Inventering av skalbaggsfaunan i Limhamns kalkbrott ... - Malmö stad

METODIK
Kalkbrottet inspekterades den trettonde mars och insamlingar bedrevs sedan under
perioden 16 mars till 16 september då brottet besöktes sammanlagt 23 gånger. Tiden
varierade men ett genomsnittligt besök kunde ta sex timmar. Kalkbrottets storlek gjorde
det givetvis omöjligt att inventera alla delområden vid varje besök och därför undersöktes i
regel 2-3 delområden vid ett besök. Sett över hela inventeringen utforskades
skalbaggsfaunan på nästan samtliga platser i brottet åtminstone någon gång under
säsongen. Men den trots allt knappa tiden gjorde det ofrånkomligt att vissa delområden,
delar av delområden och särskilda miljöer blev mer noggrant undersökta än andra.
För att få en så komplett bild som möjligt av faunan i Limhamns kalkbrott var det
nödvändigt att använda ett flertal olika insamlingsmetoder, både manuella- och
fällmetoder. Det finns ingen universalmetod som fungerar för att insamla alla baggar utan
man måste använda en kombination. De flesta skalbaggarna insamlades dock med
manuella metoder, insekter tillhörande andra ordningar samlades inte in (med några
undantag). Skalbaggarna bestämdes sällan i fält, detta gjordes istället under stereolupp med
starkt ljus inomhus. Artbestämningen utfördes av författaren men ett mindre antal små och
svårbestämda exemplar skickades till experter (se ’’Tack’’), särskilt Bengt Andersson,
Nybro. Några få procent av de insamlade djuren monterades och återfinns i min samling
(Coll. Molander).
Manuella insamlingsmetoder
Den metod som ägnades mest tid var slaghåvning. Genom att svepa en håv över
markvegetationen samlar man lätt in de skalbaggar som sitter på växterna. Slaghåvning
bedrevs mestadels under dagarna men några gånger på kvällstid. För att samla in akvatiska
arter användes en vattenhåv som fördes genom vatten och vattenvegetation.
En enkel men givande metod som ägnades mycket tid i brottet var att vända på stenar,
brädor och plåtbitar. Skalbaggarna gömmer sig under dessa för att inte bli uppätna av
fiender. Likaså vanlig handplockning av skalbaggar under bark, vid basen av växter och på
stränder användes ofta. Skalbaggar på stränder håller sig ofta nedgrävda i gångar och för
att insamla dessa kan man hälla vatten över stränderna, baggarnas gångar översvämmas då
och de tvingas efter en stund söka sig till ytan då man enkelt kan handplocka dem.
Fytofaga (växtlevande) baggar lever inte enbart på örter utan även på träd och buskar.
Genom att hålla ett utspänt vitt skynke under utstickande grenar samtidigt som man slår
med en käpp på grenarna samlar man upp de djur som annars skulle falla till marken.
Sållet är ett viktigt redskap för att finna skalbaggar. I brottet använde sållet främst för att
sikta lövhögar, mossa och växtrötter under våren och sensommaren. Sållet består av en
tygpåse med ett finmaskigt nät. När man skakar t.ex. löv över nätet faller skalbaggarna
genom nätet och samlas i påsen under medan löven stannar kvar ovanpå nätet. Man kan
sedan hälla ut det sållade materialet som passerat genom nätet på en vit duk och skilja
baggarna från annat material.
Slutligen gjordes ett par besök nattetid i brottet då ljusfångst med UV-lampa utfördes.
Skalbaggarnas dras till ljuskällan och landar på en vit duk. Även om ljusfångst är en metod
som fungerar bäst för fjärilar kan det vid rätt väderlek även ge ett gott utbyte av
skalbaggar. Under mulna, vindstilla och varma kvällar kan baggarna stiga högt till väders
och transporteras långa avstånd. Det kan då vara ett problem att avgöra om de baggar som
landar på den vita duken verkligen lever i det område man befinner sig. I appendix två har
fynd på ljuskälla därför markerats med parenteser. Insamlade skalbaggar avlivades i
provrör med en tygbit fuktad av etylacetat. De flesta baggar avlivas inom någon minut.
20