjorts. Verket hörde hemma i konungars, kejsares och andra regenters
bibliotek, och titlarna skiftade för att passa de olika kulturerna,
De österländska samlingarna innehaller mer än tre ganger s& mycket
som de västerländska. Mycket har forskats i, om dessa sagor tillhör
Indien eller Persien, men man kan utläsa mycket av det indiska tankesättet
i dem. Dar förekommer tanken om sjalavandrinoen, och att alla
varelser, djur och manniskor har en bit av en gemensam världssjäl.
Endast kropparna är olika. Detta framgar b1.a. i fabeln Sagan om
näktergalen, dar denne kallar sig bondens nästa. Likas8 ar fallet
med Björnen och tradgardsmiistaren.
I företalet till den svenska Översättningen Den wise indianens
Pilpay sagor pilpekas, att fabler kan vara val sa meningsfulla, nar
det galler att uppfostra människan, som mera auktoritära metoder
eller dogmatiska religiösa läror. Där start "Parabler eller liknelser
äro beqwamlioare til1,dom och radfrrande; de röra, intaga och
öfwertyga samt beweka, upreta eller blidka menskliga sinnen mycket
kraftigare, da deras wederlikar föreställas i lika mal och omstendiqheter,
lika som en spegel, som wisar dem deras hamn, seder och oseder,
samt ett mönster, som upaggar den naturlige böjelsen til taflande
om förtreffligheten, eller Atminstone lika godhet; detta har sina
riktiga skiäl'i Sedoläran, Er rotadt i mensklige naturen, och grundalt
i aes jamLikhet till ratt och piikt at söka och erhalla sin sanskyllige
lycksalighet hwarefter de längta i Gud all godhets och fullkomlighets
kiälla? Det handlar alltsa om samtliga religioners innersta
budskap; att sträva efter att n& fullkomli~het.
Den österlondska fabeln kännetecknas till stil och form qv
sin ornstgndighet. I handlingen ar flera episoder och fCrvecklinqar
invävda, som ej direkt är nödvFndiga för fabelns upplösning. Spraket
ar maleriskt och praqlas av en sällsam skanhet. Det var denna, som
sedermera fänpslade den franske fabelkonstnaren Jean de La Fontaine.