1981 nr 49.pdf - BADA - Högskolan i Borås

"evocateurs? Hans fallenhet att finna det ratta valet av uttrycket
förefaller oss oersättlig. Berättelsen ar kort, men genom den expressiva
kraften i stilen lyckas han ska~a en impression av rikedom.
Kraften i uttrycket gör, att hans fabels snava ornfang inte har nagat
gemensamt med de antika modellernas torrhet.
Fabulisten La Fontaine frambär sitt budskap,genom alla sorts
skiftningar i tonen, i berattandet, tragiken, komiken, epiken, lyriken,
satiren och burlesken. Han passerar fran en ton till en annan med en
mjukhet som charmar oss.
L2 Fontaines fabler ar skrivna pil vers, varierad vers. Han utnyttjar
versens alla resurser med en säregen mjukhet. Aven i versens
form finner man denna diversitet, som ar La Fontaine qiven. Snabba
växlingar i metriken, överklivnincar, vaxlinqar i rytm o-h rim skapar
eff~kter, som gör versifierincen i sig själv till en malning. Dessa
retoder ver helt förbjudna i Malherbes stränga spraknormer. La Fontaine
~dgade trotsa honom.
Framställningstekniken ar aet klassiska dramats. Pan skulle
kunna säga, att La Fontaine ej berättar. Han iscensätter, Han följer
det klassiska dramats vedertagna schema, som inbegriper framställningen
en serie "aktert1 eller episoder samt upplösningen. Framställningen är
i all.rnanhet kort. Med naora maleriska ord framkallar poeten dekoren,
som reduceras till nagra för handlingen nödvändiga element samt presenterar
personerna. Deras karaktärer tecknas snabbt och nagon ges
naqra fysiska drag, som hjälper oss att lättare föreställa oss dem.
Redan i framställningen är problemet presenterat. V i första omständigheterna
och fanaar in atmosfären, som hjalper oss att första handlingen,
som är snabb och levande.
Berättaren ger liv at sina personer. Han snarare suggerar fram
an m8lar deras gester, attityder och deras "jeux de physionomiew. Genom
deras agerande anar vi de tankar och känslor, som uppfyller dem.
Gesten sammansmälter med repliken och skapar en ttillusion théatralefl.
Dialogen ar livlig,bandlingen alltid snabb och knapp. Medelst endast
ett par repliker ger han oss det väsentliga av en hel scen. Om man
bortser fran fantasin i hans fabler och medger, att La Fontaines djur
har mänskliga karaktärsdrag, finner man lika mycket psykologisk sanning
i fablerna som i denklassiska teatern. Hans personer, människa eller
djur,ar inte allegorier av last och dygd. De ar sanna karaktärer. I
ett dominerande karaktärsdrag väver han in individualistens nyanserade
kanslor och gör sina personer levande och sanna. Deras psykologiska
natur avslöjas i deras handlande, i deras sprak och ofta genom dern.com
de tilltalar. Var och en av personerna har i framställningen tilldelats
ett bestämt agerande och bestämda repliker. La Fontaine bemistkr till
fullhet konsten att halla samman denna psykologiska enhet ända till
slutet.
Den inre logi~en, som finns i det'klassiska dramat, aterfinns
i La Fontaines fabler och leder fram till upplösningen. Man skulle
kunna saga, att artisten later karaktärerna leva var och en sitt eget
liv och endast intervenerar för att reglera ordningen och peripetins
steorinq enligt det klassiska dramats förebild, Det ar karaktärernas
lek; som dikterar besluten, skjuter pa akterna och bestsmrner episoderna
som leder till uppltisningen.
Upplösninsen ar alltid kort, snabb och vtidjar till läsarens
fantasi, ty det ar ofta oväntade omständiaheter, som upplöser fablernas
intrig. Trots denna strävan till en överraskninqseffekt, ar upplösningen
ocksa i sic själv trovärdig och kommer logiskt ur karakt2rernas
lek. Det ar upplösninsen, som inbjuder oss att lösgöra kontentan
av fabelns lektion genom att personerna far utst3 konsekvenserna av
sina fel och brister. Det ar ofta hjalten sjalv, som delger läsaren
morallardomen. Ofta Sr rnnralen komplex. Ibland handlar det om dubbelmoral,
ibland är den tredimensionerad. flan kan dra parelleller mellan
La Fontaine, Recine och Pioliere. SAsom i all klar.iisk litteratur hadlar
La Fontaines fshler ow människan, hennes kanslqr och hennes passioner.