Inventering av skalbaggsfaunan i Limhamns kalkbrott ... - Malmö stad

Inventering av skalbaggsfaunan 

i 

Limhamns kalkbrott 2008 

Hexapoda Konsult 

Mikael Molander 

- februari 2009

Titel: Inventering av skalbaggsfaunan i Limhamns kalkbrott 

2008 

Författare: Mikael Molander 

Författaren är ensam ansvarig för rapportens innehåll. 

Foto: Mikael Molander, där ej annat anges. 

Layout: Mikael Molander 

Beställningsadress: Gatukontoret Malmö, Stadsmiljöavdelningen, 

205 80 Malmö 

Omslagsbilder: Ovan: Östra delen av Limhamns kalkbrott. 

Nedan till vänster: Brun sammetslöpare, Chlaenius tristis 

Nedan till höger: Delområdet ’’Stäppen’’ 

Mikael Molander, Hexapoda Konsult, Albinsrogatan 49, 214 67 Malmö 

3

FÖRORD 

Limhamns kalkbrott är på många sett en mycket speciell plats. Brytningen som pågick i 

130 år skapade ett storslaget område på ungefär 100 hektar och med ett lägsta djup på 58 

meter under havsytan. De plana ”pallarna” och branta väggarna av kalksten skapar 

tillsammans med en stäppartad vegetation och en central stor vass en mäktig upplevelse. 

Fossilen i de 55-65 miljoner år gamla kalkavlagringarna vittnar om dåtidens organismer. 

Idag är djur- och växtlivet ett helt annat. 

Långt innan brytningen upphörde koloniserades brottet av diverse tåliga och i många fall 

specialiserade växt- och djurarter. Förutom uppmärksamheten kring den grönfläckiga 

paddans (Bufo viridis) närvaro var kunskapen dålig om vad som levde i brottet. När 

brytningen upphörde, för mer än tio år sedan, började diskussionerna komma igång om hur 

brottet kunde utnyttjas. Många förslag har kommit och gått. Samtidigt uppmärksammades 

även de biologiska kvaliteterna och genom förekomsten av den i ett europeiskt perspektiv 

sällsynta kalkkrassingen (Sisymbrium supinum) avsattes halva brottet som Natura 2000område. 

Snart kom även mer störningskänsliga djur till brottet, som pilgrimsfalk, brun 

kärrhök, rådjur och flera arter fladdermöss. 

Ströfynd av en del ovanliga arter tillsammans med en stor nyfikenhet och en förväntning 

om att brottet kunde innehålla en rad speciella växter och djur inledde arbetet med att mer 

systematiskt inventera olika organismgrupper. Inventeringsresultaten förstärkte även 

argumenten att påbörja arbetet med att ombilda Limhamns kalkbrott till ett kommunalt 

naturreservat, vilket förväntas bli färdigt under 2010. Förutom att få kunskap om vilka 

arter som finns i brottet syftar inventeringarna och kunskapen om de upphittade arternas 

krav till att anpassa skötseln och förändringar i brottet på bästa sätt. 

Redan tidigare skalbaggsfynd av bland annat den gulkantade sammetslöparen (Chlaenius 

vestitus), Bruchela rufipes och den lilla Chaetophora spinosa indikerade på en spännande 

skalbaggsfauna. Ur naturvårdssynpunkt var det viktigt att ta reda på vilka arter som finns, 

var de förekommer, deras biologi och vilka krav de ställer. Mikael Molander fick 

uppdraget av Malmö stad att under 2008 inventera skalbaggsfaunan i Limhamns kalkbrott 

samt att författa en rapport som kan användas i den kommande skötselplanen. 

Mikael har gjort ett mycket bra och ambitiöst arbete, som presenteras i denna rapport. 

Inventeringsresultatet är dessutom överraskande. 

Mats Wirén 

Ekolog 

Gatukontoret, Malmö stad 

5

INNEHÅLL 

ABSTRACT 7 

SAMMANFATTNING 7 

INLEDNING 8 

Täkters betydelse för insekter 8 

Kalkbrottets historia 9 

OMRÅDESBESKRIVNINGAR 10 

Översiktlig beskrivning av Limhamns kalkbrott 10 

Beskrivning av inventerade delområden 13 

METODIK 20 

Manuella metoder 20 

Fällfångst 21 

Inventeringsvädret 22 

RESULTAT 23 

Allmänt 23 

Faunan i olika delområden 26 

Intressanta arter 31 

- Ny art för Skandinavien 31 

- Ny art för Skåne 32 

- Rödlistade arter 32 

- Andra intressanta skalbaggsarter 35 

- Övriga fynd 40 

DISKUSSION 41 

Limhamans kalkbrott – en värdefull skalbaggslokal 41 

Delområdenas kvalitéer 42 

Analys av faunan 43 

- Generella drag i artsammansättningen 43 

- Markfaunan 44 

- Den vedlevande faunan 45 

- Växtlevande skalbaggar 46 

- Vattenbaggar 46 

Nyckelmiljöer och värdefulla växtarter 47 

Kalkbrottet i jämförelse med andra täkter 49 

SKÖTSEL OCH ÅTGÄRDSFÖRSLAG 50 

Generella åtgärder 50 

Konflikter med annan fauna 52 

Skötsel av delområden 52 

TACK 55 

REFERENSER 55 

Karta 1: Limhamns kalkbrott 59 

Appendix 1: Fällpositioner 2008 60 

Appendix 2: Fullständig artlista 61 

6

ABSTRACT 

In 2008 the beetle fauna (Coleoptera) in the limestone quarry ’’Limhamns kalkbrott’’ was 

investigated by the author. The surveyed locality, situated near the city Malmö in 

southernmost Sweden, is one of the largest open-cast quarries in Northern Europe with a 

length of approximately 1200 meters and width of 700 meters. The quarry closed in 1994, 

and since then an interesting flora and fauna has established itself on the locality. This is 

the first larger survey of beetles in Swedish limestone quarries, previously very little 

information was available regarding beetles in quarries. 

The field work was carried out from March 16 to September 16. Beetles were mainly 

collected using a wide range of standard manual methods but some common beetletraps 

were also used as a complement. A total of 452 beetlespecies were recorded. The leafbeetle 

Phyllotreta procera is reported for the first time from Scandinavia and the staphylinid 

Stenus fossulatus is reported for the first time from the province Scania. Among the 452 

beetles eleven species are considered threatened or near threatened by the Swedish red list 

(Gärdenfors et al. 2005). Also a large number of other interesting species were found, but 

which are not currently redlisted. 

It’s concluded that Limhamns kalkbrott is one of the most valuable open-cast pits in 

Sweden for beetles. But in order to maintain the rich fauna, and especially the rare species, 

it will be necessary to conduct an active management of the future nature reserve. Most 

important will be to create areas with open soil by removing the vegetation overgrowing 

the area. 

SAMMANFATTNING 

Vintern 2007 fick författaren i uppdrag att inventera skalbaggar i ett kalkbrott för Malmö 

stads räkning. Kalkbrottet i fråga var inte vilket som helst utan det spektakulära Limhamns 

kalkbrott, ett av Nordeuropas största dagbrott. Syftet var att undersöka vilka arter som 

lever i kalkbrottet och vilka miljöer som är värdefulla för skalbaggsfaunan. Utifrån 

inventeringsresultatet utarbetades ett förslag på skötsel som dels kan bevara nuvarande 

värden men på sikt också främja ytterliggare positiv utveckling av faunan. De senaste åren 

har det blivit populärt bland myndigheter att inventera täkter eftersom det visat sig att 

dessa ofta är levnadsplatser för många sällsynta och utrotningshotade arter och täkterna är 

på god väg att få en större roll i naturvårdsarbetet. Detta var dock första gången som ett 

kalkbrott inventerades och i Sverige har ingen tidigare utförlig lista över skalbaggar i ett 

kalkbrott publicerats. Kunskapen om skalbaggar i kalkbrott har varit liten och 

inventeringen är ett viktigt bidrag till kännedomen om skalbaggar i svenska kalkbrott. 

Fältarbetet utfördes mellan 16 mars och 16 september 2008. Mestadels insamlades 

skalbaggarna med manuella metoder men ett antal fällor av olika typer användes som 

komplement. Totalt påträffades 452 olika skalbaggsarter. Resedajordloppan, Phyllotreta 

procera, insamlades för första gången i Skandinavien och det första fyndet av kortvingen 

Stenus fossulatus rapporteras från Skåne. Utöver detta bedöms elva av de arter som 

hittades vara utrotningshotade eller missgynnade enligt den senaste rödlistan (Gärdenfors 

et al. 2005). Även ett stort antal arter som inte är rödlistade men mer eller mindre 

intressanta av andra anledningar erhölls. 

Resultatet är förvånande bra och Limhamns kalkbrott är en mycket värdefull lokal för 

skalbaggar, både för utrotningshotade, och allmänna arter. Brottet tillhör de fem 

värdefullaste täkterna i landet för skalbaggar. Utsikterna för att bevara faunan bedöms som 

goda men aktiva skötselåtgärder kommer att behövas. Framförallt måste igenväxning 

hindras och slitaget från besökare till det framtida reservatet begränsas så att den 

fantastiska rikedomen bibehålls. 

7

INLEDNING 

Föreliggande rapport har tillkommit på uppdrag av Malmö stad. Den redogör för resultatet 

från en inventering av skalbaggsfaunan i det numera nedlagda Limhamns kalkbrott. 

Kalkbrottet är beläget sydväst om Malmö, mellan Limhamn och Bunkeflostrand, 2 km från 

kusten (Fig. 1). Förutom en inventering och analys av faunan ingick också att utarbeta ett 

förslag på skötsel och åtgärder som kan bevara och om möjligt ytterligare utveckla 

skalbaggsfaunan i det framtida naturreservatet Limhamns kalkbrott. 

Den här undersökningen är unik av två anledningar. För det första är själva 

undersökningslokalen helt unik. Ingen annanstans kan man uppleva den märkliga natur och 

landskap som finns i Limhamns kalkbrott, allt medan man befinner sig 60 meter under 

markytan. För det andra är inventeringen unik därför att detta var första gången som ett 

kalkbrott undersöktes noggrant med avseende på sin skalbaggsfauna i Sverige. Bristen på 

tidigare vetenskaplig information om skalbaggar i kalkbrott medförde att man som 

inventerare hade svårt att förutse hur resultatet skulle bli. I efterhand kan man konstatera 

att det överträffade alla förväntningar. 

Limhamns 

kalkbrott 

Figur 1: Karta över Limhamns kalkbrotts läge i Sverige och sydvästra Skåne. 

Täkters betydelse för insekter 

I dagens allt mer utarmade landskap har många djur och växter svårt att överleva och 

insekterna är givetvis inget undantag (Franzén 2007a). De oerhört rationaliserade 

jordbruksmarkerna i sydvästra Skåne är idag artfattiga och antalet ovanliga arter mycket 

lågt. Detta är särskilt tråkigt med tanke på att dessa marker med sitt varma klimat och 

närhet till kontinenten skulle kunna hysa en av de rikaste insektfaunorna i Sverige. Säkert 

gjorde de också detta förr i tiden innan människan började förvandla landskapet till 

högproduktiv jordbruksmark som ur entomologisk synvinkel bäst kan beskrivas som en 

öken. Det är bl.a. bristen på miljöer med många växtarter, ogödslade betesmarker och 

platser med sparsam vegetation och frilagd grus som gjort att många insekter, och 

8 

N

däribland skalbaggar, minskat dramatiskt och i många fall blivit utrotningshotade. Djur och 

växter som anses vara utrotningshotade eller missgynnade hamnar på den svenska rödlistan 

som tas fram av ArtDatabanken (Gärdenfors et al. 2005). Arter som återfinns på rödlistan 

delas in i olika kategorier efter hur starkt utrotningshotade de bedöms vara (tabell 1). Som 

ett exempel kan nämnas att det för närvarande finns över 500 skalbaggsarter på rödlistan 

som anses vara knutna till jordbrukslandskapet (i Sverige har påträffats ca. 4 400 

skalbaggsarter). 

Tabell 1: Den nationella rödlistans hotkategorier i vilka utrotningshotade arter delas in. 

RE 

CR 

EN 

Försvunnen, 

Regionally extinct 

Akut hotad, 

Critically 

endangered 

Starkt hotad, 

Endangered 

VU Sårbar, Vulnerable 

NT 

DD 

Missgynnad, 

Near threatened 

Kunskapsbrist, 

Data deficient 

En art som av allt att döma har försvunnit från landet. 

En art som löper extremt stor risk att dö ut i landet inom en 

mycket nära framtid. 

En art som inte uppfyller kriterierna för akut hotad men som 

ändå löper mycket stor risk att dö ut i landet inom en snar 

framtid. 

En art som inte är lika hotad men som ändå löper stor risk att dö 

ut i landet i ett medellångt tidsperspektiv. 

En art med lägre risk att dö ut i ett medellångt tidsperspektiv 

men som ändå är nära att uppfylla kriterierna för sårbar. 

En art som troligen är nationellt hotad och löper risk att 

försvinna från landet men där nuvarande kunskap är otillräcklig 

för att kunna göra en säker bedömning. 

På de få platser i jordbrukslandskapet där det trots allt finns miljöer som passar 

insekterna hittar man ofta en artrik och skyddsvärd fauna. Här och var i landskapet ligger 

täkter utspridda och dessa har visat sig vara mycket värdefulla lokaler för insekter. 

Täkterna fungerar som öar där insekterna kan överleva i ett annars utarmat landskap och 

har en särskilt stor betydelse för ovanligare arters överlevnad (Sörensson 2006). På senare 

år har kommuner och länsstyrelser börjat inventera dessa täkter och resultaten har ofta varit 

spektakulära. Ett aktuellt exempel från just SV. Skåne är sandtäkten vid Maglarp som 

inventerades av Trelleborgs kommun 2005. Bland resultaten fanns tre för Skandinavien 

nya solitärbin (Hymenoptera: Apoidea) och många rödlistade arter (Sörensson 2005). 

Mestadels har inventeringar av insekter i täkter fokuserat på sand- och grustag eftersom 

dessa av gammal sed betraktats som de intressantaste täkterna med avseende på insekter. 

Ett kalkbrott har aldrig tidigare varit föremål för någon noggrann inventering av skalbaggar 

i Sverige. Detta har delvis sin förklaring i att kalkbrott är en betydligt ovanligare täkttyp 

jämfört med sand- och grustag men en annan del av förklaringen ligger också i att det 

tidigare nästan helt saknats grundläggande information om insekter i kalkbrott. 

Hobbyentomologer, som till stor del byggt upp vår baskunskap om insekter i Sverige, har 

sällan sökt sig till kalktäkter för att samla vilket har lett till att man inte riktigt känner till 

grundläggande fakta som vilka grupper och arter av insekter som faktiskt kan leva i 

kalkbrott. Denna inventering är dels en inventering av skalbaggsfaunan i Limhamns 

kalkbrott men i ett större perspektiv också ett första steg att på allvar kartlägga skalbaggars 

förekomst i svenska kalktäkter. 

Kalkbrottets historia 

Brytningen i Limhamns kalkbrott, eller Annetorpsbrottet som det också kallas, startade 

1866. Under 1880-talet ökade produktionen markant då man började använda dynamit och 

man byggde en ny cementfabrik som stod klar 1890 i hamnen ett par kilometer norr om 

9

kalkbrottet. Det var nu Limhamns kalkbrott på allvar började konkurrera med 

cementfabriker på bl.a. Öland och Gotland (Dalin & Liliengren 1994). Fabrikerna och 

brytningsmetoderna effektiviserades gång på gång under 1900-talet och konkurrensen från 

Limhamns kalkbrott tvingade nästan alla andra kalkbrott i landet att stänga. Den absoluta 

topproduktionen nåddes 1970. Cementtillverkningen upphörde 1978 och 1994 avslutades 

även brytningen helt (Emanuelsson et al. 2002). 

Efter 130 års brytning fanns nu ett gigantiskt kritvitt hål i marken, 1200 meter långt, 700 

meter brett och 60 meter djupt. Vad skulle man nu göra med brottet? För stort för att fylla 

igen och mer eller mindre omöjligt att bebygga. Många idéer lades fram om vad man 

skulle kunna använda brottet till men inga förverkligades. Under tiden, bakom stängsel och 

låsta grindar, bosatte sig allt fler djur och växter i brottet. 

Även under tiden som kalkbrottet var aktivt gjordes enstaka obervationer av sällsynta 

djur och växter i brottet. Mest kända är den grönfläckiga paddan (Bufo viridis) och 

kalkkrassing (Sisymbrium supinum). Tankarna om en exploatering av kalkbrottet fick hårt 

motstånd av naturvänner som ville bevara brottet till förmån för djur och växter. Efter ett 

antal år av diskussioner beslutade kommunstyrelsen i april 2008 att Malmö stad tar över 

ägandet av kalkbrottet och att detta ska öppnas som naturreservat 2010 (Bergström 2008). 

OMRÅDESBESKRIVNINGAR 

Här följer en översiktlig beskrivning av brottet och dess mest karakteristiska miljöer och 

egenskaper. Noggrannare beskrivningar återfinns under respektive delområde (se nedan). 

En översiktlig karta över brottet med gränser för inventeringens nio delområden återfinns i 

slutet av rapporten på sida 59. Nomenklaturen som använts för växterna följer Mossberg & 

Stenberg 2005. 

Indelningen av kalkbrottet i nio delområden skedde ganska godtyckligt och bygger på 

övergripande skillnader i brottets miljö. För att få en indelning som bättre speglar alla de 

olika miljöernas utbredningar i brottet hade betydligt fler delområden krävts. En sådan 

indelning var inte möjlig vid den här undersökningen eftersom det då skulle ha tagit 

avsevärt längre tid att inventera och detta rymdes ej inom tidsramen för fältarbetet. 

Översiktlig beskrivning av Limhamns kalkbrott 

Kalkbrottet är visserligen 60 meter djupt på den lägsta punkten men djupet varierar en 

hel del beroende på vilken höjdnivå (terrass) som man befinner sig på. Den lägsta nivån 

i brottet delas upp i två hälfter, en östlig och en västlig, som skiljs från varandra av en 

stor vall med fyllnadsmassor vilken löper från söder till norr. Den östra delen av brottets 

botten liknar snarast ett delta med små, grunda och dyiga sjöar vilka förbinds med varandra 

genom mindre kanaler (Fig. 2). Det finns gott om små björkar och Salix-buskar men p.g.a. 

att bottnen utgörs av grov kalkkross och dessutom för ett tag sedan helt översvämmades är 

gräs och örter ytterst sparsamt förekommande i deltat. Den västliga delen av bottnen består 

av två från varandra mycket olika delar. Dels finns här ett stort bälte av bladvass 

(Phragmites australis) och ett område som brukar kallas ’’Stäppen’’. Stäppen är en 

märklig plats, marken är täckt av ett kalkpulver som i ytan är torrt men bara några 

centimeter ner ganska fuktigt och här växer nästan enbart mindre björkar och Salix-buskar. 

På den tid då kalkbrottet var i drift utgjorde Stäppen istället bottnen i en flera meter djup 

bassäng. Det finkorniga pulvret på Stäppen verkar vara någon form av biprodukt från 

bearbetningen av kalkstenen vilket sedan dumpades i bassängen och sjönk till bottnen. 

Efter att brytningen upphört har dammen torkat ut. 

10

Förutom bottennivån finns tre andra höjdnivåer (Fig. 2). Marken på de två mellersta 

terrasserna i östra delen av brottet är genomgående täckta av grov kalkkross medan ytorna i 

brottets västra del har ett betydligt finare material. Detta gör att floran är betydligt bättre 

utbildad i den västra delen jämfört med den östra. På den andra terrassnivån i västra delen 

finns två stycken 15 meter djupa dammar där vatten samlas innan det pumpas ut ur brottet. 

Runt dammarna och pumphuset är vegetationen som rikligast, kring dammarna har 

planterats popplar (Populus sp) och i mitten av en vändplan, kallad Krossplan, finns en 

liten rund plätt, ca 25 meter i diameter, där man har hällt på matjord och planterat rosor 

(Rosa sp). Detta är i stort sett de enda växter som aktivt planterats i brottet (Wirén muntl.). 

All annan vegetation har etablerat sig på egen hand genom självspridning. Tack vare den 

näringsrika matjorden på Krossplan finns en tjock grässvål under rosenbuskarna 

och detta den enda platsen ner i brottet där en ordenltlig grässvål finns. Intill dammarna 

Figur 2: Kalkbrottets östra del med ’’Deltat’’ på bottnen. Till höger syns hur djupet varierar 

beroende på vilken terrassnivå man befinner sig. 

finns större glasbjörkar (Betula pubescens) och sälgbuskage (Salix caprea) med mossa och 

smultron (Fragaria vesca) under. Döda eller döende almar (Ulmus sp) och popplar finns 

här och var i området. Mellan sälgbuskagen och den 15 meter höga västsluttningen är det 

fuktigt och skuggigt, här trivs bl.a. många svampmyggor (Wirén muntl.) 

En mycket intressant miljö för skalbaggar bildas intill de mäktiga kalkbranterna. Från de 

flesta branter strömmar oupphörligen vatten ut vilket tillsammans med vind och 

frostsprängningar eroderar branterna mer eller mindre kraftigt. Utströmmningen av vatten 

är på sina platser så rik att t.o.m. större grönalger (grönslick, Cladophora sp) kan växa på 

kalkväggarna. Kalkgrus, större block och stenar lägger sig intill branternas bas och bildar 

en fuktig vall där hästhov (Tussilago farfara) trivs. På de blöta kalkväggarna och i det 

fuktiga gruset nedanför dessa lever många insekter och detta är en både unik och 

spännande miljö att inventera skalbaggar i, men samtidigt farlig, man vet aldrig när ett 

block kan lossna från väggen! 

11

Som nämnts ovan domineras marken av ganska grov kalkkross på de flesta ytor och detta 

tillsammans med frånvaron av humuskikt med näring gör att fältskiktet mestadels är 

mycket sparsamt eller helt saknas. På de ytor där marken täcks av finare kalkgrus eller 

pulver finns dock en intressant ruderatpräglad vegetation med kalktolleranta växter (t.ex. 

Fig. 3). De vanligaste är: blåeld (Echium vulgare), gulreseda (Reseda lutea), färgreseda 

(Reseda luteola), käringtand (Lotus corniculatus), vildmorot (Daucus carota ssp. carota), 

johannesört (Hypericum sp), gråfibbla (Hieracium pilosella), stånds (Senecio jacobaea ssp 

jacobaea) och skogsklematis (Clematis alba). 

Det finns gott om kallt, klart vatten i kalkbrottet men bottnarna och vattenvegetationen är 

enformiga. Överallt täcks bottnen av ett mer eller mindre tjockt lager av ett fint kalkpulver. 

Vattenvegetationen domineras av alger och längs stränderna och kanalerna växer bladvass 

(Phragmites australis), kaveldun (Typha latifolia) och starr (Carex sp). På skuggiga 

platser, under Salix-buskar längs kanalerna, växer vattenmynta (Mentha aquatica). Ett 

intressant förhållande är att vattnet som sipprar ut från kalkväggarna har en svagt salt smak 

i den västligaste delen av brottet. 

Figur 3: Typisk vegetation i Limhamns kalkbrott, gulreseda (Reseda lutea), 

blåeld, (Echium vulgare), Salix-buskar och glasbjörk (Betula pubescens). 

På den översta terrassen (fjärde höjdnivån) och i de översta sluttningarna, direkt nedanför 

markytan, är vegetationen oftast mer utvecklad. Här finns mindre dungar av lövträd med 

skogsalm (Ulmus glabra), lönn (Acer sp), oxel (Sorbus intermedia) och enstaka buskage av 

havtorn (Hippophaë rhamnoides). Fältskiktet i de övre sluttningarna domineras av 

smalbladiga gräs men med ett visst inslag av ärtväxter (Fabaceae). Särskilt på fjärde 

terrasnivån och i den översta delen av nordsluttningen finns mycket ärtväxter, bl.a. större 

förekomster av getväppling (Anthyllis vulneraria) och lusern (Medicago sp). Längs ett kort 

avsnitt i östsluttningen tränger vatten ut och skapar fuktig lera och grus. 

Nästan hela kalkbrottet är utsatt för intensivt solljus under dagen. Detta leder till att det 

speciellt nedanför södersluttningarna kan bli oerhört varmt och torrt under sommaren. En 

rak motsats är marken vid foten av den höga nordsluttningen där solen inte kommer åt att 

lysa (Fig. 4). Kallt vatten som sipprar ut ur sluttningen bidrar till att kyla ned markytan 

ytterliggare. Särskilt på våren kan man iaktta en påfallande skillnad i hur skalbaggarna 

12

vaknade till liv senare efter vintern nedanför den skuggiga nordsluttningen jämfört med 

andra delar av täkten. 

Kalkbrottet omges av bebyggelse både i norr och väster. Ett undantag i väster utgör 

Hammars park med öppna gräsplaner och träddungar. I söder finns en smal vägbank med 

ruderatpräglad flora mellan brottet och motorvägen till Öresundsbron. Ytterligare något åt 

söder ligger Bunkeflostrands villaområden och åt sydost rationellt skötta odlingsmarker. I 

öster, mellan kalkbrottet och bostadsområdena i Hyllie stadsdel, ligger några obrukade 

gräsmarker. 

Figur 4: Vårbild från södra delen av brottet. Längs foten av den mycket höga nordsluttningen 

är det alltid skuggigt och betydligt kallare än på andra platser i brottet. 

Beskrivning av inventerade delområden 

Delområde 1: Pumphusområdet 

Delområdet omfattar den västligaste delen av kalkbrottet kring de två stora dammarna och 

pumphuset. I Pumphusområdet ingår även västsluttningen ovanför dammarna där den 

asfalterade körvägen leder ner i brottet (Fig. 5). Området karakteriseras av den, jämfört 

med andra delar av kalkbrottet, välutbildade vegetationen. På uppkastade vallar kring den 

ena dammen står planterade popplar av vilka flera är döda eller halvdöda. Mellan 

dammarna leder flera grävda diken fram vattnet och i dessa växer kaveldun och större 

bestånd av vattenmynta. Intill foten av den femton meter höga västsluttningen finns ett 

sälgbuskage. En oupphörlig ström av vatten formligen forsar ut ur kalkstensväggen och det 

växer tjockt med mossa och grönalger både på själva väggen och på marken närmast den. 

Sälgbuskaget framför väggen bidrar till att skapa en sval och fuktig miljö, vattnet är svagt 

salt. 

Kring dammarna finns några oasfalterade körvägar och i mittsträngen mellan hjulspåren 

finns en ganska riklig grässvål med inblandning av käringtand och vildmorot. Längs 

vägkanterna växer yngre glasbjörkar och popplar samt puktörne (Ononis repens). I ett 

tätare snår med glasbjörk står två gamla järnvägsvagnar kvar och påminner om den forna 

13

storindustrin. Vid pumphuset växer ett större antal gråfibbla och vildmorot tillsammans 

med enstaka blåeld och tistlar (Carduus sp). 

I områdets nordligaste del ligger en asfalterad vändplan som kallas Krossplan. I mitten 

av denna finns en yta där man lagt ut matjord och planterat rosor. På plana ytor och mindre 

vallar runt Krossplan finns rikliga förekomster av kalkbrottets karaktärsväxter (Fig. 3), 

gulreseda, färgreseda, blåeld, käringtand, samt enstaka exemplar av syrenbuddleja 

(Buddleja davidii). 

I södra delen, vid nedfarten, finns ett buskage med stora sälgar som är angripna av 

trädödaren (Cossus cossus). Delvis inne bland sälgarna ligger en stor hög med diverse 

avfall såsom brädor, nedklippta rosor och klenare almstammar. Invid högen växer 

brännässlor (Urtica dioica) och hampflockel (Eupatorium cannabinum). Framför 

sälgbuskaget finns en öppen yta som är sparsamt bevuxen med björk och Salix-buskar. 

Bland örterna förekommer stånds, gråfibbla, baldersbrå (Tripleurospermum perforatum), 

vildmorot, palsternacka (Pastinaca sativa) och röllika (Achillea millefolium). 

Längs den asfalterade körvägen i västbranten finns enstaka tysklönn (Acer 

pseudoplantanus) och döende almar. På uppkastade vallar och intill den övre västbranten 

(väster om vägen) växer besksöta (Solanum dulcamara), stora exemplar av vildmorot, 

rosendunört (Epilobium hirsutum) och rödklint (Centaurea jacea). 

Figur 5: Utsiktsbild över delområde ett. Till vänster syns en av dammarna och nere till 

höger Krossplan med rosenbuskarna i mitten. Popplar skymmer pumphuset och den 

andra dammen. Längs västsluttningen leder huvudvägen ner i brottet. 

Delområde 2: Fabriksbyggnaden 

Detta delområde omfattar ytorna nedanför den stora sydbranten, mestadels på första 

terrassnivån. I västra delen ligger en stor fabriksbyggnad med en asfalterad yta framför. 

Området sträcker sig österut till nedfarten som leder ut på vallen som skiljer delområde tre 

och fyra i den djupaste delen av brottet. Soliga dagar blir det mycket varmt nedanför den 

25 meter höga branten. Flera mindre vattenhål finns i delområde två men endast ett är 

permanent, de andra torkar ut under sommaren. Det permanenta vattenhålet ligger uppe på 

en mindre ås alldeles vid sydbrantens fot (Fig. 6). Vattenhålet är ett av de bästa lekvattnen 

14

för grönfläckig padda (Bufo viridis) trots att det endast är ett tiotal kvadratmeter stort. 

Stränderna är kalkleriga och saknar nästan vegetation. Ute i vattnet finns starr (Carex sp) 

och diverse alger. På stränderna ligger några brädor och en metallplatta. 

Själva sydsluttningen släpper inte ifrån sig några större mängder vatten och kalkväggen 

är nästan helt torr. Dock finns ett litet 

avsnitt väster om fabriksbyggnaden 

där vatten kommer ut och skapar en 

genomdränkt erosionsvall vid foten av 

branten. I området finns spridda Salixbuskar 

men vegetationen är annars 

dåligt utvecklad. Kustarun (Centarium 

littorale) är vanlig på en plan yta till 

höger om åsen med vattenhålet. Kring 

fabriksbyggnaden finns plana ytor med 

finare kalkkross där det växer mycket 

gulreseda, käringtand och johannesört. 

På kalkhögar och i sluttningar växer 

Figur 6: Det permanenta vattenhålet i delområde två 

med en livskraftig population av grönfläckig padda 

(Bufo viridis) 

Figur 7: Bild från den stäppliknande miljö som gett delområde 

tre sitt namn. I förgrunden bladvass vid den lilla bäcken 

nedanför västbranten. 

15 

skogsklematis. 

Delområde 3: Stäppen 

Ett område som egentligen består av tre delar. Namnet Stäppen syftar på en av dessa delar 

nämligen den märkliga miljö som finns i nordvästra delen (Fig. 7). Underlaget på Stäppen 

består av ett kalkpulver men trots detta har örtvegetation hitills misslyckats medatt etablera 

sig. Utspridda björkar och Salix-buskar gör dock att det finns en del vegetation. Vid en 

första undersökning framstår Stäppen som mycket torr men gräver man lite i kalkpulvret 

upptäcker man snabbt att det faktiskt är ganska fuktigt bara en liten bit ner. I 

sydsluttningen ned mot Stäppen och vid foten av denna växer en ganska frodig vegetation 

med gulreseda, tistlar (Cirsium sp) och tussilago. 

Stäppen lutar svagt mot sydost och blir allt blötare för att så småningom övergå till öppet 

vatten. Ett bälte av bladvass växer 

i den södra delen av delområdet 

och detta täcker även en stor del 

av vad som annars skulle ha varit 

öppet vatten. Längs kalkväggen i 

väster rinner en liten bäck med 

kristallklart vatten. Stränderna är 

glest bevuxna med bladvass och 

Salix-buskar. En hel del finkornig 

kalk ligger fritt exponerad på 

stränderna. 

Det mesta av det som annars 

skulle ha varit öppet vatten täcks 

av bladvass men i det nordöstra 

hörnet finns fortfarande lite öppet 

vatten kvar. I vattnet ligger några 

högar av finkornig kalk bevuxna 

med mossor och små Salix-buskar. 

Det grunda vattnet och de vegetationslösa stränderna med kalklera är attraktiva för

vadarfåglar. 

I det nordostligaste hörnet av område tre ligger en annan djupare damm som skiljs från 

vassbältet genom en smal vall. I dammen saknas bladvass och vattenytan är öppen. Norra 

kanten av sjön avgränsas av en kalkbrant med stor erosionsvall och rikliga vattenutflöden. 

Delområde 4: Deltat 

Delområde fyra ligger i den djupaste delen av Limhamns kalkbrott och befinner sig 60 

meter under brottets kant (Fig. 2). Området omges av höga kalkstensväggar i alla 

riktningar utom väst där det avgränsas från delområde tre av en stor fyllnadsvall som löper 

från norr till söder. Området liknar ett delta med grunda sjöar och kanaler som förbinder 

dessa. Vattnet står på vissa platser stilla medan det på andra strömmar snabbt. 

Vegetationsmässigt är området mycket homogent både vad gäller land- och vattenvegetaation. 

Nästan inga örter finns nere i Deltat men mindre Salix-buskar växer ganska tätt där 

Figur 8: Fotografi över delområdena Deltat (till vänster) och Östra krossterrasserna 

(till vänster). Längs foten av branten i mitten, nedanför terrassnivå ett, kan man se de 

stora lager som bildas genom erosion av sluttningarna. 

marken är någorlunda torr (Fig. 8). Området har nyligen varit utsatt för ett par 

översvämningar då pumparna tillfälligt slutat att fungera och vattnet har tidvis stått flera 

meter högt vilket dödat en del av Salix-buskarna (Wirén muntl.). Örter finner man mycket 

enstaka, några gatkamomiller (Chamomilla suaveolens) växer på slagghögar. 

Vattenvegetationen är trivial med bladvass, Carex-arter och alger. Underlaget utgörs av 

grov kalkkross vilket ytterligare försvårar för mindre växter att etablera sig. 

Från kalksluttningarna strömmar ständigt vatten ut och i det sydöstra hörnet finns ett 

vattenfall. Nedanför sluttningarna har bildats stora vallar av eroderade kalkmassor som 

ständigt blöts ned av vattnet från branterna. Tussilago är talrik och på oåtkomliga platser i 

branterna växer gul- och färgreseda. Rikast vegetation finner man på vallens östsluttning 

som avgränsar området i väster. Här har tippats lite grus vilket ger en något rikare jordmån 

med många praktfulla kungsljus (Verbascum sp) växer tillsammans med käringtand och 

smalbladiga gräs. 

16

Delområde 5: Asfaltplattan 

Ett litet område i västra delen av kalkbrottet nedanför den höga nordsluttningen. Området 

har formen av en rektangel med sidorna 100 x 250 meter. Ytan är helt plan så när som på 

en slagghög i mitten. Hälften av området är asfalterat men i fogarna mellan sektioner av 

asfalt finns riklig förekomst av blåeld och johannesört. Den icke asfalterade delen är mer 

intressant och det finkorniga underlaget gör att karaktärsväxterna för kalkbrottet är vanliga 

här. Gulreseda, färgreseda, vildmorot, johannesört och blåeld dominerar, i mindre antal 

finns även smultron, tistlar (Cirsium sp.), gatkamomill samt havtornsplantor. Ett mindre 

buskage av havtorn finns också i mitten av den oasfalterade ytan och precis som i andra 

delområden finns spridda Salix-buskar. Ytan är som helhet mycket torr och vatten 

förekommer bara temporärt i form av regnpölar. 

Figur 9: Parti av Stora sydsluttninge nedanför gamla kontorsbyggnaden. I 

den översta sluttningen till vänster är vegetationen riklig med medelstora 

träd av tysklönn (Acer pseudoplantanus). 

Delområde 6: Stora sydsluttningen 

Den stora sydsluttningen är uppdelad i ett flertal terrasser av olika storlek och på olika 

höjdnivåer, delområdet är nära en kilometer långt. Vegetationen är välutvecklad på 

vissa avsnitt medan den är sparsam på andra (Fig. 9). Längs de många körvägarna finns 

den typiska kalkbrottsvegetationen med blåeld, johannesört, stånds och vildmorot. På de 

uppkastade vallarna växer färgreseda. 

Längst i väster finns en plan yta i branten som täcks av medelgrov kross. Från den 

översta delen av branten strömmar vatten ut som rinner över den plana ytan och ner i 

område ett. Här har bildats ett intressant översilningsstråk med bladvass och i detta ligger 

gummibitar och brädor utspridda. Intill denna yta finns en annan avsats, ovanför 

fabriksbyggnaden i område två, som helt täcks av betong och därför är av litet intresse för 

skalbaggar men i fogar finns blåeld och johannesört. 

Branten bakom fabriksbyggnadens tak är annars kraftigt igenvuxen, med buskar och 

mindre lövträd. Högst upp i mitten av branten, strax nedanför den gamla cementindustrins 

kontorsbyggnad, finns viss grusinblandning i markytan och här växer ett bestånd av 

fodervicker (Vicia sativa) tillsammans med smalbladiga gräs. Ytterligare en bit österut i 

sluttningen, intill utkiksplatsen, finns en mindre träddunge med lönnar och almar. I dungen 

finns en tunn men täckande grässvål samt några vackra trädgårdsirisar (Iris germanica). 

17

Delområde 7: Östra krossterrasserna 

Östra krossterrasserna omfattar en stor del av kalkbrottets östra del, närmare bestämt de två 

terrasserna på första och andra nivå ovanför område fyra, Deltat (Fig. 8). Dessa två 

terrasser är stora men ytterst homogena. Marken utgörs av grov kalkkross vilket gör att 

växtligheten har mycket svårt att etablera sig. Om det inte varit för bonsailika Salix-buskar 

hade denna miljö helt saknat växter. Längs kalkstensväggarna finns tjocka erosionslager 

som fuktas av vatten från branterna och här växer tussilago. Intill väggarna finns flera 

grunda vattenhål av varierande storlek. Stränderna utgörs mestadels av samma underlag 

som delområdet i övrigt, d.v.s. grov kross, men under sommaren händer det att 

vattenhålens storlek minskar vilket resulterar i att bottnarna, som är kalkleriga, tillfälligt 

kan bilda stränder av annan karaktär. 

Delområde 8: Stora nordsluttningen 

Nordsluttningen är oerhört imponerande, särskilt i den västra delen där kalkväggen reser 

sig 40 meter rakt upp. I mitten av sluttningen finns en oasfalterad körväg som sträcker sig 

upp i sluttningen mot väster för att så småningom leda ut ur brottet (Fig. 10). Högst upp i 

området finns en smal terrass med en körväg till delområde nio och ovanför denna terrass 

Figur 10: Skillnaden mellan de två delområdena Stora nordsluttningen och Östra 

krossterrasserna framgår till vänster i bilden. På de två lägre nivåerna som tillhör 

krossterrasserna är vegetationen gles medan den är riklig på översta terrassen som 

tillhör Stora nordsluttningen. 

finns ännu en sluttning som är täckt av vegetation innan man kommer upp ur brottet och 

kan se motorvägen till Öresundsbron. Mellan brottskanten och det stängsel som omger hela 

kalkbrottet finns en ca 10 meter bred, plan yta som inventerades i område åtta även om den 

inte ligger i själva brottet. 

Foten av nordsluttningen ligger alltid i skugga och klimatet är betydligt svalare här än i 

andra delar av brottet (Fig. 4). En bit framför ligger ett dike med strömmande vatten och på 

andra sidan om detta en körväg. I hörnet mellan område åtta och Pumphusområdet ligger 

ett grunt vattenhål som är permanent med grov kalkkross på stränderna. 

18

Vegetationen är sparsam på ytorna vid nordsluttningens fot. Längs diket växer Salix-buskar 

och de örter som förekommer är de överallt vanliga växterna i brottet såsom vildmorot och 

johannesört. Från nordsluttningen strömmar vatten ut och i de eroderade kalkmassorna 

växer tussilago. Längs körvägen som leder upp i sluttningen växer vildmorot, stånds, 

johannesört, och skogsklematis på skyddsvallar och sluttningar. 

Något som man genast lägger märke till i den översta delen av området är den rikliga 

förekomsten av olika ärtväxter (Fabaceae). Här finns gott om getväppling (Anthyllis 

vulneraria), vit sötväppling (Melilotus alba), klöver (Trifolium sp), blålusern (Medicago 

sativa), gullusern (Medicago falcata) samt hybrider mellan de båda föregående. 

Vegetationen är som helhet riklig på den översta terrassen och i den översta sluttningen 

nedanför brottskanten. Detta beror dels på att det finns viss grusinblandning men också på 

att området verkar ha legat orört en 

tid före kalkindustrins upphörande. 

Vegetationen har därför haft längre 

tid att etablera sig. I den översta 

sluttningen och på den smala 

markremsan mellan brottskanten 

och stängslet är gräsvegetationen 

marktäckande med inslag av tistlar 

(Cirsium sp) och gulsporre (Linaria 

vulgaris). Större träd och buskar 

finns också, främst av oxel, 

glasbjörk och havtorn, som på 

några platser börjar bildar täta 

buskage. Längs körvägen på 

översta terrassen finns mycket 

blåeld och på uppkastade vallar 

växer stånds och färgreseda. 

Figur 11: Delområde nio högst upp i östra delen av brottet 

direkt nedanför marknivå. Tack vare erosion av lera och grus 

från sluttningen bildas en rik vegetation. 

Delområde 9: Översta delen av östsluttningen 

Högst upp i den östra delen av brottet, på tredje terrassen, finns ett delområde med 

intressanta egenskaper. Detta utgörs av en smal yta nedanför en ca 15 meter hög sluttning 

under brottskanten. Till skillnad från Östra krossterrasserna täcks marken i område nio av 

lite finare kross vilket gör att en del vegetation kunnat etablera sig och en gles 

gräsvegetation finns i större delen av området. 

Den översta sluttningen skiljer sig markant från andra i kalkbrottet. Lagren består av grus 

och lera istället för kalksten och på ett par ställen sipprar vatten ut ur sluttningen och 

eroderar den. Detta gör att det nedanför skapas ett område där kalkbottnen täcks av lera 

och grus. Här finns därför en ymnig vegetation av kaveldun samt olika träd och buskarter 

(Fig. 11). Delområdena sju och åtta som också ligger högst upp i brottet har inblandning av 

grus och lera i de översta lagren men ur dessa sluttningar tränger inget vatten ut vilket gör 

att någon erosion inte sker. Den fuktiga ler- och grusmarken som finns i och nedanför 

sluttningen i område nio är alltså en unik egenskap för detta delområdet. 

Ett permanent vattenhål finns som är ganska igenvuxet med kaveldun och andra 

vattenväxter. De delar av terrassen som är torrare täcks av sparsam vegetation, främst olika 

gräsarter. I sluttningen (haket nedanför markytan) finns ett sandlager där backsvalor 

(Riparia riparia NT ) anlägger sina bon. 

19

METODIK 

Kalkbrottet inspekterades den trettonde mars och insamlingar bedrevs sedan under 

perioden 16 mars till 16 september då brottet besöktes sammanlagt 23 gånger. Tiden 

varierade men ett genomsnittligt besök kunde ta sex timmar. Kalkbrottets storlek gjorde 

det givetvis omöjligt att inventera alla delområden vid varje besök och därför undersöktes i 

regel 2-3 delområden vid ett besök. Sett över hela inventeringen utforskades 

skalbaggsfaunan på nästan samtliga platser i brottet åtminstone någon gång under 

säsongen. Men den trots allt knappa tiden gjorde det ofrånkomligt att vissa delområden, 

delar av delområden och särskilda miljöer blev mer noggrant undersökta än andra. 

För att få en så komplett bild som möjligt av faunan i Limhamns kalkbrott var det 

nödvändigt att använda ett flertal olika insamlingsmetoder, både manuella- och 

fällmetoder. Det finns ingen universalmetod som fungerar för att insamla alla baggar utan 

man måste använda en kombination. De flesta skalbaggarna insamlades dock med 

manuella metoder, insekter tillhörande andra ordningar samlades inte in (med några 

undantag). Skalbaggarna bestämdes sällan i fält, detta gjordes istället under stereolupp med 

starkt ljus inomhus. Artbestämningen utfördes av författaren men ett mindre antal små och 

svårbestämda exemplar skickades till experter (se ’’Tack’’), särskilt Bengt Andersson, 

Nybro. Några få procent av de insamlade djuren monterades och återfinns i min samling 

(Coll. Molander). 

Manuella insamlingsmetoder 

Den metod som ägnades mest tid var slaghåvning. Genom att svepa en håv över 

markvegetationen samlar man lätt in de skalbaggar som sitter på växterna. Slaghåvning 

bedrevs mestadels under dagarna men några gånger på kvällstid. För att samla in akvatiska 

arter användes en vattenhåv som fördes genom vatten och vattenvegetation. 

En enkel men givande metod som ägnades mycket tid i brottet var att vända på stenar, 

brädor och plåtbitar. Skalbaggarna gömmer sig under dessa för att inte bli uppätna av 

fiender. Likaså vanlig handplockning av skalbaggar under bark, vid basen av växter och på 

stränder användes ofta. Skalbaggar på stränder håller sig ofta nedgrävda i gångar och för 

att insamla dessa kan man hälla vatten över stränderna, baggarnas gångar översvämmas då 

och de tvingas efter en stund söka sig till ytan då man enkelt kan handplocka dem. 

Fytofaga (växtlevande) baggar lever inte enbart på örter utan även på träd och buskar. 

Genom att hålla ett utspänt vitt skynke under utstickande grenar samtidigt som man slår 

med en käpp på grenarna samlar man upp de djur som annars skulle falla till marken. 

Sållet är ett viktigt redskap för att finna skalbaggar. I brottet använde sållet främst för att 

sikta lövhögar, mossa och växtrötter under våren och sensommaren. Sållet består av en 

tygpåse med ett finmaskigt nät. När man skakar t.ex. löv över nätet faller skalbaggarna 

genom nätet och samlas i påsen under medan löven stannar kvar ovanpå nätet. Man kan 

sedan hälla ut det sållade materialet som passerat genom nätet på en vit duk och skilja 

baggarna från annat material. 

Slutligen gjordes ett par besök nattetid i brottet då ljusfångst med UV-lampa utfördes. 

Skalbaggarnas dras till ljuskällan och landar på en vit duk. Även om ljusfångst är en metod 

som fungerar bäst för fjärilar kan det vid rätt väderlek även ge ett gott utbyte av 

skalbaggar. Under mulna, vindstilla och varma kvällar kan baggarna stiga högt till väders 

och transporteras långa avstånd. Det kan då vara ett problem att avgöra om de baggar som 

landar på den vita duken verkligen lever i det område man befinner sig. I appendix två har 

fynd på ljuskälla därför markerats med parenteser. Insamlade skalbaggar avlivades i 

provrör med en tygbit fuktad av etylacetat. De flesta baggar avlivas inom någon minut. 

20

Fällfångst 

Vid den här inventeringen var tanken till en början att använda ett större antal 

fallfällor/fångstrännor men denna metodik övergavs efter inspektion av markytan i brottet. 

Fallfällor och fångstrännor är två varianter av samma princip. En fallfälla består av en burk 

utan lock som grävs ner i marken. Burken grävs ner så att burkkanten hamnar i nivå med 

markytan. Skalbaggar (och andra insekter) som rör sig på markytan faller ner i burken och 

kan inte ta sig upp. Fångstrännor (Fig. 13) liknar fallfällor men här gräver man ner både en 

burk och en ränna. Rännan har ett hål i ena änden under vilket man placerar burken. Med 

en fångstränna får man en större area på det område som fällan täcker jämfört med 

fallfällans burköppning. I Limhamns kalkbrott visade det sig svårt att använda fallfällor 

och fängstrännor av två anledningar. För det första är det besvärligt att gräva på de flesta 

platser i brottet, antingen så är kalkkrossen för hårt packad eller också består den av grovt 

material (t.ex. på Östra krossterrasserna) som gör det omöjligt att få en jämn yta kring 

kanten av fällan. För det andra var det viktigt att ta hänsyn till den rika groddjursfaunan, 

dessa faller också lätt ner i fallfällorna och dör. Inga paddor eller grodor omkom under 

denna inventering! Sammanlagt kom tre fallfällor och sex fångstrännor att användas vid 

undersökningen. Dessa placerades främst i den västra delen av brottet (samtliga 

fångstrännor, placerades på Stäppen). En översikt över alla fällors placering och 

fångstintervall finns i appendix två. 

En fönsterfälla sattes upp på en död 

poppel intill en av dammarna i 

Pumphusområdet (Fig. 12). Skalbaggar som 

kommer flygande kan inte se plexiglasskivan 

och när de kolliderar med denna faller de ner i 

ett uppsamlingstråg under glaset. I alla fällor 

behövs en ’’konserveringsvätska’’ som hindrar 

förruttnelse och mögelbildning. I kalkbrottet 

användes en blandning av miljövänlig 

propylenglykol, vatten, och diskmedel. 

Så kallade färgskålar är en metodik som 

främst används för att fånga blombesökande 

flugor och steklar. Djuren söker sig till skålens 

färg och försöker landa men sänker sig då i 

konserveringsvätskan. Skalbaggar brukar vara 

ganska sparsamt förekommande i färgskålar 

men en del intressanta fynd kan göras av arter 

med skiftande levnadssätt (egna observationer). 

I kalkbrottet utplacerades sex färgskålar, två 

vita, två blå och två gula med vardera tre fällor i 

delområdena Deltat och Stäppen. 

21 

Figur 12: Fönsterfälla på död poppel i 

område ett vid en av dammarna. 

Många skalbaggar lever av att bryta ner dött animaliskt material d.v.s. döda djur. Ofta är 

det svårt att lokalisera döda djur som kan undersökas med avseende på asbaggar men 

sådana baggar kan också inventeras genom att placera ut åtelfällor. På Stäppen i delområde 

tre och i område ett placerades vardera en blomlåda som grävdes ned i nivå med markytan. 

Blomlådornas botten täcktes med ett lager kalk och ovanpå detta placerades torskfiléer 

inbäddade i mossa för att bevara fuktan och ge asbaggarna skydd. Då och då genomsöktes 

mossan efter baggar.

Inventeringsvädret 

Vädret under 2008 bjöd inte på några särskilda överraskningar, varken för blött eller för 

torrt. En mild vinter övergick i tidig vår med ett par varmare veckor i slutet av februari och 

början av mars. Värmen lockade snabbt fram de första skalbaggarna kring mitten av mars. 

Men vintern skulle återkomma och kring påsk blev det kallt och blåsigt. Vädret 

stabiliserade sig åter kring mitten av april och sedan fortskred våren i jämn takt med 

stigande temperaturer och april månad avslutades med en hel del sol som på allvar 

aktiverade skalbaggarna. 

Maj månad blev en solskenshistoria med högsommarvärme under flera dagar. Enstaka 

regniga dagar gjorde att det inte blev allt för torrt. Värmen höll i sig in i juni med många 

fina inventeringsdagar som följd men kring midsommar blev det ostadigare. Slutet av juni 

och början av juli fick ett varierat väder med både mulna och soliga dagar. Under denna 

period gjordes flera besök i brottet på kvällstid. Mot slutet av juli steg temperaturen och det 

blev soligare men redan de första dagarna i augusti skedde en försämring och ett 

sommaroväder med rikliga regnmängder drog in. Det regniga vädret höll i sig under större 

delen av augusti och när en stabilisering väl skedde i slutet av månaden hade 

temperaturerna sjunkit och nätterna blev kyliga. 

Under de sista veckorna av fältsäsongen var det ganska molnigt med spridda skurar och 

enstaka soligare dagar. Sammanfattningsvis kan sägas att vädret som helhet var bra för 

skalbaggsinventering och detta inverkade säkert positivt på resultatet. 

Figur 13: Under inventeringen användes sex fångstrännor för att undersöka marklevande skalbaggar. 

På bilden fångstränna fem vid den lilla bäcken i kanten av område tre, Stäppen. 

22

RESULTAT 

Allmänt 

Ett rikligt material av skalbaggar insamlades, uppskattningsvis ca. 2 000 individer totalt. 

Allt insamlat material bestämdes och den fullständiga artlistan återfinns i appendix tre. 

Totalt påvisades 452 skalbaggsarter fördelade på 46 familjer och inventeringen resulterade 

i 947 delområdesuppgifter. Av de 452 påträffade arterna är elva rödlistade och ett stort 

antal andra arter är sällsynta eller anmärkningsvärda av andra orsaker även om de för 

närvarande inte är rödlistade. Resedajordloppan, Phyllotreta procera, påträffades för första 

gången i Skandinavien och kortvingen Stenus fossulatus rapporteras för första gången från 

Skåne. De rödlistade arternas fördelning på olika delområden framgår av tabell två, i tabell 

fyra listas de andra intressanta arter som påträffades men som inte är rödlistade. 

Tabell 2: Visar rödlistade arters utbredning i delområdena, 1-9. RK = rödlistekategori. Längst 

ned anges antalet arter totalt i respektive delområde inklusive de rödlistade. 

Art RK 1 2 3 4 5 6 7 8 9 

Bembidion stephensi NT X X X X X X X 

Chlaenius tristis NT X 

Chlaenius vestitus NT X X X X X X X 

Stenolophus teutonus NT X 

Tasgius globulifer VU X 

Chaetophora spinosa VU X 

Corticeus bicolor NT X 

Lissodema denticolle NT X 

Apion aethiops NT X 

Calosirus terminatus VU X 

Xyleborinus saxesenii NT X 

∑ Rödlistade arter 7 4 3 2 0 2 2 2 1 

∑ Antal arter totalt 262 91 176 65 33 46 28 155 91 

Flest skalbaggsarter hittades i delområdet kring pumphuset där 262 arter registrerades. 

Mycket artrika var även Stäppen med 176 arter och Stora nordsluttningen där 155 arter 

noterades. Flest skalbaggsarter erhölls i de delområden som låg uppe i sluttningarna och i 

västra delen av brottet jämfört med de områden som ligger i den östra delen. I områdena 

Deltat och Östra krossterrasserna påträffades endast 65 respektive 28 arter. I område nio 

hittades 91 arter och i Stora sydsluttningen påträffades 46 arter. Inventeringen av 

Asfaltplattan gav 32 arter och i området kring fabriksbyggnaden upptäcktes 91 arter. 

Diagram ett sammanfattar skillnader och likheter i artantal mellan inventeringens 

delområden. 

Som helhet blev kalkbrottet väl inventerat men det var inte möjligt att inventera alla 

områden lika noggrant. Ett visst urval av de miljöer som såg ut att ha bäst förutsättningar 

att hysa intressantast skalbaggsfaunor var nödvändigt. De två områden som nästan helt 

valdes bort från inventeringen var Östra krossterrasserna och Asfaltplattan. Dessa områden 

är mycket homogena och innehåller inte några särskilda miljöer som är unika för just dessa 

23

delområden. Skalbaggsfaunan i dessa områden bedömdes därför både som artfattig och 

överlappande med andra områden. Den Stora sydsluttningen och den Översta delen av 

östsluttningen bedömdes som intressanta men efter några veckors arbete stod det klart att 

det skulle bli svårt att hinna med att inventera dessa lika noggrant som övriga områden. I 

tabell tre presenteras en sammanfattning av hur pass väl respektive delområde kom att 

inventeras. 

Diagram 1: Rödlistade och övriga arters fördelning på områdena 1-9. Område fem och sju är 

visserligen endast översiktligt inventerade men i jämförelse med andra områden är de ändå 

betydligt artfattigare. 

300 

250 

200 

150 

100 

50 

0 

1 2 3 4 5 6 7 8 9 

De flesta skalbaggar insamlades manuellt. Fällorna gav ett mindre tillskott av arter som 

aldrig påträffades med manuella metoder men i det stora hela var deras tillskott av arter 

och delområdesuppgifter marginellt. De flesta arter som påträffades i fällor påträffades 

även manuellt. Fallfällorna och fångstrännorna gav inget speciellt men färgskålarna och 

fönsterfällan infångade sammanlagt ca. 25 arter som annars inte hade påträffats. En större 

fällinsats hade sannolikt inte förändrat detta förhållande speciellt mycket. Fällornas magra 

resultat gjorde att det inte var motiverat att upprätta några särskilda listor över deras 

resultat. 

Tabell 3: Undersökningens omfattning i olika delområden. 

Delområde Undersökningsgrad 

Pumphusområdet (1) Noggrann 

Fabriksbyggnaden (2) Noggrann 

Stäppen (3) Noggrann 

Deltat (4) Noggrann 

Asfaltplattan (5) Översiktlig 

Stora sydsluttningen (6) Relativt noggrann 

Östra krossterrasserna (7) Översiktlig 

Stora nordsluttningen (8) Noggrann 

Översta delen av östsluttningen (9) Relativt noggrant 

24 

Rödlistade arter 

Övriga arter

Inte helt oväntat var kortvingarnas familj, Staphylinidae, den artrikaste i kalkbrottet med 

totalt 93 arter. Representerade av många arter var även jordlöparna, Carabidae (68 arter) 

och de egentliga vivlarna, Curculionidae (59 arter). Av familjen spetsvivlar, Apionidae, 

påträffades 20 arter vilket även innebar att släktet Apion blev det största skalbaggssläktet i 

brottet närmast följt av släktet Bembidion (12-arter) bland jordlöparna och släktet Atheta 

(11-arter) inom kortvingarnas familj. 

Tabell 4: Anmärkningsvärda skalbaggsarter i respektive delområde men som inte är rödlistade. 

Art 1 2 3 4 5 6 7 8 9 

Gyrinus paykulli X 

Bembidion lunulatum X 

Tachyra parvula X 

Agonum marginatum X X X 

Leiodes rugosa X 

Lesteva hanseni X X X X 

Brachygluta helferi X X 

Chilomorpha longitarsis X X 

Dasygnypeta velata X 

Atheta hybrida X 

Atheta xanthopus X 

Myllaena infuscata X 

Bledius occidentalis X X 

Anotylus inustus X 

Stenus fossulatus X 

Lathrobium multipunctum X X X 

Scopaeus minutus X X 

Tasgius pedator X X X X X X 

Cantharis pallida X 

Scymnus rubromaculatus X 

Aulonium trisculum X 

Anaspis regimbarti X 

Phyllotreta procera X X X X X X 

Longitarsus jacobaeae X X X X 

Longitarsus ganglbaueri X 

Sphaeroderma rubidum X 

Bruchela rufipes X X X X X X X 

Apion confluens X X 

Apion pisi X 

Apion pomonae X 

Polydrusus formosus X X 

Pseudostyphlus pillumus X X X 

Baris picicornis X X 

Ceutorhynchus resedae X X X X X X 

∑ intressanta arter 12 6 17 9 4 6 3 13 4 

∑ intressanta ink. 

rödlistade arter 

19 10 20 11 4 8 5 15 5 

25

De marklevande arter som uppträdde med flest individer under fältarbetet var bl.a. 

Ophonus puncticeps, Bembidion illigeri, Tachyporus nitidulus och T. hypnorum. Bland 

vattenbaggarna var framförallt dykaren Hydroglyphus geminus och palpbaggen Laccobius 

bipunctatus överallt vanliga i de grunda vattnen. På blåeld fanns ett antal arter som 

förekom allmänt i hela brottet, särskilt de två helsvarta pollenbaggarna Melighetes tristis 

och M. planiusculus samt den halmgula jordloppan Longitarsus exoletus var ytterst 

allmänna. Jordlopporna var även i övrigt företrädda av ett flertal arter varav flera uppträdde 

talrikt. Den skalbaggsart som har den största populationen i kalkbrottet är dock den på 

gulreseda levande plattnosbaggen Bruchela rufipes. Under juni kunde man håva in flera 

hundra exemplar av arten på varje planta av reseda och den totala populationen uppgår till 

tiotusentals individer. 

Faunan i olika delområden 

Pumphusområdet 

Resultat: 262 arter varav 7 rödlistade (2 VU + 5 NT) och 12 andra intressanta arter. 

Pumphusområdet är den klart artrikaste delen av Limhamns kalkbrott med hela 262 

påträffade skalbaggsarter på en förhållandevis liten yta jämfört med de flesta andra 

delområden. Hela sju rödlistade arter påträffades vilket gör att området också har flest 

rödlistade arter i kalkbrottet och det placerar sig på tredjeplats i listan över flest 

anmärkningsvärda arter som inte är rödlistade. 

Alla typer av miljöer och habitat hyser intressanta eller rödlistade arter i område ett. På 

fuktig mark invid branterna är den blåskimrande källsnabblöparen, Bembidion stephensi NT , 

tillsammans med sin allmännare släkting Bembidion deletum vanlig. Den vackra och lite 

större karaktärsarten gulkantad sammetslöpare, Chlaenius vestitus NT påträffar man vanligen 

på plana stränder men i område ett kan man även finna den på de sluttande 

erosionsvallarna i övre delen av västsluttningen längs asfaltvägen. I den varma 

västsluttningen finns ett litet bestånd av rödklint och på detta kunde ett ex. av den mindre 

allmänna och tidigare rödlistade jordloppan Sphaeroderma rubidum slaghåvas. På 

vildmorot intill rödklinten togs märkligt nog det enda exemplaret av vildmorotsviveln, 

Calosirus terminatus VU , vilken borde vara betydligt vanligare i brottet med tanke på 

värdväxtens rikliga frekvens. Reseda-arterna är allmänna kring Krossplan i norra delen av 

området och där förekommer Bruchela rufipes, Phyllotreta procera och Ceutorhynchus 

resedae i antal. På blåeld kring pumphuset kan man alltid finna den stora kartviveln, 

Mogulones geographicus. 

Den marklevande faunan innehåller inte enbart intressanta arter som lever på fuktig mark 

utan även på de torra markerna i delområde ett finns spännande arter. På den öppna ytan i 

södra delen vid nedfarten hittades ett exemplar av den ganska stora och sällsynta 

kortvingen Tasgius globulifer VU . En annan sällsynt kortvinge som också lever på 

torrmarker är den mycket mindre Chilomorpha longitarsis. Vegetationen är som bäst 

utbildad i delområde ett men förna finns trots detta bara på ett par mindre ytor. Antalet 

arter som lever i förna eller andra multnande organiska material är därför litet men 

åtminstone mycelbaggen Leiodes rugosa som är mindre allmän påträffades. Den lever 

troligen underjordiskt av svampmycel. 

Något som förvånande var att flera rödlistade arter som lever i död ved påträffades i 

Pumphusområdet. I de torra, döda eller halvdöda popplarna lever den bruna vedborren, 

Xyleborinus saxesenii NT , i och under almbark lever tvåfärgad barksvartbagge Corticeus 

bicolor NT tillsammans med den till landet nyinkomna Aulonium trisulcum. På en sälg 

26

angripen av kamhornad trägnagare (P. pectinicornis) och träfjärilen (C. cossus) togs ett 

krypande exemplar av Lissodema dentcolle NT som senare även kvällshåvades i området. 

Fabriksbyggnaden 

Resultat: 91 arter varav 4 rödlistade (1 VU + 3 NT) och 6 andra intressanta arter. 

Ett artrikt delområde med förekomst av flera rödlistade och intressanta skalbaggar. En av 

de värdefullaste delarna är det lilla permanenta vattenhålet på en höjdrygg mitt i området. 

Kring vattenhålet påträffades tre rödlistade arter, Chlaenius vestitus NT , gulbrokig göllöpare 

Stenolophus teutonus NT och den lilla sällsynta mossbaggen Chaetophora spinosa VU som är 

mycket svårhittad. I området påträffas också de två stora kortvingarna Ocypus olens och 

den ovanliga Tasgius pedator. På vattenväxter i det grunda vattenhålet finns den mindre 

allmänna palpbaggen Enochrus melancephalus. 

Till vänster om fabriksbyggnaden finns ett parti av kalkväggen som fuktas av 

framträngande vatten och i kalkgruset nedanför lever källsnabblöparen Bembidion 

stephensi NT och den relativt ovanliga kortvingen Lathrobium multipunctum. 

Växtlevande baggar är företrädda av många arter och i detta delområde gjordes första 

fyndet av den för Skandinavien nya resedajordloppan, Phyllotreta procera samt den vackra 

grönskimrande viveln Baris picicornis som också invandrat till Sverige nyligen. 

Stäppen 

Figur 14: Rik vegetation i västsluttningen, område ett. Det varma klimatet 

gynnar många värmekrävande arter och här lever Calosirus terminatus VU på 

vildmorot och Sphaeroderma rubidum på rödklint. 

Resultat: 176 arter varav 3 rödlistade (3 NT) och 17 andra intressanta arter. 

Delområdet Stäppen bjöd på överraskningar under arbetet. Detta speciella område visade 

sig vara artrikt och inslaget av ovanliga och intressanta skalbaggar är stort. Förekomsten av 

brun sammetslöpare, Chlaenius tristis NT , var mycket oväntad (se framsida). En liten 

population av denna annars minskande art finns längs bäcken i västra kanten av Stäppen. 

Den lever här tillsammans med andra intressanta jordlöpare som Agonum marginatum, 

27

Tachyra parvula och Chlaenius vestitus NT . Under en Salix-buske intill bäcken sållades ett 

exemplar av den sällsynta kortvingen Myllaena infuscata. 

Ute på själva Stäppen kan man finna den gröna lövviveln Polydrusus formosus på 

björkar och på marken, under stenar och annat, de två små kortvingarna Scopaeus minutus 

och Chilomorpha longitarsis. Längs med sluttningarna finns flera erosionsvallar som är 

fuktiga av utträngande vatten och här finner man Bembidon stephensi NT och Lathrobium 

multipunctum. Eftersom floran är mycket dåligt utbildad i området var gruppen växlevande 

skalbaggar dåligt representerad. 

En särskilt intressant miljö för skalbaggar erbjuder de högar av finkornig kalk som 

ligger som små öar eller halvöar i nordvästra delen av området där det ännu finns öppet 

vatten. Inte helt oväntat förekom här flera sällsynta och intressanta arter. Agonum 

marginatum var relativt vanlig i driftränder och kortvingefaunan representerades av 

grävande arter som Bledius occidentalis och B. tricornis. En annan sällsynt kortvinge som 

endast påträffades här var Dasygnypeta velata. I driftrand av bladvass erhölls också 

vardera ett ex. av de två Bembidion-arterna B. saxatile och B. lunulatum. Bembidion 

saxatile är ovanlig i Skåne men allmännare norrut. B. lunulatum är en starkt sydlig art som 

dock är relativt vanlig i just sydvästra Skåne. 

Deltat 

Figur 15: Kring den lilla bäcken längs västra delen av Stäppen i område tre lever ett flertal 

intressanta skalbaggsarter. Mest intressanta är jordlöparna Chlaenius tristis NT , C. vestitus NT 

och kortvingen Myllaena infuscata. 

Resultat: 65 arter varav 2 rödlistade (NT) och 9 andra intressanta arter. 

Ganska artfattigt område med endast 65 påträffade arter. Vattenfaunan var inte speciellt 

anmärkningsvärd men den ovanliga virvelbaggen Gyrinus paykulli påträffades i en kanal. 

Eftersom örtvegetation nästan helt saknas var de fytofaga skalbaggarna få, nästan samtliga 

växtlevande arter hittades på vallen som skiljer delområde fyra från delområde tre. Viveln 

Pseudostyphlus pillumus fanns däremot också nere i själva deltat på några gatkamomiller. 

28

På de höga kalkbranterna som överallt är fuktiga av framträngande vatten kunde en riktig 

raritet konstateras nämligen kortvingen Lesteva hanseni. På erosionsvallarna nedanför är 

källsnabblöpare, B. stephensi NT , och Lathrobium multipunctum allmänna. Stränderna i 

Deltat täcks av grov kalkkross och de arter som trivs på stränder med finare material 

saknas därför i detta delområde men gulkantand sammetslöpare, Chlaenius vestitus NT 

förekommer även här. 

I färgskålar erhölls ytterligare två intressanta kortvingar, Brachygluta helferi och Atheta 

hybrida. Förekomsten av Atheta hybrida är förmodligen tillfällig i detta delområde 

eftersom den lever vid savflöden och i gångarna av träfjärilen (Cossus cossus). I 

Pumphusområdet finns flera sälgar med angrepp av träfjärilen och det är troligt att A. 

hybrida lever i dess gångar. 

Asfaltplattan 

Resultat: 33 arter varav 4 intressanta men inga rödlistade arter. 

Undersökningens omfattning har visserligen karaktären av att vara översiktlig i detta 

område men de insamlingar som gjordes pekar ändå på en artfattig fauna och inga 

rödlistade arter kunde påvisas. Inslaget av andra intressanta arter var också. Vatten- och 

strandlevande skalbaggar saknades helt och även den marklevande faunan som helhet 

föreföll artfattig även om några marklevande arter säkert förbisetts. På marken som inte är 

asfalterad finns större förekomster av kalkbrottets karaktärsväxter och det är på dessa som 

omkring hälften av de påträffade arterna lever varav några lite intressantare. På 

gatkamomiller lever den ovanliga viveln Pseudostyphlus pillumus och på de båda resedaarterna 

lever de intressanta men i kalkbrottet annars överallt allmänna arterna Bruchela 

rufipes, Phyllotreta procera och Ceutorhynchus resedae. 

Stora sydsluttningen 


Sydsluttningen är omväxlande och hyser säkert betydligt fler arter än de som påträffades 

vid den här undersökningen men vegetationen är inte lika intressant ur skalbaggsperspektiv 

som i t.ex. Stora nordsluttningen. Trots detta finns uppenbart goda miljöer för skalbaggar. 

Den mest anmärkningsvärda arten i området är en spetsvivel, Apion aethiops NT . Den 

påträffades på ett litet bestånd av fodervicker, Vicia sativa, i den lite grusiga branten 

alldeles nedanför kontorsbyggnaden. I övrigt finns resedaplantor spritt i området och på 

dessa lever, precis som i andra delområden, arttripletten Phyllotreta procera, Bruchela 

rufipes och Ceutorhynchus resedae. 

Bristen på stränder och fuktiga erosionsvallar gör att den intressanta faunan som lever i 

dessa miljöer nästan saknas i Stora sydsluttningen. På en terrass till vänster om 

fabriksbyggnadens tak finns dock ett översilningsstråk med en av brottets större 

förekomster av Chlaenius vestitus NT . På de torra markerna, i sluttningarna och längs 

vägarna, lever kortvingarna Tasgius pedator och Scopaeus minutus. 

Östra krossterrasserna 


Detta stora delområde inventerades endast vid ett par tillfällen men dessa besök bekräftade 

att området är mycket artfattigt. Eftersom vegetation bara förekommer i form av små, 

29

onsailika Salix-buskar saknas växtlevande skalbaggar nästan helt. Vattenfaunan 

undersöktes inte men det finns ingen misstanke om att den skulle skilja sig från faunan i 

exempelvis Deltat. De fuktiga kalkväggarna och erosionsvallarna har samma fauna som på 

andra platser i brottet, med Lesteva hanseni krypande på väggarna och Bembidion 

stephensi NT löpande bland tussilagoblad på vallarna. Sammetslöparen, Chlaenius vestitus NT 

lever på stränderna vid de grunda vattenhålen. 

Under högsommaren torkade ett större vattenhål kraftigt i södra delen varvid leriga 

stränder bildades istället för de vanliga med grov kalkkross. Under en kort period levde ett 

myller av kortvingar och jordlöpare på dessa stränder, särskilt kan nämnas Agonum 

marginatum och Tasgius pedator tillsammans med Gnypeta carbonaria, Platystethus 

cornutus och olika Philhygra-arter. Men annars var faunan mycket mager och på den grova 

kalkkrossen ute bland Salix-buskarna påträffades nära på inga skalbaggar. 

Figur 16: Uttorkande vattenhål på Östra krossterrasserna, område sju. På den 

fuktiga kalkleran fanns ett myller av små kortvingar. 

Stora nordsluttningen 


Nordsluttningen var rik på skalbaggar men de flesta arterna påträffades högst upp i den 

soliga delen. De skuggiga delarna vid foten var som förväntat ganska artfattiga p.g.a. det 

kyliga klimatet och avsaknaden av växter. Men alla skalbaggar gynnas inte av ett varmare 

klimat och vissa rent av föredrar att leva på kallare platser. En sådan art är kortvingen 

Stenus fossulatus av vilken det tidigare saknas rapporter från Skåne. Arten påträffades bara 

i nordsluttningens skuggiga del men här insamlades den två gånger med totalt fyra 

exemplar. Där levde den tillsammans med Lesteva hanseni och Bembidion stephensi NT . 

Vid ett permanent vattenhål nedanför sluttningen alldeles intill delområde ett var 

Chlaenius vestitus NT vanlig. Vattenfaunan i kanalen nedanför nordsluttningen undersöktes 

inte. 

Uppe i de varma och soliga delarna är skalbaggsfaunan betydligt rikare och här finns en 

värdefull fauna av växtlevande baggar som kan mäta sig med faunan kring pumphuset. 

Både vivlarna och bladbaggarna var representerade av många arter och som exempel kan 

nämnas familjen spetsvivlar (Fam. Apionidae) av vilken hela 16 arter noterades. Den 

30

varierade och intressanta floran är en av anledningarna till den rika faunan och särskilt 

ärtväxterna bidrar till att skapa levnadsutrymme för flera sällsynta arter. De två 

spetsvivlarna Apion pomonae och A. pisi lever båda på ärtväxter och är ovanliga. Den 

tidigare rödlistade och mindre allmänna linjordloppan, Aphthona euphorbiae, påträffades i 

ett par exemplar och på tistlar fanns Hadroplontus litura. Ceutorhynchus resedae, 

Phyllotreta procera och Bruchela rufipes är också utbredda i området. Under stenar och 

betongplattor påträffades Tasgius pedator flera gånger. Vid kvällshåvning togs Atheta 

xanthopus och (tillfälligt) Brachygluta helferi. 

Översta delen av östsluttningen 

Resultat: 91 arter varav 1 rödlistad (NT) och 4 andra intressanta arter. 

Resultatet från detta lite speciella delområde blev artrikt med flera intressanta fynd trots att 

det inte hann besökas så många gånger. Den relativt rikliga vegetationen gjorde att många 

växtlevande baggar anträffades, varav särskilt kan nämnas den sällsynta Apion confluens 

som lever av baldersbrå på soliga och torra marker. En annan ovanlig vivel är Gronops 

inaequalis som lever på olika mållor (Chenopodiaceae) som insamlades i ett exemplar. 

Miljön med den fuktiga leran gav både lite annorlunda markunderlag och vegetation. 

Kortvingen Alianta incana har ett specialiserat levnadssätt, den lever inuti stammarna av 

kaveldun, och fanns just i stjälkar av dessa i den översta sluttningen. Kortvingen Bledius 

occidentalis är mindre allmän och togs på fuktig lera tillsammans med Anotylus inustus. 

Ett enstaka ex. av källsnabblöparen Bembidion stephensi NT sågs också. I området 

slaghåvades två exemplar av den mycket sällsynta flugbaggen Cantharis pallida. 

Intressanta arter 

Ny art för Skandinavien 

Phyllotreta procera: Första fyndet gjordes den 12 april då några exemplar av en ovanligt 

parallell jordloppa hittades vid basen av en torr fjolårsplanta gulreseda (R. lutea), nära 

fabriksbyggnaden i område två. Väl hemma kunde snabbt konstateras att det rörde sig om 

resedajordloppan, Phyllotreta procera, som närmast påträffas i mellersta Tyskland. De 

nordligaste populationerna finns i Sachsen-Anhalt men den verkar främst förekomma i den 

sydvästra delen av Tyskland. Från ett par provinser där arten tidigare påträffats saknas 

aktuella fynd (Köhler & Klausnitzer 1998) och den beskrivs som 

ganska ovanlig (Böhme 2001). Arten har en sydlig, västlig 

utbredning med fynd i de flesta Medelhavsländer och på Balkan. Den 

är inte påträffad i Polen eller de baltiska länderna men finns i 

Beneluxländerna och Frankrike. 

I kalkbrottet visade sig arten vara ganska allmän och påträffades i 

de flesta delområden. Från den 20 april kunde man finna 

jordlopporna sittande på nyuppkomna Reseda-blad av såväl gul- som 

färgreseda. Arten lär vara utpräglat tork och värmeälskande (Böhme 

2001). Inga märkbara ökningar av Phyllotreta procera har 

registrerats i Tyskland (Köhler in litt.) men man kan misstänka att 

resedajordloppan är en av många skalbaggsarter som tack var det allt 

varmare klimatet nu kan expandera sitt utbredningsområde mot norr. 

Försök att påträffa arten utanför kalkbrottet på Ön i norra Limhamn, 

där det finns gott om reseda, har hittills varit fruktlösa (Dufberg 

muntl.). 

31 

Figur 17: P. procera, 

ny för Skandinavien.

Ny art för Skåne 

Stenus fossulatus: En relativt sällsynt kortvinge som påträffats i 

större delen av landet från Halland och Småland till Lule lappmark 

med vissa luckor i utbredningen, framförallt i Norrland. Saknas även 

på Öland och Gotland. Lever på nakna eller sparsamt bevuxna 

flodstränder och vid utsipprande grundvatten, på finkorniga jordar i 

t.ex. skuggiga raviner (Palm 1961). 

I kalkbrottet levde arten i den skuggigaste delen av Stora 

nordsluttningen där den påträffades två gånger med 3 ex. den 2 maj 

och 1 ex. den 20 maj. Här levde den på fuktig kalkmjäla vid 

utsipprande vatten med gles tussilago, tillsammans med B. 

stephensi NT och Stenus guttula. 

Figur 19: B. stephensi, 

allmän i kalkbrottet. 

32 

Figur 18: S. fossulatus, 

ny för Skåne. 

Rödlistade arter 

Korta kommentarer till de rödlistade arterna (i systematisk ordning) med anmärkningar om 

utbredning, frekvens, levnadssätt och fynd i kalkbrottet. 

Bembidion stephensi NT , källsnabblöpare: En sällsynt västsvensk art 

som påträffats i Skåne och Göteborgstrakten. Lever på fuktig, nästan 

steril mark längs floder och vid källvattenflöden i branter. Bevis för att 

arten minskat saknas men antalet lokaler är litet (knappt tio) och dessa 

hotas av igenväxning (Ljungberg 2005a). Populationen i kalkbrottet är 

individrik och kan vara den största i landet. Täkter är viktiga miljöer för 

arten och den är tidigare påträffad i Ivöns kalk- och kaolinbrott samt i 

ett kalkbrott vid Södra Sallerup i utkanten av östra Malmö (Ljungberg, 

H., Artportalen). Naturliga lokaler är strandbranter och flodstränder. 

Funnen i alla delområden där lämpliga miljöer finns (ej delom. 5,6). Lever på de 

fuktiga erosionsvallarna nedanför branterna och (1 ex.) på lera i område 9. Första 

fyndet den 13 maj i delområde 2 och sedan påträffad ett flertal gånger. Ganska 

vanlig i brottet. 

Chlaenius tristis NT , brun sammetslöpare: En av inventeringens verkliga överraskningar (se 

framsida). Lever på öppen, fuktig mark vid sjö- eller havsstränder med gles vegetation av 

bl.a. bladvass (Ljungberg 2005b). Den har påträffats från Skåne till Uppland med en tydligt 

östlig utbredning. Under 1900-talet har brun sammetslöpare minskat starkt i hela landet, 

främst p.g.a. igenväxning och utdikning av våtmarker. I Skåne fanns förr ett flertal lokaler 

men det sista fyndet var länge från Hallands väderö, 1950 (Lundblad & Olsson 1954). 

Emellertid återupptäcktes arten 2003 i Ivöns kalkbrott (Sjöholm, C., Artportalen). 

Förekomsten i Limhamns kalkbrott var därför oväntad eftersom arten kunde antas vara 

försvunnen från denna del av Skåne. 

Endast påträffad i en liten del av område tre, i gles bladvass längs den lilla bäcken i västra kanten av Stäppen. 

Några meter upp på Stäppen sållades ett exemplar fram bland löv vid basen av en Salix-buske den 23 mars. 

Därefter påträffad i fångstrännor den 24/5 och 29/6 samt ett par gånger framletad manuellt längs bäcken. 

Uppenbarligen finns en liten men stabil population i området.

Figur 20: C. vestitus 

Chlaenius vestitus NT , gulkantad sammetslöpare: Sällsynt, känd från 

Skåne, Öland och Gotland. De flesta lokalerna ligger i Skåne och ett 

tiotal är kända från den södra och västra delen av landskapet. En av 

karaktärsarterna för kalkbrottet där den lever på stränderna vid de små 

vattenhålen. Arten är knuten till nästan sterila stränder och försvinner 

om vegetationen sluter sig (Ljungberg 2005c). Oftast är 

populationerna små och i kalkbrottet finns en av de största i landet. 

Finns i nästan alla delområden och är allmän. Talrik bl.a. på en översilningsterrass i 

delområde sex och vid ett permanent vattenhål i område 2. Första fyndet gjordes den 

9/5. Även funnen med 2 ex på en fuktig erosionsvall i delområde 1 den 15/7. 

Stenolophus teutonus NT , gulbrokig göllöpare: Lever som den föregående och ofta 

tillsammans med den. Har varit försvunnen en tid men återkoloniserade landet i slutet på 

1990-talet och har sedan dess spridit sig snabbt och påträffas nu på ett femtontal lokaler i 

Skåne, västra Blekinge (Ljungberg 2005d) och Halland (Lennartsson in litt.) Kommer 

sannolikt att fortsätta expandera och därmed avföras från rödlistan. 

Påträffades en gång den 26/4 med två exemplar vid det permanenta vattenhålet, öster om fabriksbyggnaden. 

Tasgius globulifer VU : En kortvinge med exklusivt skånsk utbredning. En handfull lokaler 

är kända längs västkusten, främst anträffad på Ven och kring Ålabodarna (Ljungberg 

2005e). Enstaka fynd är också kända från ett grustag vid Gantofta (Sörensson 2004) och 

Alnarpsparken (Dufberg muntl.). Knuten till varma miljöer med sparsam markvegetation 

där den lever av rov. 

Funnen en gång i södra delen av Pumphusområdet den 16 juli då ett ex. hittades under en sten på den öppna 

ytan framför ’’skräphögen’’. 

Corticeus bicolor NT, tvåfärgad barksvartbagge: Vedskalbagge som 

utvecklas tillsammans med larverna av splintborrar (Sl. Scolytus) i 

björk och alm. Barksvartbaggarna har tidigare ansetts vara ett rovdjur 

på splintborrarna men detta har betvivlats och arten lever kanske 

snarare av svampar i barkborrarnas gångar. Förekommer sällsynt i de 

flesta landskap men med utbredningsluckor. I Skåne har arten fått ett 

uppsving med almsjukan som för närvarande tillför ovanligt mycket 

utvecklingssubstrat men bortstädningen av döende almar är tyvärr ett 

svårt hot. 

Fragment funna under bark på döende alm i västsluttningen, delområde ett, den 2 

juli. 

33 

Figur 21: C. bicolor. 

Chaetophora spinosa VU : En mycket sällsynt mossbagge men som troligen är förbisedd på 

några platser. Även denna art har en utbredning som är begränsad till Skånes västkust där 

den är påträffad på tre lokaler, Ven, Ålabodarna och Klagshamnsudden. Lever i mossa på 

frilagd jord med sparsam vegetation, ofta något fuktigt (Ljungberg 2005f). Baggen är 

knappt två millimeter lång och täcker sin ovansida med ett lager av lera vilket gör att den 

blir oerhört svår att få syn på. 

Två exemplar togs krypande på en sten i vårsolen den 16 mars, några meter från det permanenta vattenhålet 

nedanför sydbranten i område två. Arten är helt säkert mer utbredd i kalkbrottet men svår att påvisa utan 

särskilt riktade eftersök.

Lissodema denticolle NT , vasstandad trädbasbagge: Mindre allmän art som lever i barken på 

något fuktiga och nyligen döda lövträdsgrenar. Borttagandet av klenare virke i 

produktionsskogar gör att arten inte kan överleva i dessa och den förekommer därför 

främst i oskötta skogar där nedfallna grenar får ligga kvar. I kalkbrottet finns en hel del 

kvistar av olika lövträd som lämnats att förmultna vilket gynnar denna och flera andra 

sällsynta arter som är knutna till död ved. 

Insamlades två gånger i Pumphusområdet. 1 ex. krypande på sälgstock 31 maj samt kvällshåvad 2 juli (1 ex.). 

Figur 22: A. aethiops. 

Apion aethiops NT : Denna spetsvivel var förr utbredd från Skåne 

till Jämtland men har under senare hälften av 1900-talet minskat 

mycket starkt och aktuella fynd finns nu endast från Skåne, 

Blekinge, Småland och Öland sammanlagt är ca 10 sentida lokaler 

kända från dessa landskap. Arten lever på ärtväxter av släktet 

Vicia i varma, soliga miljöer (Gönget 1997). Borttagandet av 

marginalmarker i jordbrukslandskapet, såsom åkerkanter och 

vägrenar, samt den allmänna trivialiseringen av floran har slagit 

hårt mot denna och åtskilliga andra arter. 

Ett exemplar slaghåvades högst upp i Stora sydsluttningen den 13 maj, alldeles 

nedanför kanten till trädgården framför industrins gamla kontor. På fyndplatsen 

växer ett lite större bestånd av fodervicker (Vicia sativa) och det är säkert denna 

som är värdväxt för viveln i brottet. 

Calosirus terminatus VU : Morotsviveln är i Sverige endast känd från fem skånska lokaler 

(Ven, Ålabodarna, Limhamn, Klagshamn och Kungstorp). Den lever på vildmorot som 

växer i riktigt varma miljöer t.ex. kustbranter. Den begränsade utbredningen, exploatering 

av lokalerna och igenväxning gör att arten är utrotningshotad. C. 

terminatus har tidigare påträffats på de obrukade gräsmarkerna 

kring brottet (Dufberg muntl.) men dessa förekomster håller nu 

på att försvinna tillföljd av onödig exploatering. 

Trots ett överflöd i tillgång på värdväxten, i tillsynes utmärkta miljöer, kunde 

arten endast påvisas en enda gång i kalkbrottet. Ett exemplar bankades från 

värdväxten den 13 juli i mitten av västbranten (område 1) där rören från 

pumphuset kommer upp. Här växte några morotsplantor i en fuktig 

erosionsvall som tack vare kontinuerlig tillgång på vatten växt sig betydligt 

större än vad som annars är normalt i brottet. Anledningen till att arten är så 

ovanlig i kalkbrottet skulle kunna förklaras av att den möjligen behöver 

storvuxna plantor av morot. I så fall är det få morötter i brottet som klarar att 

bli tillräckligt stora för att passa arten p.g.a. det torra klimatet. Detta får dock 

ses som osäkert, kanske har arten inte hunnit bygga upp en individrik 

population ännu. 

34 

Figur 23: C. terminatus, 

vildmorotsvivel. 

Xyleborinus saxesenii NT , brun vedborre: En släkting till de välkända almsplintborrarna 

men som inte sprider någon farlig svamp. Brun vedborres larver gnager gånger djupt inne i 

nyligen död lövträdsved (Lindelöw 2007) och förekommer oftast på ’’finare’’ lokaler. Det 

största hotet är borttagandet av larvernas föda (död/döende ved). Spridd från Skåne till 

Uppland men sällsynt. 

Påträffades ett par gånger krypande på döda eller döende popplar i delområde 1 (12 och 13 maj). Även 

funnen i fönsterfälla på död poppel och kvällshåvad den 2 juli.

Andra intressanta skalbaggsarter 

Kommentarer till en del av de arter som för närvarande inte är rödlistade men som är 

särskilt intressanta av andra anledningar (i systematisk ordning). 

Gyrinus paykulli: Ovanlig virvelbagge som är funnen på spridda lokaler från Skåne till 

Västerbotten. De vuxna baggarna är rovdjur som utnyttjar ytspänningen för att cirkla runt 

på öppna vattenytor (Holmen 1987). 

1 ex. i kanal med gles bladvass den 19 april, delområde fyra, tillsammans med talrika G. substriatus. 

Tachyra parvula: Sveriges minsta jordlöpare som nyligen koloniserat Skåne. Under 2004 

gjordes fynd vid Landskrona, Helsingborg och Ystad, arten var dess för innan endast känd 

från Halland där ett exemplar påträffades 1962 (Sörensson & Persson 2004; Molander 

2005). Är på spridning och är nu vanlig i Malmö-området samt nyligen funnen i Småland 

(Molander 2007; Franc, N. enl. Ljungberg in litt.). Lever på måttligt fuktiga platser såsom 

stränder med sparsam vegetation. 

Påträffades med ett exemplar under sten nedanför sydsluttningen i område 3 nära bäcken, 13 april. 

Agonum marginatum: Påminner om gulkantad sammetslöpare, Chlaenius vestitus, med 

samma storlek och färgteckning. Även levnadssätten för A. marginatum och C. vestitus är 

likartade och de påträffas ibland tillsammans på stränder helt utan eller med sparsam 

vegetation. Precis som C. vestitus har A. marginatum också minskat men det finns 

betydligt fler sentida lokaler för A. marginatum vilket gör att den inte är rödlistad för 

närvarande. 

Förekommer på Östra krossterrasserna där 5 exemplar observerades kring ett uttorkande vattenhål 2 augusti. 

Uppträder talrikt i nordvästra delen av område tre på de holmar och halvöar av fin kalkkross som inte täcks 

av bladvass, även fragment påträffat under sten vid bäcken i västra delen av Stäppen. Ett ex. insamlades i 

delområde ett 28 juli på en tillfälligt torrlagd avsats då vattennivån var låg i en av de stora dammarna. 

Leiodes rugosa: Mycelbagge som påträffats i Skåne, Blekinge, Östergötland och 

Södermanland. Eftersom arten lever underjordiskt och dessutom påträffas på hösten 

september-oktober kan den misstänkas vara något förbisedd. Levnadssätt och förekomst 

ofullständigt utrett men den är tagen i såväl skogar som på öppna sandmarker. 

Fönsterfällan i Pumphusområdet innehöll ett ex. av arten sent på säsongen (sista tömningen 2 sept.) 

Lesteva hanseni: En intressant kortvinge med specialiserat levnadssätt. Känd från ett fåtal 

lokaler i Skåne och Halland där den påträffas vid källor och vattendrag. Förekommer både 

på öppna lokaler som vid Ålabodarna (Persson 2006) och på skuggiga platser som i 

bottnen av Skäralidsravinen (Palm & Lundberg 1993). Mycket lokal och sällsynt. 

Utbredd i kalkbrottet där den lever på fuktiga kalkbranter. I delområde 8 togs ett nykläckt exemplar den 2 

maj, samma dag togs också ett ex i Pumphusområdet. I slutet av april samlades flera exemplar i delområde 

fyra och sju. 

Bythinus macropalpus: Känd från fyra sydliga landskap, Skåne, Halland, Öland och 

Västergötland. Sällsynt art som lever i lövförna och bland andra organiska material i 

fuktiga miljöer. Bland skånska lokaler kan nämnas Häckeberga, Kävlinge, Vittskövle, 

Degeberga, Forsakar, Hörröd och Borrestad (Baranowski 1980). Främst funnen i östra 

Skåne. 

Ett exemplar sållades den 16 september bland mossa och löv på lera intill sluttningens bas i område 9. 

35

Brachygluta helferi: Även detta en kortvinge med sydlig utbredning begränsad till Skåne, 

Blekinge, Halland, Bohuslän och Gotland. Halobiont och påträffas vid salt- eller 

brackvatten längs kusterna, gärna under tång på stränder och strandängar. Ovanlig. 

Har uppenbarligen en population i kalkbrottet och påträffades två gånger, kvällshåvad i delområde åtta den 3 

juli och tagen i färgskål i Deltat med vardera ett exemplar. 

Figur 24: C. longitarsis. 

Chilomorpha longitarsis: Sällsynt kortvinge som lever på öppna 

torrmarker. Är påträffad i Skåne, Blekinge, Halland, Småland, 

Östergötland, på Gotland och i Åsele- och Lycksele lappmark. Den är 

känd från ca. 15 lokaler i landet och påträffas på platser där det finns 

gott om frilagt markunderlag, oftast sand. Tidigare rapporterad från två 

kalkbrott vid Ignaberga och Maltesholm (Palm 1972; Baranowski 

1991). 

Enstaka exemplar funna i delområde ett 22 juli samt på Stäppen den 2 maj och i blå 

färgskål 17 maj (område 3). 

Dasygnypeta velata: Funnen i åtta landskap mellan Skåne och Norrbotten. En sällsynt art 

som främst lever på stränder vid åar och floder, ibland på annan fuktig mark som vid 

vattenhål i lertag (Palm 1935). Stränderna ska vara sparsamt bevuxna. 

, 

D. velata är betydligt ovanligare än sin släkting Gnypeta carbonaria som också finns i kalkbrottet. D. velata 

påträffades endast med 1 exemplar den 9 maj på de intressanta holmarna och halvöarna i nordvästra delen av 

område tre där den levde tillsammans med bl.a. Agonum marginatum, Bledius occidentalis och Bembidion 

saxatile. 

Atheta hybrida: Förr ansedd som en stor sällsynthet (Palm 1970) men har visat sig vara 

något mer utbredd och är nu känd från Skåne, Blekinge, Halland och Öland. Lever vid 

savflöden och på svampar som växer på gamla träd (Baranowski & Carlsson 1972; 

Baranowski 1978). Utomlands funnen vid savflöden orsakade av trädödaren (Cossus 

cossus). I kalkbrottet finns angrepp av trädödaren åtminstone i område ett, under 2008 togs 

A. hybrida också vid Trelleborg i en färgskål som var placerad i närheten av ett träd med 

angrepp av C. cossus (Franzén muntl.). 

Ett exemplar i en vit färgskål den 29 juni, Deltat. 

Atheta xanthopus: Liten men ganska ovanlig kortvinge som förekommer i svamp, 

komposter och spillning (Palm 1970). Funnen från Skåne till Ångermanland men fynd 

saknas från ett flertal landskap. 

Håvad på kvällen den 27 juli högst upp i område 8, ett exemplar. 

Myllaena infuscata: Mycket liten kortvinge som i likhet med flera ovannämnda arter lever 

på stränder med sparsam vegetation och är ofta funnen i grus-, sand- eller lertag (bl.a. 

Sörensson 1983). Känd från spridda lokaler i sju sydliga landskap. Ovanlig och tidigare 

rödlistad. 

Ett exemplar sållat tillsammans med brun sammetslöpare, Chlaenius tristis, den 23 mars (se ovan under C. 

tristis). 

Bledius occidentalis: En representant för det intressanta kortvingesläktet Bledius. Blediusarterna 

lever på mer eller mindre fuktiga stränder och i branter där de gräver gångar i 

36

marken och livnär sig av alger. Arterna har ofta mycket speciella krav på underlag, 

vegetationstäckning och fuktighet. B. occidentalis hör inte till de mest krävande arterna 

men är endast känd från sju landskap från Skåne till Uppland och är mindre allmän. Även 

Bledius tricornis finns i kalkbrottet och denna har ungefär samma utbredning och frekvens 

som B. occidentalis. 

B. occidentalis påträffades i en fallfälla vid bäcken i område 3 och på fuktig lera i delområde 9. 

Anotylus inustus: Lever i diverse organiskt avfall under nedbrytning, bl.a. tång och 

spillning (Palm 1961). En sydlig kustart som påträffats i Skåne, Halland och på Gotland. 

Raritet som ibland kan uppträda i större antal. 

Funnen krypande på lera i område nio, 24 maj, 1 ex. Rådjur brukar söka skydd i buskaget vid fotan av 

områdets sluttning och kortvingen kan förmodligen leva i spillning från dessa. 

Scopaeus minutus: Typisk representant för täkternas skalbaggsfauna. Denna kortvinge, 

som brukar kallas täkttrådvinge, förekommer i de flesta former av täkter men få fynd är 

gjorda i naturliga miljöer. Naturliga habitat är bl.a. strandbranterna på Ven och vid 

Ålabodarna (Persson 2006). Endast känd från Skåne, Småland, Öland och Östergötland, 

nästan alla förekomster ligger i Skåne. Den uppehåller sig under stenar, vid växtrötter och 

liknande platser med gles vegetation och varmt mikroklimat. 

Ett ex i sprucken kalksten på Stäppen i dområde 3 den 2 maj, ett ex. under sten på kalkmark med grusinslag i 

Stora sydsluttningen, 13 maj. 

Tasgius pedator: Storvuxen, svart kortvinge med röda ben och svagt blåskimrande 

täckvingar. Länge känd enbart från några lokaler på norra Gotland men upptäcktes oväntat 

både i Småland (slutet av 1990-talet?) och 1994 på Ven (Ljungberg 1998). Att arten nu 

också påträffades i kalkbrottet bekräftar teorierna om att den är stadd i spridning men den 

verkar kräva ’’fina’’ lokaler, med hög marktemperatur och gles vegetation. 

Ganska vanlig i kalkbrottet och funnen i de flesta områden med första fyndet den 31 maj och sedan 

regelbundet observerad under hela fältarbetet. Förekom inte bara på torrmarkerna utan även på lätt fuktig 

mark vid erosionsvallar eller i närheten av stränder. 

Cantharis pallida: Sällsynt flugbagge som påträffats på några 

värmegynnade lokaler i Skåne och Blekinge. Jag känner till fynd från 

Kullaberg (Wirén 1960), Ignaberga (Israelsson 1960) och Ven 

(Palmqvist 1967). Förekomsterna i Skåne och Blekinge är de 

nordligaste i världen och arten förefaller vara starkt värmekrävande 

eftersom den är påträffad i sydbranter (Kullaberg, Ven) och kalkbrott 

(Ignaberga). Aktuell status osäker men den är sällsynt och verkar ha 

minskat. Kanske föreligger ett igenväxningshot mot arten. 

Endast påträffad i Översta delen av östsluttningen (område 9) där ett exemplar 

slaghåvades 24 maj och ett annat togs sittande på starr 15 juli. 

37 

Figur 25: C. pallida. 

Scymnus rubromaculatus: Liten nyckelpiga som nyligen anmälts som ny för Sverige 

baserat på fynd från två lokaler i Malmö-området (Ericsson 2003). Endast känd från Skåne, 

och osäkert hur länge arten funnits i landet, första rapporterade fynden är från Malmö 1997 

men är också påträffad 2004 vid Vanås i norra Skåne (egna observationer). Kan vara en 

sydlig och ovanlig art som hittills varit förbisedd p.g.a. förväxling med andra arter. 

Slaghåvad i delområde åtta, 15 juli, 1 exemplar.

Aulonium trisulcum: Almcylinderbagge lever tillsammans med almsplintborrarna och 

livnär sig troligen av svampar som växer i barkborrarnas gångar. I spåren av almsjukan har 

almcylinderbagge kunnat sprida sig norrut genom Danmark och det första svenska fyndet 

gjordes 2004 i Landskrona (Lundberg 2006). Sedan dess har den konstaterats i Alnarp 

(Dufberg muntl.), på ett par lokaler i östra Malmö, samt nyligen i Lund (egna 

observationer). 

Flera fragment och levande imago under almbark i område 1 den 2 juli, tillsammans med Corticeus bicolor. 

Anaspis regimbarti: En ovanlig ristbagge, känd från några spridda lokaler längs västkusten 

i Skåne och Halland. larven lever i död ved men väldigt lite är känt om artens biologi. Den 

vuxna baggen söker sig till blommor. Tidigare rödlistad. 

Två fynd i kalkbrottet, dels insamlad manuellt på blommande buske 20 maj och ett ex i fönsterfälla på död 

poppel, båda i Pumpusområdet. 

Longitarsus ganglbaueri: I kalkbrottet hittades ett flertal arter av de halmgula 

jordlopporna som tillhör släktet Longitarsus varav L. ganglbaueri och L. jacobaeae är 

värda ett särskilt omnämnande. Båda arterna har en sydlig utbredning från Skåne till 

Mälardalen och lever på växter av släktet Senecio. De är generellt ganska ovanliga och 

knutna till varma marker. Påträffas i åker- och vägkanter, täkter och på ruderatmarker. 

Ett ex. av L. ganglbaueri slaghåvades i den mindre branta delen av södersluttningen ned mot Stäppen 

(område tre) den 29 maj. L. jacobaeae är mer utbredd och hittades ett flertal gånger i fyra delområden. 

Sphaeroderma rubidum: Helt rödfärgad bladbagge som lever på korgblommiga växter, 

hos oss rödklint och väddklint (Böhme 2001; Ljungberg 2002). Påträffad i Skåne, Halland, 

Småland samt Öland och Gotland. Ganska ovanlig och beroende av varma miljöer men är 

inte minskande och därför avförd från rödlistan. 

Bankad från rödklint som växte i erosionsvall vid körvägen i västsluttningen (område ett), ett exemplar 15 

augusti. 

Figur 26: B. rufipes. 

Bruchela rufipes: Troligen kalkbrottets vanligaste skalbaggsart som 

ändå är ganska intressant. Påträffades första gången 1999 i östra 

Malmö (Lundberg 2006). Lever på gul- samt färgreseda och är på 

spridning norrut men är än så länge begränsad till Malmö-området i 

Sverige där den förekommer på knappt en handfull platser. 

Funnen i nästan samtliga delområden och var mycket allmän under sommaren 

2008. 

Apion confluens: Faunan av spetsvivlar (Apionidae) var både artrik och intressant i brottet. 

A. confluens lever av balderbrå på torra, varma marker och är relativt ovanlig men funnen 

ända upp till Norrbotten. Den sammanhängande utbredningen sträcker sig dock till 

Södermanland. Ovanlig men förmodligen inte kraftigt minskande, i Skåne finns sentida 

fynd från åtminstone Klagshamnsudden, Vombsänkan och Ålabodarna. 

1 ex. slaghåvat på värdväxten 15 juli i Översta delen av östsluttningen samt ett ex. i Stora nordsluttningen 3 

juli. 

38

Apion pisi: Lever på lusern och har ungefär samma frekvens som föregående art fast med 

ett mindre utbredningsområde och fynd finns från sju sydliga landskap. Påträffas oftast på 

sand- eller ruderatmarker, ganska många lokaler är kända även på senare tid och arten har 

strukits från rödlistan. 

Slaghåvades på lusern högst upp i delområde 8 med ett exemplar den 3 juli. 

Apion pomonae: Även denna spetsvivel lever på ärtväxter och påträffas främst i de östra 

landskapen från Skåne till Närke. Fynden i Limhamns kalkbrott är förvånande eftersom 

samtliga sentida fynd som publicerats från Skåne är från den östra delen där arten är 

relativt frekvent på bl.a. sandstäppslokaler och vägkanter. Anges leva på vickrar (Vicia sp) 

och vialer (Lathyrus sp). 

Lever möjligen på den storväxta vial (rosenvial?) som finns högst upp i område 8 där A. pomonae påträffades 

två gånger med enstaka exemplar den 9 och 27 juli. 

Polydrusus formosus: En av våra ovanligaste lövvivlar som är känd 

från ca 10 svenska lokaler i Skåne, Halland, Västergötland och 

Uppland (Palm 1996). Mycket lokalt uppträdande men ibland i 

antal. Lever på lövträd och buskar i öppna skogar och skogskanter. 

En värmekrävande kustart. 

Påträffad i område 1 och 3 men förmodligen mer utbredd i brottet. Ett exemplar 

på Stäppen den 8 juni och tre exemplar bankade från björkar i område 1, tredje 

juni. 

Pseudostyphlus pillumus: Kamomillraggviveln gynnas av 

ruderatmarker och påträffas ofta i täkter, på soptippar och i 

vägkanter. Den är starkt värmekrävande och påträffad i Skåne, 

Småland, Östergötland samt på Öland och Gotland. De flesta 

lokalerna finns på de två öarna där den är ganska vanlig 

(Ljungberg 2002). I Skåne är ett mindre antal lokaler kända. 

39 

Figur 27: P. formosus 

Tagen på båda sidor av den vall som skiljer Stäppen och Deltat från varandra samt på en slagghög i Deltat 

den 29 maj (flertal exemplar). Förekommer också på gatkamomill i område 5 där flera ex. hittades 31 maj. 

Baris picicornis: Vackert grönskimrande vivel som lever på de två reseda-arterna och 

precis som Bruchela rufipes konstaterades den först 1999 i Sverige (Lundberg 2006). Finns 

på några lokaler i Malmö-området samt påträffad i Västergötland. Även denna art är på 

spridning. 

Ett exemplar insamlat vid basen av gulreseda i södersluttningen ned mot område 3. Även insamlad av Alan 

Dufberg i område 2 fjärde juli. Uppenbarligen ovanlig i kalkbrottet trots god tillgång på värdväxten, har 

kanske nyligen etablerat sig på lokalen? 

Ceutorhynchus resedae: Tillhör den allt större grupp av arter som lever på reseda och som 

nyligen spridit sig till Sverige. Vid brofästet på Lernacken gjordes de första svenska 

fynden 2006 (Lundberg 2006). Det var därför inte förvånande att hitta arten i kalkbrottet 

även om detta bara är den andra svenska lokalen. Lever monofagt på färgreseda (Böhme 

2001) och påträffades även i brottet endast på denna reseda. 

Allmän och funnen i sju delområden. I område 7 och 9 växer färgresedan otillgängligt i branterna men C. 

resedae finns säkert även här. Tidigast påträffad 24 maj med sista fynd i slutet av juni.

Övriga fynd 

Volucella inanis: En blomfluga som liknar en bålgeting och som dessutom lever i bona av 

olika getingar (Torp 1994). Två individer observerades den 13 juli på tistlar i 

västsluttningen längs asfaltvägen som leder ned i brottet (område ett). Arten är under 2008 

också påträffad på en lokal vid Lomma (Artportalen) men förutom detta fynd får man gå 

tillbaka till 1951 för att hitta ett skånskt fynd då arten påträffades vid Förslöv av 

Wieslander (Bartsch in litt.). Mycket sällsynt i Skåne men vanligare i Mellansverige. 

Oxycera meigenii EN : Mycket sällsynt vapenfluga som i Sverige endast är funnen i Skåne 

och rödlistad som starkt hotad (EN). Det första fyndet gjordes 1954 i Åkarp och arten 

återupptäcktes först 2002 vid Ålabodarna (Andersson & Engelmark 2006). I Limhamns 

kalkbrott påträffades den 2007 (Bygebjerg & Munk 2008). Larven lever under mossa på 

stenar i rinnande vatten. Under 2008 noterades den två gånger, dels på den öppna ytan i 

område ett intill nedfarten, och på stranden av den lilla bäcken i västra kanten av Stäppen. 

Figur 28: Del av område åtta, lokal för karminspinnare och getingspindel. 

Zygaena filipendulae NT : Allmän bastardsvärmare lever främst på käringtand, Lotus 

corniculatus, i varma öppna miljöer (Franzén 2007b). I brottet observerades enstaka 

exemplar två gånger, dels uppe i översta delen av Stora nordsluttningen och i Stora 

sydsluttningen ovanför fabriksbyggnaden. 

Tyria jacobaeae: Den vackra karminspinnaren är på spridning sedan början av 1990-talet 

och har de senaste åren även nått Skåne (Hydén 2006). Larven som är tigerrandig och lätt 

att upptäcka när den sitter på olika växter av släktet Senecio. I kalkbrottet sågs ett trettiotal 

larver högst upp i västra delen av Stora nordsluttningen där de levde på stånds, Senecio 

jacobaea. Tillgången på näringsväxten är riklig och arten kommer kanske att bygga upp en 

stor population i brottet. 

Argiope bruennichi: Getingspindeln är också ett nytt tillskott i den skånska faunan då de 

första fynden gjordes 1995. Arten påträffas i många olika miljöer men kräver att dessa ska 

blir ordentligt uppvärmda och nätet vävs normalt i gles gräsvegetation (Jonsson & 

Wilander 1999). En spindel observerades i sitt nät i den övre delen av område åtta. 

40

DISKUSSION 

Limhamns kalkbrott - en värdefull skalbaggslokal 

Resultatet visar att Limhamns kalkbrott är en synnerligen artrik skalbaggslokal och det 

finns ett förvånansvärt stort antal arter som är utrotningshotade eller generellt sällsynta. 

Det är viktigt att ha klart för sig att även om en art inte är rödlistad och utrotningshotad så 

kan den ändå vara mer eller mindre sällsynt av andra orsaker. Flera icke rödlistade arter, 

t.ex. kortvingarna Lesteva hanseni, Dasygnypeta velata och Chilomorpha longitarsis, har 

faktiskt färre kända lokaliteter än vissa av de rödlistade arterna som hittades i den här 

undersökningen. Man kan därför aldrig till fullo bedöma lokalers skyddsvärde enbart 

baserat på hur många rödlistade arter som förekommer där, man måste studera faunan som 

helhet för att få en fullständig bild. Ser man på skalbaggsfaunan som helhet i kalkbrottet är 

den så pass intressant att dess sammanlagda kvalitéer kan mäta sig med de andra mest 

värdefulla täkterna för skalbaggar både i Skåne och övriga landet. 

Flera påträffade arter, t.ex. brun sammetslöpare, Chlaenius tristis NT , och flugbaggen 

Cantharis pallida, har i kalkbrottet sina enda sentida förekomster i sydvästligaste Skåne. 

Detta gör givetvis brottet än mer värdefullt eftersom det kan spela en stor roll för dessa 

arters fortsatta överlevnad i den här delen av Skåne som annars är så hårt utnyttjad av 

samhället. Det är därför ur regionellt perspektiv viktigt att bevara förekomsterna i 

Limhamns kalkbrott. 

Givetvis har kalkbrottets unika storlek betydelse för skalbaggarna och tack vare riklig 

tillgång på flera ovanliga miljöer och habitat är det glädjande att flera sällsynta arter har 

anmärkningsvärt stora populationer i brottet. För bl.a. de utrotningshotade jordlöparna 

Chlaenius vestitus NT och Bembidion stephensi NT , får populationerna i brottet räknas till de 

största i landet. Brottet är också en av de mest värdefulla skalbaggslokalerna i Malmö stad 

överhuvudtaget. Det totala antalet arter, 452, är också förvånande. Lite drygt tolv procent 

av den skånska skalbaggsfaunan finns representerad i kalkbrottet vilket är mycket 

imponerande för en så begränsad yta. Det är visserligen få täkter som blivit lika väl 

inventerade som kalkbrottet men resultaten från de översiktliga inventeringarna av andra 

täkter pekar starkt mot att Limhamns kalkbrott hör till de allra artrikaste täkterna i landet. I 

själva verket finns det bara en täkt där fler skalbaggsarter påträffats och det är få 

oinventerade täkter som kan tänkas komma upp i samma artsiffror som kalkbrottet om de 

skulle bli föremål för noggranna inventeringar. 

Det är samtidigt intressant att fundera kring hur snabbt denna rika fauna etablerat sig. Det 

är tänkbart och mycket troligt att vissa delar av brottet under perioder varit mindre 

påverkade av industriverksamheten men fram tills nedläggningen 1994 har sådana platser 

varit begränsade. På flygbilder från 1970-talet saknas vegetation nästan fullständigt i hela 

täkten (egna observationer). En tidigare studie har visat att skalbaggsfaunan i aktiva täkter i 

princip är obefintlig på de ytor där verksamheten är pågående men också att skalbaggar 

verkar kunna etablera sig ganska snabbt på ytor som får ligga orörda i aktiva täkter 

(Molander 2007). Merparten av skalbaggarna i brottet måste alltså ha koloniserat detta 

under de femton år (eller mot slutet av brytningen) som passerat sedan verksamheten 

avslutades. Det mycket höga artantalet som finns idag pekar än mer på att många 

skalbaggar som kan leva i de miljöer som uppkommer i täkter, även sällsynta arter, på kort 

tid kan sprida sig och upprätta nya populationer. Det är dock troligt att alla arter som 

åtminstone teoretiskt kan leva i brottet inte hunnit etablera sig ännu och antalet arter kan 

väntas stiga ytterligare med tiden. Kalkbrottet har på kort tid blivit en mycket värdefull 

skalbaggslokal och brottet har en stor potential att bevara sina naturvärden och bli 

ytterligare mer värdefullt om det sköts på rätt sätt. 

41

Delområdenas kvalitéer i förhållande till varandra 

Pumphusområdet är det delområde som är mest värdefullt för skalbaggar i brottet. Området 

är variationsrikt med både igenväxta och öppna delar, likaså vattenmiljöerna är varierade 

och det finns fuktiga kalkbranter med stora erosionsvallar nedanför. Dessutom är inslaget 

av död ved störst i detta området och flera rödlistade arter som är beroende av död ved 

hittades enbart här. Delområdet Stäppen är också mycket värdefullt med många intressanta 

arter och flera rödlistade arter men detta är inte så varierat som Pumphusområdet och 

kommer inte upp i samma höga antal arter totalt. Område två är ganska artfattigt men är 

värdefullt för många arter som lever på glest bevuxna torrmarker och det finns betydande 

förekomster av flera av brottets karaktärsväxter vilket i sin tur gör att området härbärgerar 

en ganska stor del av den totala populationen av skalbaggar som lever på bl.a. reseda. 

Östra krossterrasserna är en mycket artfattig miljö och antalet intressanta arter är lågt, 

hade det inte varit för erosionsbranterna hade området knappt haft några ovanligare arter. 

Deltat, längst ned i brottet, påminner om Östra krossterrasserna men har fler intressanta 

arter och ett lite större antal arter totalt i jämförelse med Östra krossterrasserna. Deltat 

ligger dock långt efter de finaste områdena i rankingen av kalkbrottets områden (tabell 5). 

Område fem som till hälften består av en asfaltplatta är artfattigt men värdefullt för växtoch 

torrmarkslevande baggar. 

Tabell 5: Inventeringens delområden listas efter hur pass värdefulla de är för skalbaggar i jämförelse 

med varandra. I toppen ligger Pumphusområdet och i botten Östra krossterrasserna. 

Delområde 

Rödlistade 

arter 

Andra intressanta 

arter 

42 

Totalt antal 

arter 

Ranking 

Pumphuset., 1 7 12 262 1 

Stäppen., 3 3 17 176 2 

Stora nordsl., 8 2 13 155 3 

Fabriksbyggn., 2 4 6 91 4 

Deltat., 4 2 9 65 5 

Stora sydsl., 6 2 6 46 6 

Översta östsl., 9 1 4 90 7 

Asfaltpl., 5 0 4 33 8 

Östra krosst., 7 2 3 29 9 

De övre delområdena i brottets sluttningar är också intressanta. Område åtta tillhör de 

artrikaste och trots litet antal rödlistade arter, men många i övrigt sällsynta skalbaggar 

vilket kompenserar för bristen på rödlistade arter, placerar sig området på tredjeplats i 

rankingen. Delområde sex (Stora sydsluttningen) blev inte så väl genomsökt men är nog 

lite mindre värdefullt än de bästa delarna av kalkbrottet, dock hade helt säkert det totala 

antalet arter i Stora sydsluttningen kunnat höjas avsevärt om fler insamlingar gjorts. 

Översta delen av östsluttningen har ganska få rödlistade och intressanta arter men 

förekomsterna av Cantharis pallida och Bythinus macropalpus är mycket intressanta och 

trots att lite färre insamlingar gjordes i området var det enkelt att komma upp i nästan ett 

hundra arter vilket gör att området är klart värdefullt för skalbaggarna. 

Allmänt kan sägas att de artrikaste och värdefullaste områdena ligger i den västra hälften 

och i brottets övre sluttningar. Men alla områden har både negativa och positiva 

egenskaper och det är viktigt att se på brottet och faunan som en helhet, inget delområde är 

ointressant.

Analys av faunan 

Generella drag i artsammansättningen 

Vid en första inspektion ter sig kalkbrottet ganska likartat överallt, en handfull olika 

miljöer dominerar, och det är svårt att föreställa sig att här kan leva mer än 450 

skalbaggsarter. Men när man börjar undersöka brottet närmare upptäcker man att det 

faktiskt finns ganska många olika miljöer men att de flesta upptar mindre ytor och många 

växtarter har små och begränsade förekomster i vissa delområden. Detta avspeglar sig i 

faunan på så sätt att vissa skalbaggsarter är allmänna och förekommer så gott som överallt 

i täkten men en stor del är betydligt ovanligare och förekommer bara i vissa områden. Om 

man jämför antalet arter som enbart påträffades i ett delområde med antalet arter som 

påträffades i mer än ett område för de tre fytofaga (växtlevande) familjerna vivlar, 

Curculionidae, spetsvivlar, Apionidae och bladbaggar, Chrysomelidae finner man att hela 

38 % av arterna i dessa tre familjer bara påträffades i ett av de nio delområdena. Om man 

räknar antalet arter som påträffades i högst två områden blir siffran 64 %! Detta är väldigt 

mycket med tanke på hur korta avstånden är mellan olika delar av brottet och om alla 

miljöer förekom i alla områden skulle det inte vara något problem för skalbaggarna att 

sprida sig mellan områdena men så är det uppenbarligen inte. Anledningen till att många 

arter förekommer så lokalt i brottet beror just på att många miljöer som arterna behöver 

bara finns i enstaka delområden. Många miljöer och habitat upptar alltså små ytor men 

sammanlagt finns det en stor variation och det är denna variation som gör att så många 

skalbaggsarter kan leva i brottet. Tack vare brottets storlek får det plats många miljöer 

vilket ger den rika och mycket varierade skalbaggsfauna som nu dokumenterats. 

Ett karakteristiskt drag i artsammansättningen är inslaget av värmekrävande arter. Dels 

finns ett stort antal skalbaggar som sedan lång tid tillbaka har en sydlig utbredning i 

Sverige men slående är också de många arter som alldeles nyligen koloniserat landet från 

Tabell 6: Skalbaggar som koloniserat Sverige eller Skåne under de senaste 20 åren och som 

påträffades i kalkbrottet. S. teutonus har återkoloniserat landet efter en tids frånvaro. 

Art Första fynd i Skåne Anmärkning 

Tachyra parvula 2004 Fuktiga platser med sparsam veg. 

Stenolophus teutonus NT 

2001 Sparsamt bevuxna stränder 

Tasgius pedator 1994 Rovdur på torrmarker 

Meligethes matronalis 1996 Lever på hesperis 

Meligethes planiusculus 1989 Lever på blåeld 

Aulonium trisulcum 2004 I gångar av almbarkborrar 

Phyllotreta procera 2008 Lever på reseda 

Bruchela rufipes 1999 Lever på reseda 

Tychius breviusculus 1996 Lever på vit sötväppling 

Baris picicornis 1999 Lever på reseda 

Ceutorhynchus resedae 2006 Lever på färgreseda 

sydligare breddgrader (tabell 6). Utan tvekan gynnar det varma klimatet generellt många 

skalbaggar och är överhuvudtaget en förutsättning för att en del av de sällsyntaste arterna, 

som Calosirus terminatus VU och Tasgius globulifer VU , ska kunna leva i täkten. Ett exempel 

på hur värmekrävande arter som nyligen koloniserat Sverige är gynnade av det varma 

klimatet är de arter som lever på reseda. De fyra arterna Bruchela rufipes, Baris picicornis, 

Ceutorhynchus resedae, och nu även Phyllotreta procera, har samtliga påträffats som nya 

för Sverige från 1999 och framåt. Alla fyra arterna förekommer i brottet varav åtminstone 

43

tre har stora populationer. Dessa var länge kända närmast från Mellaneuropa men tack vare 

allt varmare klimat har de kunnat sprida sig norrut. På våra nordliga breddgrader kräver de 

särskilt varma miljöer för att överleva, än så länge. 

Men även när det gäller klimatet finns det en variation i brottet som utökar antalet arter. I 

den skuggiga nordsluttningen är det kallare vilket gör att arter som snarare föredrar 

kyligare miljöer kan leva här, särskilt gäller detta den för Skåne nya kortvingen Stenus 

fossulatus som endast påträffades i nordsluttningen och föredrar skuggiga lokaler (Palm 

1961). 

De rödlistade och i övrigt intressanta arterna kommer ursprungligen från väldigt olika 

naturliga miljöer. De vedlevande arterna såsom Xyleborinus saxesenii NT och Lissodema 

denticolle NT hör egentligen hemma på lövskogslokaler med kontinuitet av död ved 

(Lindelöw 2007; Ehnström 2001). Brun sammetslöpare, Chlaenius tristis NT , påträffas oftast 

på betade strandängar (Ljungberg 2005), Chilomorpha longitarsis är främst ett 

sandmarksdjur och Scopaeus minutus lever annars i branter vid kusten och floder. 

Gemensamt för dessa naturliga miljöer är att de minskar och skalbaggarna som är beroende 

av dem blir allt ovanligare. Limhamns kalkbrott är ett utmärkt exempel på hur oerhört 

värdefulla täkterna är som ersättningsbiotoper när naturliga miljöer försvinner och det är 

anmärkningsvärt hur en och samma täkt kan härbärgera arter som kommer från så vitt 

skilda miljöer som de ovan nämnda. 

Markfaunan 

Faunan av förnalevande skalbaggar är mycket artfattig men ett par intressanta arter 

erhölls nämligen mycelbaggen Leiodes rugosa och småknäpparen Trixagus leseigneuri. 

Levnadssätten för dessa arter är ofullständigt kända men den förstnämnda lever troligen av 

svampmycel i de övre delarna av marken och den senare av multnande organiskt material 

antingen på eller i de övre markskickten. T. leseigneuri slaghåvades för övrigt på den enda 

yta nere i brottet som har en ordentlig grässvål nämligen gräsplätten i mitten av Krossplan, 

område ett. Många allmänna kortvingar (Staphylinidae), fjädervingar (Ptiliidae) m.fl. som 

lever i förna saknas i kalkbrottet. 

Igenvuxna och sumpiga ständer saknas nästan helt och därför hittades få arter som 

föredrar den typen av stränder. Nära på alla intressanta strandlevande skalbaggar i 

kalkbrottet är beroende av stränder som saknar eller har sparsam vegetation. En lång rad 

intressanta arter som lever på denna typ av stränder erhölls, särskilt nämnvärt är 

förekomsten av brun sammetslöpare, C. tristis NT och gulkantad sammetslöpare Chlaenius 

vestitus NT . Förekomsten av dessa två rödlistade arter längs bäcken i område tre är unikt i 

Sverige, ingen annan lokal är känd där dessa två jordlöpare lever tillsammans. Bladvassen 

som breder ut sig är ett hot mot dessa och många andra av de strandlevande skalbaggarna. 

Även vad gäller faunan av baggar som lever på torr mark är de intressanta arterna som 

hittades i brottet uteslutande knutna till torra, varma marker med gles vegetation och 

områden med frilagt markunderlag. Kortvingarna Tasgius globulifer NT , Tasgius pedator 

och Chilomorpha longitarsus är goda representanter för denna grupp av arter. 

De marklevande arterna i brottet domineras alltså helt av skalbaggar som lever på torra 

eller fuktiga marker där vegetationen är sparsam. I det här sammanhanget är det viktigt att 

påpeka att igenväxning och ansamling av förna måste motverkas för att de rödlistade och 

ovanliga skalbaggarna ska finnas kvar. Nästan alla ovanliga skalbaggar i kalkbrottet är 

knutna till just de miljöer som har sparsam vegetation och saknar förnaskickt. Igenväxning 

av marken kommer först att slå ut de sällsynta marklevande arterna och i andra hand 

kommer även floran att förändras och de ovanliga växter som är värdefulla för 

skalbaggarna kommer att konkurreras ut av växtarter som ofta är helt ointressanta ur 

skalbaggssynunkt. Således är nästan alla rödlistade eller ovanliga arter i kalkbrottet helt 

44

eroende av att igenväxningen inte får överhanden. Givetvis kommer nya arter att 

kolonisera brottet om det växer igen men eftersom det inte råder någon brist på trivial 

igenvuxen gräsmark i dagens landskap finns det få ovanliga skalbaggsarter som är knutna 

till igenvuxna marker som domineras av gräsarter. Faunans kvalité kommer därför 

oundvikligen att sjunka i takt med igenväxning och detta är naturligtvis inte önskvärt. 

Den vedlevande faunan 

Död ved i soliga och varma lägen är särskilt attraktiv för ovanliga vedskalbaggar. Med 

tanke på närheten till Malmös alléer och parker med många gamla träd som säkert 

härbärgerar många intressanta vedskalbaggar var det inte helt oväntat att finna flera sådana 

i kalkbrottet. Arter som t.ex. tvåfärgad barksvartbagge, Corticeus bicolor NT , och Aulonium 

trisulcum har den senaste tiden fått ett tillfälligt uppsving tack vare almsjukan som gör att 

det just nu finns gott om döda eller döende träd både i kalkbrottet och närområdet. Men 

detta är givetvis en övergående period, när almarna avverkats kommer arterna åter att 

Figur 29: Flera rödlistade vedskalbaggar lever på döende almar eller popplar 

i brottet, dessa måste sparas så att arterna kan leva kvar! 

minska och förmodligen bli ännu ovanligare än tidigare. Det är därför viktigt att man inte 

städar bort döda eller döende träd och grenar både i och runt omkring kalkbrottet. Även 

gamla brädor och liknande måste lämnas kvar, dels gömmer sig många icke vedlevande 

skalbaggar under brädor men det finns faktiskt arter som kan leva i gamla murkna brädor, 

exempelvis blombaggen Nacerdes melanura. 

Förutom ovan nämnda arter är också förekomsterna av Atheta hybrida, Anaspis 

regimbarti, Lissodema denticolle NT och Xyleborinus saxesenii NT särskilt intressanta. Dessa 

lever framförallt i klenare död eller på stående redan döda eller döende träd. Ytterligare en 

relativt intressant ’’vedart’’ påträffades, kamklobaggen Prionychus ater, det är dock 

tveksamt om denna lever i kalkbrottet. P. ater utvecklar sig inuti ihåliga lövträd och sådana 

finns det bara något enstaka av i brottet. Eftersom det enda funna exemplaret av P. ater 

påträffades då det flög till UV-lampa nattetid har detta sannolikt kommit från någon annan 

lokal, möjligen Hammars park. 

Utrotningshotade vedskalbaggar är knappast de arter som man främst associerar med 

täkter men även andra studier (Persson 2006) har visat att rödlistade skalbaggar snabbt 

koloniserar död ved i täkter och dessa får inte glömmas bort vid skötseln. Man måste alltså 

45

åde hindra igenväxningen men samtidigt se till att låta en del träd växa upp och bli gamla 

så att de vedlevande arterna har någonstans att leva även i. 

Växtlevande skalbaggar 

Förutom marklevande skalbaggar utgör växtlevande skalbaggar normalt en stor del antalet 

arter man finner i en täkt. De två helt avgörande faktorerna för hur vegetationen ser ut i en 

täkt är underlagets sammansättning och hur långt igenväxningen kommit. Igenväxning 

leder på sikt till att intressanta växtarter ersätts av allmänna arter som också är ointressanta 

för ovanliga skalbaggar. De växtlevande skalbaggar som är särskilt intressanta i kalkbrottet 

lever just på de konkurrenssvaga växterna. Floran är sparsam i största delen av brottet 

vilket gör att de intressantare växterna i dagsläget inte har någon konkurrens från triviala 

arter, men på ett par plaster i de övre sluttningarna har redan triviala gräsarter tagit 

överhanden och hotar de rödlistade och ovanliga skalbaggarna genom att helt konkurrera ut 

de ovanliga växterna. Igenväxning kan gå snabbt och florans utveckling måste övervakas 

kontinuerligt. 

Ett antal intressanta skalbaggar är knutna till ärtväxterna som finns här och var i brottet 

men framförallt i de övre delarna av Stora nordsluttningen. Spetsvivlarna Apion 

aethiops NT , Apion pisi och Apion pomonae lever på olika ärtväxter och är alla mer eller 

mindre skyddsvärda. Ett visst igenväxningshot finns redan idag mot en del av ärtväxternas 

förekomster framförallt i område åtta. 

Andra växter som är konkurrenssvaga och som är föda åt intressanta skalbaggar i 

kalkbrottet är de båda reseda-arterna som är värdväxter för Bruchela rufipes, Baris 

picicornis, Ceutorhynchus resedae och den för Skandinavien nya jordloppan Phyllotreta 

procera. Reseda-arterna har i dagsläget stora populationer i brottet. I övrigt är bl.a. blåeld, 

vildmorot, klint-arter och stånds viktiga växtarter för flera ovanliga skalbaggar. 

Även träd och buskar har betydelse för de växtlevande baggarna. I kalkbrottet finns ett 

flertal vivlar som lever på framförallt björk, Salix-arter och poppel varav åtminstone 

lövviveln Polydrusus formosus är sällsynt. Unga träd och plantor, av olika arter, i varma 

lägen bör inte rensas bort fullständigt. 

Kalkunderlaget gör att vegetationen skiljer sig en del från den man finner i andra täkter. 

Floran i brottet är inte så artrik som den kan vara i t.ex. sand- och grustag men i gengäld 

har den inslag av en del växter som är specifika för just kalkrika marker och därför 

förekommer också en del skalbaggar som kan sägas vara bundna till de speciella 

kalkväxterna, t.ex. de arter som lever på reseda, och dessa skalbaggar finner man inte i 

andra typer av täkter. 

Vattenbaggar 

Faktorer som bottentyp, mängd växtlighet och vattendjup påverkar i hög grad vilka 

vattenbaggar man hittar på en plats eftersom många arter har specifika krav på dessa 

omvärldsfaktorer. I kalkbrottet innehöll vattenfaunan få ovanliga arter, de enda mer 

intressanta arterna var virvelbaggen Gyrinus paykulli och palpbaggen Enochrus 

melanocephalus. Detta beror förmodligen på en kombination av att det finns få 

vattenväxter och att bottnarna har enformig struktur (oftast täckta avkalkgyttja) som inte så 

många arter är anpassade till. Generellt är de funna vattenbaggarna sådana arter som lever i 

grunda vatten, på hårda eller dyiga bottnar med sparsam vegetation. Men det är intressant 

att notera hur inflödet av saltvatten gör att några arter som är halobionta (saltkrävande) 

lever i brottet. Coelambus parallelogrammus och Ochtebius marinus lever i saltvatten 

men åtminstone den senare kan tolerera mycket låga salthalter (Hansen 1987). Kortvingen 

Brachygluta helferi lever vid kanten av salta eller bräckta vatten (Hansen 1968). 

46

En typisk dykare (Fam. Dytiscidae) för täkter är Coelambus confluens som påträffas i 

öppna vattenhål med sparsam vegetation (Nilsson & Holmen 1995). Det är positivt att det 

både finns strömmande och stillastående vatten i brottet, detta skapar variation som gör att 

ett par arter tillkommer som föredrar strömmande vatten bl.a. Agabus guttatus. Intressanta 

är också de två dykar-arterna Agabus bipustulatus och Illybius fenestratus som beskrivs ha 

dålig spridningsförmåga (Nilsson & Holmen 1995). Man kan tycka att det är märkligt att 

arter med dålig flygförmåga kan ha koloniserat kalkbrottet på så kort tid efter 

nedläggningen men man ska komma ihåg att dammar och kanaler har funnits i kalkbrottet 

långt innan det lades ner. De vattenlevande arterna har alltså haft längre tid på sig att 

kolonisera brottet och ändå är faunan av vattenbaggar ganska trivial. 

Nyckelmiljöer och värdefulla växtarter 

Särskilt värdefulla miljöer (nyckelmiljöer) och egenskaper som gör kalkbrottet till en 

mycket god skalbaggslokal. 

- Oerhört stor yta vilket ger utrymmer för många olika miljöer. Några ovanliga miljöer täcker ovanligt 

stora ytor och gör att flera sällsynta skalbaggar har stora populationer i brottet. 

- Variation i klimat med både varma och kalla platser som gynnar olika arter. 

- Både öppna och mer igenvuxna miljöer finns representerade. 

- Variationsrik täktmiljö gör att ett stort antal skalbaggsarter kan leva i kalkbrottet. 

- Generellt intressant flora med ett flertal värdefulla växtarter för skalbaggar. 

- Inslag av kalkgynnade växter som i sin tur ger speciella växtlevande baggar. 

- Artrik fauna av ärtväxter, utgör föda åt ett flertal rödlistade och sällsynta vivlar. 

- Många olika träd- och buskarter i soliga miljöer. 

- Gott om sparsamt bevuxna stränder med varierande utseende ger rik fauna av sällsynta 

strandlevande baggar. 

- Stora områden med frilagt kalkunderlag och gles vegetation som ger livsmöjligheter för många 

minskande torrmarksarter. 

- Varierade vattendjup och vattenrörelser. 

- Både brack- och sötvatten finns. 

- Stora, fuktiga erosionssluttningar och blöta kalkbranter. Unik miljö med intressanta skalbaggar. 

- Viss tillgång på död ved och döende träd av olika arter i varma lägen. 

Mindre värdefulla miljöer och egenskaper som minskar det totala antalet arter som kan 

leva i brottet och som inte främjar förekomsten av de sällsynta arterna: 

- Kalkunderlag med grov kross utan örtvegetation, saknar nästan skalbaggsarter. 

- Enformiga bottnar och vattenvegetation, minskar variationen och mängden vattenbaggar. 

- Visserligen intressanta växter men inte så många olika arter sammanlagt. 

- Många olika miljöer finns i täkten men många upptar små ytor t.ex. den intressanta miljön med lera 

i område nio. Gör att många arter har små populationer. 

Växter som i dagsläget är värdefulla för skalbaggarna, både för sällsynta arter och för den 

allmänna artrikedomen. För de växter som har särskilt intressanta skalbaggar knutna till sig 

anges vilka arter det i så fall rör sig om: 

∗ Vildmorot (Daucus carota ssp. carota) – morotsvivel, Calosirus terminatus VU . 

∗ Johannesört (Hypericum sp) 

47

∗ Rödklint (Centaurea jacea) – bladbaggen Sphaeroderma rubidum. 

∗ Färgreseda (Reseda luteola) – Ceutorhynchus resedae, Phyllotreta procera m.fl. 

∗ Gulreseda (Reseda lutea) – Bruchela rufipes, Phyllotreta procera m.fl. 

∗ Getväppling (Anthyllis vulneraria) 

∗ Fodervicker (Vicia sativa) – spetsviveln Apion aethiops NT . 

∗ Gullusern (Medicago falcata) – spetsvivlen Apion pisi. 

∗ Blålusern (Medicago sativa) – spetviveln Apion pisi. 

∗ Vit sötväppling (Melilotus alba) 

∗ Klöver (Trifolium sp) 

∗ Vial (Lathyrus sp) – spetviveln Apion pomonae. 

∗ Käringtand (Lotus corniculatus) 

∗ Vildlin (Linum catharticum) – bladbaggen Aphtona euphorbiae. 

∗ Blåeld (Echium vulgare) – kartvivel, Mogulones geographicus. 

∗ Stånds (Senecio jacobaea) – jordlopporna Longitarsus jacobaeae och L. ganglbaueri. 

∗ Gulsporre (Linaria vulgaris) 

∗ Baldersbrå (Tripleurospermum perforatum) – spetsviveln Apion confluens. 

∗ Besksöta (Solanum dulcamara) 

∗ Gatkamomill (Chamomilla suaveolens) – kamomillraggvivel, Pseudostyphlus pillumus. 

∗ Tistlar (Cirsium sp och Carduus sp) 

∗ Plantago sp 

Intressanta växter som just nu inte förefaller speciellt värdefulla för skalbaggarna men som 

på sikt kan bli detta när ytterligare arter koloniserat brottet: 

∗ Renfana (Tanacetum vulgare) 

∗ Gråfibbla (Hieracium pilosella) 

∗ Röllika (Achillea millefolium) 

∗ Kustarun (Centarium littorale) 

∗ Vattenmynta (Mentha aquatica) 

∗ Prästkrage (Leucanthemum vulgare) 

∗ Krissla (Inula salicina) 

∗ Kungljus (Verbascum sp) 

∗ Epilobium sp 

Figur 30: Riklig blomning av vildmorot och gråfibbla vid pumphuset. 

48

Kalkbrottet i jämförelse med andra täkter 

Som tidigare nämnts är inventeringen av Limhamns kalkbrott den första noggranna 

undersökningen av skalbaggar i ett svenskt kalkbrott. Det finns således mycket lite tidigare 

resultatet från kalkbrott som man kan jämföra den här inventeringen med. Kalkbrott finns 

framförallt i Skåne, på Öland och Gotland, den lilla kunskap som finns tillgänglig om 

skalbaggar i kalkbrott kommer nästan helt från översiktliga undersökningar av tre brott i 

Skåne, Ivöns kalk- och kaolinbrott, Ignaberga kalkbrott samt kalkbrottet vid Maltesholm 

(Landin 1960; Israelsson 1960; Ericson 2001; Baranowski 1991; Molander 2007; 

Artportalen). Utöver detta finns några små kalkbrott (4-5 st.) där enstaka intressanta fynd 

av skalbaggar gjorts. Det är uteslutande amatörsamlare som bedrivit insamlingar i dessa 

kalkbrott men på de tre förstnämnda har många besök gjorts under många år vilket 

resulterat i att dessa tre lokaler kan sägas vara översiktligt undersökta. Även 

kalktuffsbackarna vid Benestad i Skåne har ett förflutet som täkt men idag återstår väldigt 

lite av själva täktmiljön och backarna har helt annan karaktär. 

Någon fullständig artlista över alla skalbaggar som påträffats i de tre översiktligt 

undersökta kalkbrotten har aldrig publicerats, det är främst de mest intressanta fynden som 

blivit allmänt kända. De översiktliga undersökningarna av Ignaberga, Ivön och 

Maltesholm, visar att skalbaggsfaunan i Limhamns kalkbrott har en hel del likheter med 

dessa men också att faunan verkar vara både artrikare och innehålla fler ovanliga arter i 

Limhamnsbrottet. Man kan också notera att några rödlistade arter som påträffats antingen i 

Ignaberga, Maltesholm eller på Ivön saknas i Limhamn. För vissa av dessa arter finns de 

rätta förutsättningarna även i kalkbrottet och att arterna inte finns här kan troligen förklaras 

med att de ännu inte hunnit kolonisera brottet. Labidostomis longimana och Chrysolina 

hyperici är två rödlistade bladbaggar som lever pä ärtväxter respektive johannesört vilka 

säkert kan leva även i Limhamns kalkbrott men de har ännu inte spridit sig dit. Limhamnsbrottet 

är förmodligen det kalkbrott som hyser flest skalbaggsarter i Sverige. De flesta 

andra brott är inte i närheten av de kvalitéer som Limhamns kalkbrott har därför att de i 

regel är för små för att kunna erbjuda livsutrymmen åt så många arter som kalkbrottet i 

Limhamn kan. Med nuvarande kunskap verkar det vara Ignaberga-brottet som kan komma 

närmast vad gäller den sammanlagda skalbaggfaunans kvalitéer. 

Om man istället jämför kalkbrottet med andra täkttyper som grus- sand och lertag finner 

man att artlistorna från Limhamn ligger i topp även här. Man skulle kunna skriva mycket 

om skillnader och likheter i faunan mellan kalkbrottet och andra täkter men här behandlas 

detta kort. 

Det finns blott en annan täkt där fler skalbaggar dokumenterats, grustagen vid Träkumla 

på Gotland, där 478 arter varav, femton rödlistade, registrerats fram till 1983 (Sörensson 

1983). Lertagen vid Ålabodarna är en annan lokal där många arter påträffats men någon 

sammanställning av alla arter finns inte, även vid Ålabodarna har ca. femton rödlistade 

arter påträffats. Dessa två täkter är klassiska lokaler som åtminstone tidigare var två av 

landets främsta täkter för skalbaggar. Tyvärr har lokalerna försämrats tillföljd av 

igenväxning (särskilt Ålabodarna, status för Träkumla grustagen mer osäker), och vid en 

återinventering av Ålabodarna 2002-2003 kunde konstateras att flera av de sällsyntaste 

arterna försvunnit (Persson 2006). På senare tid har några grus- och sandtag på Öland visat 

sig rymma många rödlistade arter (Ljungberg 2002) och i Vombsänkan finns åtminstone 

ett par sandtag som rymmer en hel del arter (Molander 2007). Dessa är dock inte så 

noggrant undersökta ännu, flera öländska täkter har visserligen fler rödlistade arter än 

kalkbrottet men de kan inte matcha 452 arter totalt. Sammanfattningsvis kan därför sägas 

att Limhamns kalkbrott hör till de topp fem mest värdefulla täkterna i Sverige för 

skalbaggar. 

49

SKÖTSEL OCH ÅTGÄRDSFÖRSLAG 

Generella åtgärder 

Målet med det framtida naturreservatet i Limhamns kalkbrott ska vara att skydda brottets 

invånare samt göra det tillgängligt för allmänheten men utan att störa eller hindra den 

naturliga utvecklingen av flora och fauna allt för mycket. Människor ska i allra möjligaste 

mån ha tillgång till brottet men inte på ett sätt så att djurlivet påverkas negativt, 

naturreservat ska syfta till att skydda fauna och flora. Skalbaggar störs inte på samma sätt 

av människors närvaro såsom det högre djurlivet och det finns inga större hinder för att den 

rika skalbaggsfaunan ska finnas kvar även om människor rör sig i brottet. Även om ett 

visst slitage är bra för att hålla igenväxningen i schack är det lätt att tramp från människor 

eller fordon skadar växtligheten eller andra känsliga marker om trampet blir för intensivt. 

För att se till att slitaget inte blir för högt från besökare kan man tillfälligt stänga av mindre 

ytor tills växterna har återhämtat sig. Under 2008 genomfördes en uppstädning av ett 

område vid fabriksbyggnaden vilket i sig inte var bra men samtidigt skadades en del 

vegetationen av tunga fordon. Det kommer att ta ett bra tag innan denna återkommer 

eftersom igenväxningen går så sakta i brottet. Man måste vara aktsam om den känsliga 

vegetationen! 

Den viktigaste men mest komplicerade delen av skötseln är att hindra igenväxningen. All 

mark som en gång frilagts från vegetation kommer oundvikligen att växa igen och på sikt 

förvandlas till skog om det inte finns någon typ av störning som då och då rör om marken 

och samtidigt tar bort en del av vegetationen som finns där. I kalkbrottet går igenväxningen 

väldigt sakta, särskilt i de lägre delarna, p.g.a. det varma och torra klimatet. Trots detta 

kommer det så småningom att bli nödvändigt med aktiva åtgärder för att behålla brottets 

öppna karaktär. Detta är visserligen ett allvarligt ingrepp i brottets naturliga utveckling 

men det är nödvändigt för att bevara de miljöer och arter som i sin tur de ovanliga 

skalbaggarna är beroende av. För att hindra igenväxningen kommer det troligen främst att 

krävas manuella röjningar av buskar och träd. I mindre omfattning kommer det även att bli 

aktuellt att röra om markytan för att återskapa frilagd markyta. Denna omrörning kan 

lämpligen göras med pinnharvning. Detta kan tyckas vara en destruktiv handling men de 

intressanta växterna som man vill bevara är anpassade för sådana störningar och 

återkommer fort. Röjnings och markomrörningsarbeten bör utföras i samråd med 

entomolog och botanist. Det är t.ex. viktigt att inte för mycket av de värdefulla träden och 

buskarna tas bort. Man bör också se till att vissa delar såsom Pumphusområdet fortsatt får 

behålla en mer igenväxt karaktär eftersom detta gynnar det totala antalet arter i brottet och 

är en förutsättning för att bl.a. vedskalbaggarna ska leva kvar. Även när det gäller strandoch 

vattenmiljöerna är det mycket viktigt att dessa inte växer igen. Flera värdefulla 

strandavsnitt hotas idag av bladvass. 

Vidare är det en vanlig syn i naturreservat att dessa ’’städas’’ alldeles för mycket och helt 

i onödan. Död ved tas bort och istället för att lämna röjningsmaterialet på platsen till nytta 

för den biologiska mångfaldens brukar detta köras iväg. I kalkbrottet ska all död ved 

lämnas, likaså får inte brädor och plåtbitar tas bort, tvärtom bör man överväga att lägga ut 

fler sådana saker, särskilt på stränder, detta hade även varit värdefullt för groddjuren. 

Slutligen har det i den här rapporten diskuterats att det fortfarande kan ske etablering av 

nya skalbaggsarter i kalkbrottet. Att bygga bostadshus på de öppna gräsytor som finns kvar 

i söder och öster är en åtgärd som allvarligt kommer att minska skalbaggar och andra djurs 

möjligheter att hitta och kolonisera brottet. I dagsläget sprider sig förmodligen en stor del 

av arterna till brottet via gräsytorna och om dessa bebyggs kommer brottet att bli isolerat 

och svåråtkomligt. Man måste säkerställa en bred zon längs brottskanten som får sköta sig 

50

själv och dessutom skapa spridningskorridorer av likaledes oanvänd mark från dessa zoner 

ut till omgivande landskap. Nedan sammanfattas de viktigaste skötsel och åtgärdsförslagen 

i punktform. 

- Hindra generellt igenväxningen och bevara de glest bevuxna torrmarkerna och stränderna. 

- Bevara variationen i täktmiljön, det bör fortsatt även finnas mindre delar av brottet som är lite mer 

igenvuxna. 

- Lämna kvar all död ved. 

- Vid alla åtgärder, t.ex. eventuell körning med tyngre fordon, krävs att man visar stor hänsyn mot 

floran och inte skapar allt för kraftiga slitage. 

- Städa inte bort plåtbitar, brädor och liknande som djuren gömmer sig under. 

- Vid framtida röjningar bör man fokusera på att generellt gynna artrikedomen bland växterna och se 

till att de växter som angetts som värdefulla för skalbaggarna (se ovan) har en gynnsam status. 

- Asfaltera inte fler körvägar eller andra ytor, ta snarare bort gammal betong och asfalt. 

- Om ett stort antal besökare lockas till naturreservatet måste vissa ytor som är särskilt känsliga för 

slitage skyddas. 

- Förändra inte nuvarande vattenregim. 

- Stoppa bladvassen från att täcka allt öppet vatten och några av de värdefullaste strandavsnitten (Fig. 

31). 

- Hindra inte dokumentationen av faunan genom exempelvis insamlingsförbud för insekter. 

- Se till att det även i framtiden finns spridningskorridorer till brottet så att fler arter kan etablera sig. 

- Röj inte bort alla buskar och yngre träd. Spara en del som får växa upp, bli gamla och dö. 

Figur 31: På de små öarna och halvöarna i NÖ. hörnet av område tre lever ett 

flertal intressanta skalbaggar, de hotas av bladvassen som kommer allt närmare. 

51

Konflikter med annan fauna 

De skötselförslag och åtgärder som läggs fram i rapporten är visserligen särskilt lämpade 

för skalbaggar men de gynnar i stort sett också de flesta andra insektsgrupper även om en 

del grupper kan tänkas behöva vissa särskilda åtgärder. I dagsläget är kunskapen om andra 

smådjur bristfällig och det går inte att säga något speciellt om vilka andra åtgärder som kan 

behövas förrän förekomsten av dessa undersökts. Men generellt kan inte några större 

konflikter väntas mellan skalbaggarna och andra gruppers krav vad gäller skötsel. Även 

vad gäller groddjuren och skalbaggarna kan sägas att de åtgärder som föreslås i t.ex. 

åtgärdsprogrammet för att gynna grönfläckig padda (Andrén & Nilson 2000) också skulle 

främja förekomsten av de ovanliga skalbaggarna. Den markomrörning och röjning som 

föreslås för att hindra igenväxning i rapporten är också en förutsättning för att kalkbrottets 

botaniska värden ska bestå. När det gäller fågelfaunan gäller det att inte gå för hårt fram 

vid röjningar av bladvass för att gynna skalbaggarna eftersom flera intressanta fågelarter är 

beroende av det stora vassbältet i området Stäppen. Men mindre röjningar av vass kan 

också gynna en del fågelarter genom att det finns mer öppet vatten och grunda 

strandmiljöer där vadare (Charadriformes) kan plocka smådjur. Fler undersökningar av 

andra djurgrupper krävs för att reda ut vilka åtgärder som är lämpliga för varje grupp men 

för närvarande finns inget som tyder på att några allvarligare problem skulle uppstå för 

andra djurgrupper om man sköter kalkbrottet med utgångspunkt ifrån skalbaggarnas behov. 

Skötsel av delområden 

Pumphusområdet 

Några särskilda åtgärder är inte nödvändiga just nu. Området bör skötas så att det fortsatt 

finns både öppna och mer slutna delar. Ta inte bort gamla sälgar vid röjningar eller döende 

popplar. De platser där det finns ordentlig grässvål eller lite förna bör förbli som de är. 

Städa inte bort död ved eller fäll almar som drabbats av almsjuka. Låt den stora högen med 

skräp och virke ligga kvar i södra delen av området. Vegetationen kring krossplan skulle 

kunna påverkas negativt av slitage från besökare och bör övervakas. 

Fabriksbyggnaden 

Själva fabriksbyggnaden har ingen betydelse för skalbaggarna men är tillhåll för flera 

fåglar och möjligen kan det finnas steklar som gräver ut sina bon i den vittrande betongen. 

Vad man än beslutar att göra med byggnaden är det viktigt att fordon inte skadar 

växtligheten kring den (Fig. 32). Det bästa är givetvis att den får vara kvar till nytta för 

fåglarna. Även här finns det risk för att växtligheten på de plana ytorna vid byggnaden kan 

utsättas för slitage från besökare. Man bör sköta området så att det bibehåller den karaktär 

som det har idag d.v.s. glest bevuxet med mycket frilagd markyta. Möjligen kan man 

försöka anlägga något mer vattenhål. Havtorn är ännu inget större problem men en hel del 

småplantor finns, framförallt väster om byggnaden. Stränderna kring det enda permanenta 

vattenhålet kan också behöva skyddas mot trampslitage. 

Stäppen 

Den märkliga bildningen som området fått sitt namn efter bör behålla sitt nuvarande 

utseende med enstaka björkar och Salix-buskar, men man ska inte hindra örtvegetationen 

att etablera sig. Eventuellt kan man experimentera med att anlägga något nytt vattenhål 

som dock inte är alltför stort. Den lilla bäcken och dess stränder är ytterst skyddsvärda och 

stränderna måste skyddas från tramp av människor, även ett tillsynes litet slitage kan 

påverka stränderna och den fauna som lever där negativt. Ett ytterligare problem är 

bladvassen. Man kan absolut inte rensa bort all vass varken längs bäcken eller i områdets 

södra och östra delar. För att inte riskera några negativa följder på varken skalbaggsfauna 

52

eller fågelfauna ska man sträva efter att behålla den mängd vass som finns idag, varken 

mer eller mindre. Prioriterat är att vassen inte ska tillåtas växa ända fram till de öar och 

halvöar som ligger i områdets nordvästra del, även här måste man vara uppmärksam så att 

slitaget från besökare är minimalt och inte påverkar den rika faunan på de kalkleriga 

stränderna. Ett svårare problem är vassen längs bäcken. Klart är att de ovanliga arterna, 

Figur 32: Vegetationen är känslig bl.a. kring fabriksbyggnaden i område två. 

Slitage från människor kan orsaka skador men ett enkelt sätt att undvika detta 

är att tillfälligt spärra av ytor så att vegetationen kan återhämta sig. 

såsom södra Skånes enda aktuella lokal för brun sammetslöpare, Chlaenius tristis NT , 

kommer att försvinna om vassen sluter sig för mycket. Men förmodligen trivs inte C. 

tristis NT heller på helt vegetationsbefriade stränder d.v.s. den vill ha måttligt bevuxna 

stränder. Här gäller det att upprätthålla en fin balans för att habitatet ska passa arten. 

Entomolog ska konsulteras vid röjningarna nära bäcken. Exakt när röjningar ska sättas in 

vid bäcken för första gången är svårt att säga just nu men sannolikt måste en första lätt 

röjning till inom några år. 

Deltat 

Inga speciella åtgärder, nuvarande utseende bibehålls. Större fluktuationer i vattennivån 

måste förhindras. 

Asfaltplattan 

Ett större buskage havtorn kan tas bort i mitten av området. Asfalten är helt ointressant och 

det mest fördelaktiga hade varit om denna togs bort. Annars bör ytan skötas så att den 

bibehåller sitt glesa utseende med rika förekomster av brottets karaktärsväxter. 

Stora sydsluttningen 

Det vore värdefullt med riktade åtgärder för att gynna det bestånd av fodervicker, Vicia 

sativa, som växer i sluttningens översta del nedanför gamla kontoret. Borttagning av 

trivialgräs, både i sluttningen och strax nedanför denna, kring platsen där huvuddelen av 

vickerbeståndet finns skulle kunna få vickern att öka i antal. Detta för att gynna den starkt 

minskande och mycket sällsynta spetsviveln Apion aethiops NT . Man bör också se till att 

53

varken sluttningen eller vickerbeståndet påverkas vid byggandet av Victoria park. Det är 

viktigt att inte ’’städa upp’’ i området så att skalbaggarna fortsatt har någonstans att 

gömma sig. Idag finns delar som är både lite mer igenvuxna och andra som är öppna, 

röjning och harvning på de ytor som är öppna idag är lämpligt för att hindra igenväxning. 

Östra krossterrasserna 

Inga åtgärder, området lämnas för fri utveckling. 

Figur 33: Författaren (prick i bildens mitt) inventerar skalbaggar i de unika 

erosionssluttningarna. Foto: Bengt Lundberg. 

Stora nordsluttningen 

Det viktigaste i detta område är att de rika förekomsterna av ärtväxter bibehålls eller kan 

expandera ytterligare. Igenväxningen går snabbare uppe i de övre delarna av brottet där 

klimatet är mindre extremt och inblandning av grus finns. Här finns också ett flertal 

buskage av havtorn som bör tas bort innan de konkurrerar ut ärtväxterna. Harvning av 

några ytor behövs inom kort i den översta västra delen för att inte getväpplingen ska 

försvinna. De ytor som ligger framför foten av Stora nordsluttningen bör i stort behålla sitt 

nuvarande utseende och inte växa igen allt för mycket. 

Översta delen av östsluttningen 

Någont som varit intressant är om man med grävmaskin tagit material ur den översta 

sluttningen och lagt upp några större ler- och grushögar i området. Längs Skånes västkust 

finns ett flertal starkt utrotningshotade skalbaggsarter (främst kortvingar och jordlöpare) 

som lever på lera som saknar eller har gles vegetation. Deras kärnområde ligger främst 

kring Ålabodarna och Ven och vid den här undersökningen kunde ingen av de riktigt 

sällsynta arterna påträffas. Antingen har arterna inte koloniserat brottet ännu eller också är 

ytorna med frilagd lera för små. Det hade varit mycket intressant att försöka locka dessa 

arter till brottet genom att lägga upp några större lerhögar och fortsatt hålla vegetationen 

gles i området genom mindre manuella röjningar av buskar och pinnharvning. 

54

TACK 

Ett flertal personer har på olika sätt bidragit under arbetet och till dessa vill jag här 

framföra ett varmt tack. Mats Wirén på Gatukontoret tackas för gott samarbete, förtroende 

och talrika upplysningar om kalkbrottet. Alan Dufberg, Markus Franzén och Linda Strand 

tackas för trevligt sällskap i fält. Alan skänkte mig dessutom några utmärkta fångstrännor 

som användes under inventeringen. Bengt Lundberg assisterade under en stor del av 

fältarbetet och hjälpte till med mycket annat. Hans Bartsch lämnade uppgifter om 

blomflugan Volucella inanis och Rune Bygebjerg artbestämde vapenflugan Oxycera 

meigenii m.fl. tvåvingar. Mikael Sörensson bestämde fjädervingarna (Ptiliidae) och Bengt 

Andersson, Stig Lundberg samt Torbjörn Ramqvist hjälpte till med bestämning av en del 

kortvingar (Staphylinidae) och fuktbaggar (Cryptophagidae). Håkan Ljungberg tackas för 

trevliga diskussioner om jordlöpare (Carabidae) och Frank Köhler (Bornheim, Tyskl.) 

lämnade uppgifter om Phyllotreta procera. Ett hjärtligt tack till er alla! 

REFERENSER 

Andrén, C. & Nilson, G. 2000. Åtgärdsprogram för bevarande av grönfläckig padda (Bufo viridis). 

Naturvårdsverket. 

Andersson, H. & Engelmark, R. 2006. Artfaktablad: snedfläckig strömvapenfluga, Oxycera meigeni. [ 

http://www.artdata.slu.se/rodlista/Faktablad/oxyc_mei.PDF ], hämtad 2009-02-08. SLU, ArtDatabanken. 

Baranowski, R. & Carlsson, A. 1972. Några för Skåne nya skalbaggar (Coleoptera). – Entomologen 1:7-9. 

Baranowski, R. 1978. Intressanta skalbaggsfynd 3 (Coleoptera). – Ent. Tidskr. 99:53-60. 

Baranowski, R. 1980. Intressanta skalbaggsfynd 5. – Ent. Tidsk. 101:99-106. 

Baranowski, R. 1991. En inventering av skalbaggsfaunan vid Malteholm. Länsstyrelsen Kristianstad. 

Bergström, B.-M. 2008-04-25. Ja till byggen vid kalkbrottet. Sydsvenska dagbladet [ 

http://sydsvenskan.se/malmo/limhamn/article318443.ece ], hämtad 2008-12-27. 

Bygebjerg, R. & Munk, T. 2008. Våbenfluer af slaegten Oxycera Meigen (Diptera: Stratiomyidae) i 

Danmark. Ent. Medd. 76: 81-91. 

Böhme, J. 2001. Phytophague Käfer und ihre Wirtspflanzen in Mitteleuropa. Ein Kompendium. Bioform, 

Heroldsberg. 132 pp. 

Dalin, E. & Liliengren, E. 1994. Limhamn: Från stenålder till nutid. Stiftelsen Gerhard Larssons minne. 323 

pp. 

Ehnström, B. 2001. Artfaktablad: Vasstandad trädbasbagge, Lissodema denticolle. [ 

http://www.artdata.slu.se/rodlista/Faktablad/liss_den.PDF ], hämtad 2009-02-16. SLU, ArtDatabanken. 

Emanuelsson, U., Bergendorff, C., Billqvist, M., Carlsson, B. & Lewan, N. 2002. Det skånska 

kulturlandskapet. Naturskyddsföreningen i Skåne, Lund. Andra omarbetade upplagan. 351 pp. 

Ericson, B. 2001. Skalbaggar från Hässleholmstrakten (Ignaberga kalkbrott). Natur i Göinge, Nr. 32:23-28. 

Ericson, B. 2003. Fem för Sverige nya skalbaggar från Malmös närnatur (Coleoptera). – Ent. Tidskr. 124:33- 

39. 

55

Franzén, M. 2007a. Insect Diversity in Changing Landscapes. Doctoral dissertation. Department of Ecology, 

Animal Ecology, Lund University, Lund 2007. 

Franzén, M. 2007b. Artfaktablad: Allmän bastardsvärmare, Zygaena filipendulae. 

[ http://www.artdata.slu.se/rodlista/Faktablad/zyga_fil.PDF ], hämtad 2009-02-08. SLU, ArtDatabanken. 

Gärdenfors, U. (ed.) 2005. Rödlistade arter i Sverige 2005. ArtDatabanken (SLU), Uppsala. 496 pp. 

Gönget, H. 1997. The Brentidae (Coleoptera) of Northern Europe. Fauna Entomologica Scandinavica, Vol. 

34. Brill, Leiden – New York – Köln. 289 pp. 

Hansen, M. 1987. The Hydrophiloidea (Coleoptera) of Fennoscandia and Denmark. Fauna Entomologica 

Scandinavica, Vol. 18. Brill, Leiden – Copenhagen. 254 pp. 

Hansen, V. 1968. Biller XXV Ådselbiller, Stumpbiller m.m. Danmarks fauna, bind 77. Gads forlag 

Köbenhavn. 353 pp. 

Holmen, M. 1987. The aquatic Adephaga (Coleoptera) of Fennoscandia and Denmark. Part 1, Gyrinidae, 

Haliplidae, Hygrobiidae and Noteridae. Fauna Entomologica Scandinavica, Vol. 20. Brill, Leiden – 

Copenhagen. 168 pp. 

Hydén, N. 2006. Tyria jacobaeaea karminspinnare, sid 420. Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. 

Fjärilar: Ädelspinnare-tofspinnare. Lepidoptera: Lasiocampidae-Lymantriidae. ArtDatabanken, SLU, 

Uppsala. 

Israelsson, G. 1960. Skalbaggsfauna och naturexploatering i hässleholmstrakten. Skånes 

Naturskyddsförenings årsskrift 47:414-422. 

Jonsson, L., J. & Wilander, P. Är getingspindeln, Argiope bruennichi, etablerad i Sverige? – Ent. Tidskr. 

120:17-21. 

Köhler, F. & Klausnitzer, B. 1998. Verzeichnis de Käfer Deutschlands. Prof. Dr. Bernhard Klausnitzer 

(Entomologische Nachrichten und Berichte, Beiheft 4), Dresden. 185 pp. 

Landin, B. 1960. Bland skalbaggar på Ivö. Skånes Naturskyddsförenings årsskrift 47:405-408. 

Lindelöw, Å. 2007. Artfaktablad. Brun vedborre, Xyleborinus saxesenii. [ 

http://www.artdata.slu.se/rodlista/Faktablad/xyle_sax.PDF ], hämtad 2009-02-13. SLU, ArtDatabanken. 

Ljungberg, H. 1998. Kortvingen Ocypus pedator (Grav.) ny för Skåne – nyinvandrad eller förbisedd? FaZett 

11:21-23. 

Ljungberg, H. 2002. Bete, störning och biologisk mångfald i odlingslandskapet – Hotade skalbaggar i 

öländska torrmarker. Länsstyrelsen Kalmar län, Miljöenheten. 

Ljungberg, H. 2005a. Artfaktablad. Källsnabblöpare, Bembidion stephensi. [ 

http://www.artdata.slu.se/rodlista/Faktablad/bemb_ste.PDF ], hämtad 2009-02-13. SLU, ArtDatabanken. 

Ljungberg, H. 2005b. Artfaktablad. Brun sammetslöpare, Chlaenius tristis. [ 

http://www.artdata.slu.se/rodlista/Faktablad/chla_tri.PDF ], hämtad 2009-02-13. SLU, ArtDatabanken. 

Ljungberg, H. 2005c. Artfaktablad. Gulkantad sammetslöpare, Chlaenius vestitus. [ 

http://www.artdata.slu.se/rodlista/Faktablad/chla_ves.PDF ], hämtad 2009-02-13. SLU, ArtDatabanken. 

Ljungberg, H. 2005d. Artfaktablad. Gulbrokig göllöpare, Stenolophus teutonus. [ 

http://www.artdata.slu.se/rodlista/Faktablad/chla_ves.PDF ], hämtad 2009-02-13. SLU, ArtDatabanken. 

Ljungberg, H. 2005e. Artfaktablad. Tasgius globulifer. [ 

http://www.artdata.slu.se/rodlista/Faktablad/tasg_glo.PDF ], hämtad 2009-02-13. SLU, ArtDatabanken. 

56

Ljungberg, H. 2005e. Artfaktablad. Chaetophora spinosa. [ 

http://www.artdata.slu.se/rodlista/Faktablad/chae_spi.PDF ], hämtad 2009-02-13. SLU, ArtDatabanken. 

Lundberg, S. 2006. Nytillkomna och strukna skalbaggsarter sedan 1995 års Catalogus Coleopterorum 

Sueciae. Ent. Tidskr. 127: 101-111. 

Lundberg, S. & Gustafsson, B. 2006-12-15. Catalogus Coleopterorum Sueciae [ 

www.nrm.se/en/CATCOL2004.xls ], hämtad, 2007-01-03. 

Lundblad, O. & Olsson, A. 1954. Insektfaunan på Hallands väderö. Kungliga svenska vetenskapsakademiens 

avhandlingar i naturskyddsärenden. Nr. 9. 

Molander, M. 2005. Några skalbaggsfynd (Coleoptera) från säsongerna 2004 och 2005. – FaZett 18:32-37. 

Molander, M. 2007. Skalbaggar i skånska sand- och grustag. En undersökning av vilken täktmiljö som är 

gynnsammast för en rik skalbagsfauna. Gymnasieuppsats, Malmö Borgarskola. 

Molander, M. 2007. Anteckningar om några intressanta fynd av skalbaggar. – FaZett 20:17-25. 

Mossberg, B. & Stenberg, L. 2005. Den nya nordiska floran. Andra tryckningen, Wahlström & Widstrand, 

Stockholm. 928 pp. 

Nilsson, A., N. & Holmen, M. 1995. The aquatic Adephaga of fennoscandia and Denmark 2. Dytiscidae. 

Fauna Entomologica Scandinavica, Vol. 32. Brill, Leiden – New York – Köln. 192 pp. 

Palm, E. 1996. Nordeuropas snudebiller. 1, de kortsnudede arter (Coleoptera: Curculionidae) – med saerligt 

henblik på den danske fauna. Apollo books, Danmarks dyreliv bind 7. 356 pp. 

Palm, T. 1935. Coleopterologiska studier på ön Ven. Göteborgs kungliga vetenskaps- och vitterhetssamhälles 

handlingar. Serie B, band 4, Nr. 9. 

Palm, T. 1961. Svensk insektfauna. Skalbaggar, Coleoptera, kortvingar: Fam. Staphylinidae, häfte 2. 

Entomologiska Föreningen i Stockholm, Stockholm. 126 pp. 





Palm, T. & Lundberg, S. 1993. Tillägg till svensk Insektfauna, kortvingar (Coleoptera, Staphylinidae) häfte 1 

och 2. – Ent. Tidskr. 114:161-172. 

Palmqvist, S. 1967. Lerbetonad coleopterologisk trilogi vid Öresund – skalbaggsstudier på Ven, vid 

Ålabodarna och Nivå-Själland. – Insecta 2:7-17. 

Persson, S. 2006. Insektsinventering kring Ålabodarna och Sundvik 2002 – 2003. Landskrona kommun, 

miljöförvaltningen, rapport 2006:9. 

Sörensson, M. 1983. Inventering av insektsfaunan. Grustag i Träkumla och Stånga, Nygårdsmyr, 

Lövskogsområde i Sproge. Länsstyrelsen i Gotlands län, Naturvårdsenheten. 

Sörensson, M. 2004. Insekter i södra Helsingborg. En inventering av fem områden i urban natur. 

Stadsbyggnadskontoret, Helsingborgs kommun. 

Sörensson, M. & Persson, S. 2004. Dvärglöpare Tachyura parvula (Dej.) i Skåne. – FaZett 17:42-46. 

Sörensson, M. 2006. Sandtäkter som värdefulla insektsmiljöer: ett exempel från Trelleborg med tre för 

Skandinavien nya solitärbin (Hymenoptera: Apoidea). - Ent. Tidskr. 127:117-134. 

57

Sörensson, M. 2007. Inventering av solitärbin och andra insekter i Maglarps grusgrop 2005. Trelleborgs 

kommun. 

Torp, E. 1994. Danmarks Svirrefluer (Diptera: Syrphidae). Danmarks Dyreliv bind 6. Apollo books, 

Stenstrup. 490 pp. 

Wirén, E. 1960. Bidrag till kännedomen om Kullabergs coleopterfauna. Kullabergs natur, häfte 4. 

58

Karta 1: Limhamns kalkbrott 

Karta över Limhamns kalkbrott med blåmarkerade gränser för delområdena i 2008 års skalbaggsinventering. 

N 

59 

150 m 

0

Appendix 1: Fällpositioner 2008 

Tabellen visar data över vilka typer av fällor som användes och i vilka delområden de var placerade. Det framgår även vilka perioder som fällorna verkade 

under och hur miljön närmast omkring fällorna såg ut. Koordinatsystemet är rikets nät, RT 90 2,5 gon väst. 

Placering 

På död poppel intill damm 

Intill musgång i tjockt gräs på Krossplan 

På kalklera i liten grottlik urgröpning, södersluttning 

Vid ingången till rävgryt i träddunge 

På grov kalkkross under småbjörkar, halvskuggigt 

Mellan Salix-buskar ute på Stäppen 

På Stäppen, vid foten av sydsluttningen 

Mellan Salix-buskar ute på mitten av Stäppen 

Mellan Salix-buskar ute på västra delen av Stäppen 

Mellan Salix-buskar ute på västra delen av Stäppen 

Bland Phragmites längs bäcken i västra kanten av Stäppen 

Bland Phragmites längs bäcken i västra kanten av Stäppen 

På holme av kalkkross med Salix-buskar i Deltat 






Fångstperiod 

RN - koordinat 

2008-05-04 till 2008-09-02 

2008-05-17 till 2008-09-02 

2008-05-17 till 2008-09-02 

2008-05-17 till 2008-05-31 

2008-05-17 till 2008-09-02 

2008-05-17 till 2008-08-17 

2008-05-17 till 2008-08-23 

2008-05-17 till 2008-08-23 

2008-05-17 till 2008-08-23 

2008-05-17 till 2008-08-23 

2008-05-17 till 2008-08-23 

2008-05-17 till 2008-08-23 

2008-04-12 till 2008-09-02 

2008-04-12 till 2008-09-02 

2008-04-12 till 2008-09-02 

2008-04-12 till 2008-09-02 

2008-04-12 till 2008-09-02 

2008-04-12 till 2008-09-02 

1318311/6163742 

1318345/6163780 

1319076/6163878 

1319191/6163877 

1318295/6163506 

1318465/6163666 

1318540/6163751 

1318520/6163720 

1318424/6163665 

1318409/6163686 

1318404/6163696 

1318520/6163720 

1318998/6163408 

1319000/6163404 

1318994/6163410 

1318476/6163769 

1318464/6163765 

1318483/6163768 

Delområde # 

1 

1 

6 

6 

1 

3 

3 

3 

3 

3 

3 

3 

4 

4 

4 

3 

3 

3 

Namn/typ av fälla 

Fönsterfälla 

Fallfälla 1 

Fallfälla 2 

Fallfälla 3 

Åtel 1 

Åtel 2 

Fångstränna 1 






Vitskål 1 

Gulskål 1 

Blåskål 1 

Vitskål 2 

Gulskål 2 

Blåskål 2 

60

Appendix 2: Fullständig artlista 

Här listas samtliga skalbaggsarter (Coleoptera) som påträffades i Limhamns kalkbrott under inventeringen. 

En arts närvaro i ett delområde indikeras av ett kryss. Arter eller områdesfynd som följs av ett frågetecken 

representerar osäkra bestämningar. Fynd som anges inom parentes representerar baggar funna på UV-ljus. 

Listans systematik och nomenklatur följer senaste katalogen över svenska skalbaggar (Lundberg & 

Gustafsson 2006-12-15). Auktor vanligen förkortad, Staphylinidae uppdelad i underfamiljer för bättre 

översikt. 

ART 1 2 3 4 5 6 7 8 9 

Gyrinidae Lat. 

Gyrinus substriatus Steph. X X X 

Gyrinus paykulli Ochs X 

Haliplidae Brullé 

Haliplus lineatocollis (Marsh.) X 

Dytiscidae Leach 

Laccophilus hyalinus (De G.) X 

Hydroglyphus geminus (F.) X X X X 

Hygrotus inaequalis (F.) X 

Coelambus impressopunctatus (Schall.) X 

Coelambus parallelogrammus (Ahr.) X 

Coelambus confluens (F.) X 

Hydroporus neuter Fair & Labo. X 

Hydroporus planus (F.) X 

Hydroporus memnonius Nico. X 

Suphrodytes dorsalis (F.) (X) X 

Nebrioporus depressus (F.) X 

Agabus guttatus (Payk.) X 

Agabus bipustulatus (L.) X 

Ilybius fenestratus (F.) X 

Rhantus suturalis (Mac.) X X 

Rhantus frontalis (Marsh.) X 

Colymbetes fuscus (L.) X 

Acilius sulcatus (L.) X X 

Carabidae Lat. 

Leistus ferrugineus (L.) X 

Nebria brevicollis (F.) X X 

Nebria salina Fair & Labo. X X X 

Notiophilus aestuans Dej. X X X X 

Notiophilus palustris (Duft.) X 

Carabus nemoralis (Müll.) X 

Cicindela campestris L. X 

Loricera pilicornis (F.) X X 

Elaphrus cupreus Duft. X X 

Elaphrus riparius (L.) X 

Clivina fossor (L.) X 

Broscus cephalotes (L.) X 

61

Carabidae Lat. Forts. 1 2 3 4 5 6 7 8 9 

Trechus quadristriatus (Schr.) X X X 

Blemus discus (F.) (X) 

Asaphidion pallipes (Duft.) X X 

Bembidion lampros (Hbst.) X X X X X 

Bembidion illigeri Netolit. X X X X X X 

Bembidion deletum Aud.-Ser. X X X X X X 

Bembidion stephensi Crotch X X X X X X X 

Bembidion tetracolum Say X X X 

Bembidion bruxellense Wes. (X) X X 

Bembidion femoratum Sturm X X X 

Bembidion saxatile Gyll. X 

Bembidion varium (Oliv.) X X 

Bembidion articulatum (Panz.) X X X 

Bembidion quadrimaculatum (L.) X 

Bembidion lunulatum (Four.) X 

Tachyura parvula (Dej.) X 

Poecilus versicolor (Sturm) X 

Pterostichus crenatus (Duft.) X 

Pterostichus niger (Schall.) X X X 

Pterostichus melanarius (Ill.) X 

Pterostichus nigrita (Payk.) X X X 

Pterostichus diligens (Sturm) X 

Calathus fuscipes (Goeze) X 

Calathus erratus (Sahl.) X X X 

Calathus cinctus Motsch. X 

Olistophus rotundatus (Payk.) X X X 

Paranchus albipes (F.) X X X X X 

Agonum thoreyi Dej. X 

Agonum marginatum (L.) X X X 

Agonum mulleri (Hbst.) X X 

Amara similiata (Gyll.) X 

Amara lunicollis Schiö. X 

Amara aenea (De G.) X X X 

Amara apricaria (Payk.) (X) 

Amara majuscula (Chau.) (X) 

Amara consularis (Duft.) X 

Amara aulica (Panz.) X 

Chlaenius tristis (Shall.) X 

Chlaenius vestitus (Payk.) X X X X X X X 

Badister bullatus (Schr.) X X 

Badister peltatus (Panz.) X 

Ophonus melletii (Heer) X X 

Ophonus puncticeps Steph. X X X X X X 

Harpalus rufipes (De G.) X X X 

Harpalus affinis (Schra.) X X X X X 

Harpalus rubripes (Duft.) X X X X 

Harpalus tardus (Panz.) X 

Stenolophus teutonus (Schra.) X 

Bradycellus verbasci (Duft.) X X 

62

Carabidae Lat. Forts. 1 2 3 4 5 6 7 8 9 

Acupalpus flavicollis (Sturm) X X X 

Acupalpus meridianus (L.) X 

Acupalpus parvulus (Sturm) X 

Demetrias imperialis (Ger.) X 

Paradromius linearis (Oliv.) X X 

Calodromius spilotus (Ill.) X 

Microlestes maurus (Sturm) X X X X X X 

Hydrophilidae Lat. 

Helophorus nubilus (F.) X 

Helophorus aequalis Thoms. X 

Helophorus minutus F. X 

Georissus crenulatus (Rossi) X X 

Anacaena globulus (Payk.) X X 

Laccobius minutus (L.) X X 

Laccobius bipunctatus (F.) X X X X 

Enochrus melanocephalus (Oliv.) X 

Enochrus ochropterus (Marsh.) (X) 

Coelostoma orbiculare (F.) X 

Cercyon lateralis (Marsh.) X 

Cercyon bifenestratus Kust. X 

Cercyon unipunctatus (L.) (X) 

Megasternum concinnum (Marsh.) (X) X 

Histeridae Gyll. 

Saprinus semistriatus (Scri.) X 

Margarinotus brunneus (F.) X 

Hydraenidae Muls. 

Limnebius truncatellus (Thun.) X X X X X 

Ochtebius marinus (Payk.) X 

Ptiliidae Heer 

Acrotrichis sitkaensis (Motsch.) X X 

Leiodidae Flem. 

Leiodes rugosa Steph. X 

Leiodes obesa (Schm.) X X 

Xanthosphaera minuta (Ahr.) X 

Agathidium badium Erich. X 

Ptomaphagus sericatus (Chau.) X 

Sciodrepoides watsoni (Spe.) X 

Catops nigriclavis Gerh. X 

Catops fuliginosus Erich. X 

Scydmaenidae Leach 

Eutheia plicata (Gyll.) X 

63

ART 1 2 3 4 5 6 7 8 9 

Silphidae Lat. 

Necrodes littoralis (L.) (X) 

Thanathophilus sinuatus (F.) X X 

Silpha tristis Ill. X X 

Nicrophorus humator (Gled.) X 

Nicrophorus vespillo (L.) X 

Staphylinidae Lat. 

Omalinae Mac. 

Phyllodrepa ioptera (Steph.) X 

Omalium rivulare (Payk.) X 

Anthobium atrocephalum (Gyll.) X X 

Olophrum assimile (Payk.) 

Lesteva longoelytrata (Goeze) X X X X 

Lesteva hanseni Lohse X X X X 

Proteininae Erich. 

Metopsia similis Zerche X 

Megarthrus denticollis (Beck) X 

Pselaphinae Lat. 

Trimium brevicorne (Reich.) X 

Bythinus macropalpus Aubé X 

Brachygluta helferi (Sch.-Goe.) X X 

Tachyporinae Mac. 

Tachyporus nitidulus (F.) X X X X 

Tachyporus obtusus (L.) X 

Tachyporus hypnorum (F.) X X X X X X X 

Aleocharinae Flem. 

Aleochara curtula (Goeze) X X X X 

Aleochara funebris Woll. X 

Aleochara binotata Kraatz X 

Aleochara bipustulata (L.) X X X 

Chilomorpha longitarsis (Thoms.) X X 

Haploglossa villosula (Steph.) X 

Haploglossa picipennis (Gyll.) X 

Meotica exilis (Knoch) X 

Dasygnypeta velata (Erich.) X 

Gnypeta carbonaria (Mann.) X X 

Ischnopoda atra (Grav.) X 

Aloconota insecta (Thoms.) X 

Aloconota gregaria (Erich.) X 

Liogluta microptera Thoms. X 

Philhygra elongatula (Grav.) X X X 

Philhygra malleus Joy X X 

Philhygra volans (Scriba) X X? 

Philhygra palustris (Kies.) X 

Atheta laticollis (Steph.) X X 

Atheta fungi (Grav.) X X 

Atheta hybrida (Sharp) X 

Atheta longicornis (Grav.) X 

64

Aleocharinae Lat. Forts. 1 2 3 4 5 6 7 8 9 

Atheta atramentaria (Gyll.) X 

Atheta xanthopus (Thoms.) X 

Atheta graminicola (Grav.) X 

Atheta oblita (Erich.) X X 

Atheta crassicornis (F.) X X X 

Atheta divisa (Märk.) X 

Atheta harwoodi (Will.) X 

Alianta incana (Erich.) X 

Dinaraea angustula (Gyll.) (X) 

Amischa analis (Grav.) X X X X 

Amischa bifoveolata (Mann.) X X 

Drusilla canaliculata (F.) X 

Zyras limbatus (Payk.) X X 

Myllaena intermedia Erich. X X X X X 

Myllaena infuscata Kraatz X 

Scaphidiinae Lat. 

Scaphisoma boleti (Panz.) X 

Oxytelinae Flem. 

Coprophilus striatulum (F.) X X 

Thinodromus acuatus (Steph.) X 

Carpelimus bilineatus Steph. X X 

Carpelimus corticinus (Grav.) X X X 

Bledius tricornis (Hbst.) X 

Bledius occidentalis Bond. X X 

Bledius opacus (Block) X 

Oxytelus sculptus (Grav.) X 

Oxytelus laqueatus (Marsh.) X 

Anotylus rugosus (F.) X X X X X X 

Anotylus inustus (Grav.) X 

Platysthetus cornutus (Grav.) X X 

Steninae Mac. 

Stenus biguttatus (L.) X X 

Stenus comma Le C. X 

Stenus guttula Müll. X X X X X X 

Stenus fossulatus Erich. X 

Stenus juno (Payk.) X 

Stenus boops (Lju.) X 

Stenus pusillus Steph. X X 

Stenus fulvicornis Steph. X 

Paederinae Flem. 

Lathrobium multipunctum (Grav.) X X X 

Scopaeus minutus Erich. X X 

Ochthephilum collare (Reitt.) ? X 

Staphylininae Lat. 

Xantholinus linearis (Oliv.) X X X X 

Gabrius nigritulus (Grav.) X 

Gabrius appendiculatus Sharp X 

Gabrius breviventer (Sperk) (X)? X 

Gabrius astutoides (Stra.) X 

65

Staphylininae Lat. Forts. 1 2 3 4 5 6 7 8 9 

Philonthus politus (L.) X 

Philonthus succicola Thoms. X X 

Philonthus varians (Payk.) X 

Philonthus umbratilis (Grav.) X X 

Ocypus olens (Müll.) X X X X X 

Tasgius pedator (Grav.) X X X X X X 

Tasgius ater (Grav.) X 

Tasgius globulifer (Four.) X 

Creophilus maxillosus (L.) X 

Quedius molochinus (Grav.) X 

Quedius maurorufus (Grav.) X 

Quedius persimilis (Muls. & Rey) X 

Quedius boopoides Mun. X X 

Scarabaeidae Lat. 

Aphodius ater (De G.) X 

Serica brunnea (L.) X 

Amphimallon solstitiale (L.) (X) (X) X X 

Phyllopertha horticola (L.) X 

Scirtidae Flem. 

Elodes minuta (L.) X X 

Cyphon coarctatus Payk. X 

Cyphon palustris Thoms. X X X X 

Cyphon laevipennis Tour. X X X X 

Scirtes hemisphaericus (L.) X X X X 

Byrrhidae Lat. 

Cytilus auricomus (Duft.) X X 

Byrrhus pilula (L.) X X X 

Chaetophora spinosa (Rossi) X 

Heteroceridae Mac. 

Heterocerus fenestratus (Thun.) (X) 

Throscidae Lap. de Cast. 

Trixagus dermestoides (L.) X 

Trixagus leseigneuri Muona X 

Elateridae Leach 

Hemicrepidius niger (L.) X 

Athous vittatus (F.) X 

Athous haemorrhoidalis (F.) X 

Denticollis linearis (L.) X 

Selatosomus aeneus (L.) X 

Melanotus castanipes (Payk.) X 

Agriotes sputator (L.) X X X 

Dalopius marginatus (L.) X 

Adrastus pallens (F.) X X X 

66

ART 1 2 3 4 5 6 7 8 9 

Cantharidae Imh. 

Podabrus alpinus (Payk.) X 

Cantharis fusca L. X X X 

Cantharis rustica Fall. X 

Cantharis nigricans (Müll.) X 

Cantharis pellucida F. X X X 

Cantharis livida L. X X X 

Cantharis pallida Goeze X 

Cantharis paludosa Fall. X 

Rhagonycha fulva (Scop.) X X 

Malthodes marginatus (Lat.) X 

Dermestidae Lat. 

Anthrenus museorum X 

Anobiidae Kirby 

Hedobia imperialis (L.) X 

Anobium punctatum (De G.) X X 

Ptilinus pectinicornis (L.) X 

Melyridae Leach 

Dasytes plumbeus (Müll.) X X X 

Dolichosoma lineare (Rossi) X X X 

Cordylepherus viridis (F.) X X X 

Anthocomus rufus (Hbst.) X X X X X 

Anthocomus fasciatus (L.) X 

Sphindidae Jacq. du Val 

Sphindus dubius (Gyll.) X 

Kateretidae Erich. 

Kateretes pedicularius (L.) X 

Brachypterus urticae (F.) X X 

Brachypterus glaber (Steph.) X 

Brachypterolus pulicarius (L.) X 

Nitidulidae Lat. 

Carpophilus marginellus Motsch. X X X 

Epuraea pallescens (Steph.) X 

Epuraea aestiva (L.) X 

Pria dulcamarae Scop. X 

Meligethes matronalis Aud. & Spor. X 

Meligethes aeneus (F.) X X X X X X X 

Meligethes ochropus Sturm X 

Meligethes carinulatus Först. X X X X 

Meligethes planiusculus Heer X X X X X X X 

Meligethes tristis Sturm X X X X 

Soronia grisea (L.) X X X 

67

Nitidulidae Lat. Forts. 1 2 3 4 5 6 7 8 9 

Glischrochilus hortensis (Geoff.) X X X 

Phalacridae Leach 

Phalacrus corruscus (Panz.) X 

Olibrus aeneus (F.) X X X X X 

Olibrus millefolii (Payk.) X 

Olibrus corticalis (Panz.) X X 

Olibrus flavicornis (Sturm) X X 

Olibrus bicolor (L.) X 

Stilbus testaceus (Panz.) X X 

Stilbus oblongus (Erich.) X X 

Cryptophagidae Kirby 

Telmatophilus typhae (Fall.) X X 

Cryptophagus populi Payk. X 

Cryptophagus pubescens Sturm X X 

Antherophagus nigricornis (F.) X X 

Atomaria gutta New. X 

Atomaria atricapilla Steph. X 

Atomaria testacea (Steph.) X 

Atomaria linearis Steph. X 

Ephistemus globulus Payk. X 

Byturidae Jacq. du Val 

Byturus ochraceus (Scriba) X 

Coccinellidae Lat. 

Coccidula scutellata (Hbst.) X X X 

Coccidula rufa (Hbst.) X 

Scymnus rubromaculatus (Goeze) X 

Scymnus femoralis (Gyll.) X X X 

Platynaspis luteorubra (Goeze) X X X X X 

Anisosticta novemdecimpuctata (L.) X X 

Propylea quatourdecimpunctata (L.) X X X 

Aphidecta obliterata (L.) X X 

Hippodamia variegata (Goeze) X X X X 

Coccinella undecimpunctata L. X X X X X 

Coccinella septempunctata L. X X X X X X X X X 

Coccinella quinquepunctata L. X 

Adalia bipunctata bipunctata L. X X X 

Halyzia sedecimguttata (L.) X 

Psyllobora vigintiduopunctata (L.) X X X X X 

Tytthaspis sedecimpunctata (L.) X 

Corylophidae Le C. 

Sericoderus lateralis (Gyll.) X X 

Orthoperus atomus (Gyll.) X 

68

Latridiidae Erich. 1 2 3 4 5 6 7 8 9 

Enicmus transversus (Oliv.) X X X 

Stephostethus lardarius (De G.) X 

Cortinicara gibbosa (Hbst.) X X X X X 

Corticarina fuscula (Gyll.) X 

Ciidae Leach 

Cis hispidus (Payk.) X 

Melandryidae Leach 

Orchesia undulata Kraatz X 

Mordellidae Lat. 

Tomoxia bucephala Costa X 

Mordellistena parvula (Gyll.) X X 

Colydiidae Erich. 

Aulonium trisulcum (Geoff.) X 

Tenebrionidae Lat. 

Lagria hirta (L.) X X X 

Prionychus ater (F.) (X) 

Corticeus bicolor (Oliv.) X 

Crypticus quisquilius (L.) X 

Oedemeridae Lat. 

Nacerdes melanura (L.) X X 

Chrysanthia geniculata Hey. X 

Oedemera lurida (Marsh.) X X X X X 

Salpingidae Leach 

Lissodema denticolle (Gyll.) X 

Anthicidae Lac. 

Notoxus monoceros (L.) X X 

Scraptiidae Muls. 

Anaspis thoracica (L.) X 

Anaspis regimbarti Schil. X 

Anaspis rufilabris (Gyll.) X 

Anaspis flava (L.) X 

Cerambycidae Lat. 

Rhagium mordax (De G.) X 

Tetrops praeusta (L.) X X 

Megalopodidae Lat. 

Zeogophora frontalis Suffr. X 

69

ART 1 2 3 4 5 6 7 8 9 

Chrysomelidae Lat. 

Oulema melanopus (L.) X X 

Oulema rufocyanea (Suffr.) X X X 

Cryptocephalus moraei (L.) X X X X X 

Cryptocephalus fulvus Goeze X X X X X 

Bromius obscurus (L.) X X 

Chrysolina geminata (Payk.) X X 

Phratora vitellinae (L.) X 

Galeruca tanaceti (L.) X 

Sermylassa halensis (L.) X 

Phyllotreta vittula (Redt.) X X X X X X 

Phyllotreta cruciferae (Goeze) X X 

Phyllotreta nigripes (F.) X X X X X X X 

Phyllotreta procera (Redt.) X X X X X X 

Aphthona euphorbiae (Schr.) X 

Longitarsus jacobaeae (Wat.) X X X X 

Longitarsus succineus (Foud.) X X 

Longitarsus melanocephalus (De G.) X 

Longitarsus exoletus (L.) X X X X X X X 

Longitarsus pratensis (Panz.) X X 

Longitarsus ganglbaueri Heik. X 

Longitarsus luridus (Scop.) X 

Longitarsus anchusae (Payk.) X X X X X X X 

Altica oleracea (L.) X X X X 

Neocrepidodera motschulskii Konst. X 

Neocrepidodera ferruginea (Scop.) X X 

Crepidodera fulvicornis (L.) X X X 

Crepidodera aurata (Marsh.) X 

Chaetocnema picipes Steph. X 

Chaetocnema hortensis (Four.) X 

Sphaeroderma testaceum (F.) X X 

Sphaeroderma rubidum (Grae.) X 

Psylliodes affinis (Payk.) X X X 

Psylliodes chrysocephala (L.) X 

Psylliodes dulcamarae (Koch) X 

Cassida rubiginosa Müll. X X X X X X 

Bruchidius villosus (F.) X 

Anthribidae Billb. 

Bruchela rufipes (Oliv.) X X X X X X X 

Apionidae Schön. 

Apion hookerorum Kirby X X X X 

Apion onopordi Kirby X X 

Apion gibbirostre Gyll. X X X 

Apion confluens Kirby X X 

Apion fulvipes (Geoff.) X X X X X X 

Apion nigritarse Kirby X X X X 

70

Apionidae Schön. Fort. 1 2 3 4 5 6 7 8 9 

Apion trifolii (L.) X X X X X X X 

Apion apricans Hbst. X X X X 

Apion assimile Kirby X 

Apion ononidis Gyll. X X 

Apion violaceum Kirby X 

Apion curtirostre Ger. X 

Apion seniculus Kirby X 

Apion simile Kirby X X X 

Apion meliloti Kirby X 

Apion loti Kirby X X X X X X X 

Apion pisi (F.) X 

Apion aethiops Hbst. X 

Apion craccae (L.) X X X X 

Apion pomonae (F.) X 

Curculionidae Lat. 

Otiorhynchus raucus (F.) X 

Otiorhynchus rugosostriatus (Goeze) X X X 

Otiorhynchus singularis (L.) X X X 

Otiorhynchus sulcatus (F.) X X X 

Otiorhynchus ovatus (L.) X X X X X X X 

Trachyphloeus bifoveolatus (Beck) X 

Phyllobius virideaeris (Laich.) X 

Phyllobius oblongus (L.) X X 

Phyllobius maculicornis Germ. X 

Polydrusus flavipes (De G.) X 

Polydrusus impressifrons (Gyll.) X X X X X 

Polydrusus cervinus (L.) X X X 

Polydrusus formosus (Mayer) X X 

Sciaphilus asperatus (Bons.) X 

Brachysomus echinatus (Bons.) X 

Barypeithes pellucidus (Bohe.) X X 

Strophosoma melanogrammum (Forst.) X 

Liophloeus tessulatus (Müll.) X X X 

Sitona suturalis Steph. X 

Sitona lepidus Gyll. X X X X 

Sitona humeralis Steph. X X X X 

Gronops inaequalis Bohe. X 

Hypera postica (Gyll.) X X X X 

Hypera venusta (F.) X X 

Notaris bimaculatus (F.) X 

Dorytomus longimanus (Forst.) X 

Dorytomus edoughensis Desb. des Lo. X 

Dorytomus taeniatus (F.) X X 

Dorytomus rufatus (Bedel) X 

Pseudostyphlus pillumus (Gyll.) X X X 

Tychius breviusculus Desb. des Lo. X 

Tychius meliloti Steph. X 

71

Curculionidae Lat. Forts. 1 2 3 4 5 6 7 8 9 

Tychius picirostris (F.) X X 

Anthonomus pomorum (L.) X 

Anthonomus pedicularius (L.) X X 

Anthonomus rubi (Hbst.) X X X X 

Archarius salicivorus Payk. X 

Rhynchaenus fagi (L.) X 

Rhamphus pulicarius (Hbst.) X X X X X X X 

Rhinusa antirrhini (Payk.) X X 

Mecinus pyraster (Hbst.) X 

Cleopomiarus graminis (Gyll.) X X 

Magdalis armigera (Geoff.) X 

Magdalis ruficornis (L.) X 

Cryptorhynchus lapathi (L.) X X 

Baris artemisiae (Hbst.) X 

Baris picicornis (Marsh.) X X 

Ceutorhynchus pallidactylus (Marsh.) X X X X X X 

Ceutorhynchus obstrictus (Marsh.) X X X 

Ceutorhynchus typhae (Hbst.) X 

Ceutorhynchus resedae (Marsh.) X X X X X X 

Calosirus terminatus (Hbst.) X 

Glocianus punctiger (Sahl.) X 

Hadroplontus litura (F.) X 

Mogulones geographicus (Goeze) X X X X X X X 

Trichosirocalus troglodytes (F.) X X X X 

Scolytus laevis Chau. X X X 

Xyleborinus saxesenii (Ratz.) X 

∑ ANTAL ARTER/DELOMRÅDE 262 91 176 65 33 46 28 155 91 

∑ ANTAL ARTER TOTALT 452 

72

Inventering av skalbaggsfaunan i Limhamns kalkbrott ... - Malmö stad

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?