Inventering av skalbaggsfaunan i Limhamns kalkbrott ... - Malmö stad

tre har stora populationer. Dessa var länge kända närmast från Mellaneuropa men tack vare
allt varmare klimat har de kunnat sprida sig norrut. På våra nordliga breddgrader kräver de
särskilt varma miljöer för att överleva, än så länge.
Men även när det gäller klimatet finns det en variation i brottet som utökar antalet arter. I
den skuggiga nordsluttningen är det kallare vilket gör att arter som snarare föredrar
kyligare miljöer kan leva här, särskilt gäller detta den för Skåne nya kortvingen Stenus
fossulatus som endast påträffades i nordsluttningen och föredrar skuggiga lokaler (Palm
1961).
De rödlistade och i övrigt intressanta arterna kommer ursprungligen från väldigt olika
naturliga miljöer. De vedlevande arterna såsom Xyleborinus saxesenii NT och Lissodema
denticolle NT hör egentligen hemma på lövskogslokaler med kontinuitet av död ved
(Lindelöw 2007; Ehnström 2001). Brun sammetslöpare, Chlaenius tristis NT , påträffas oftast
på betade strandängar (Ljungberg 2005), Chilomorpha longitarsis är främst ett
sandmarksdjur och Scopaeus minutus lever annars i branter vid kusten och floder.
Gemensamt för dessa naturliga miljöer är att de minskar och skalbaggarna som är beroende
av dem blir allt ovanligare. Limhamns kalkbrott är ett utmärkt exempel på hur oerhört
värdefulla täkterna är som ersättningsbiotoper när naturliga miljöer försvinner och det är
anmärkningsvärt hur en och samma täkt kan härbärgera arter som kommer från så vitt
skilda miljöer som de ovan nämnda.
Markfaunan
Faunan av förnalevande skalbaggar är mycket artfattig men ett par intressanta arter
erhölls nämligen mycelbaggen Leiodes rugosa och småknäpparen Trixagus leseigneuri.
Levnadssätten för dessa arter är ofullständigt kända men den förstnämnda lever troligen av
svampmycel i de övre delarna av marken och den senare av multnande organiskt material
antingen på eller i de övre markskickten. T. leseigneuri slaghåvades för övrigt på den enda
yta nere i brottet som har en ordentlig grässvål nämligen gräsplätten i mitten av Krossplan,
område ett. Många allmänna kortvingar (Staphylinidae), fjädervingar (Ptiliidae) m.fl. som
lever i förna saknas i kalkbrottet.
Igenvuxna och sumpiga ständer saknas nästan helt och därför hittades få arter som
föredrar den typen av stränder. Nära på alla intressanta strandlevande skalbaggar i
kalkbrottet är beroende av stränder som saknar eller har sparsam vegetation. En lång rad
intressanta arter som lever på denna typ av stränder erhölls, särskilt nämnvärt är
förekomsten av brun sammetslöpare, C. tristis NT och gulkantad sammetslöpare Chlaenius
vestitus NT . Förekomsten av dessa två rödlistade arter längs bäcken i område tre är unikt i
Sverige, ingen annan lokal är känd där dessa två jordlöpare lever tillsammans. Bladvassen
som breder ut sig är ett hot mot dessa och många andra av de strandlevande skalbaggarna.
Även vad gäller faunan av baggar som lever på torr mark är de intressanta arterna som
hittades i brottet uteslutande knutna till torra, varma marker med gles vegetation och
områden med frilagt markunderlag. Kortvingarna Tasgius globulifer NT , Tasgius pedator
och Chilomorpha longitarsus är goda representanter för denna grupp av arter.
De marklevande arterna i brottet domineras alltså helt av skalbaggar som lever på torra
eller fuktiga marker där vegetationen är sparsam. I det här sammanhanget är det viktigt att
påpeka att igenväxning och ansamling av förna måste motverkas för att de rödlistade och
ovanliga skalbaggarna ska finnas kvar. Nästan alla ovanliga skalbaggar i kalkbrottet är
knutna till just de miljöer som har sparsam vegetation och saknar förnaskickt. Igenväxning
av marken kommer först att slå ut de sällsynta marklevande arterna och i andra hand
kommer även floran att förändras och de ovanliga växter som är värdefulla för
skalbaggarna kommer att konkurreras ut av växtarter som ofta är helt ointressanta ur
skalbaggssynunkt. Således är nästan alla rödlistade eller ovanliga arter i kalkbrottet helt
44