SFV-KALENDERN - Svenska folkskolans vänner

kallade ”invärtesskolan”; han kunde inte
tåla att berättaren försatte sig i ett läge där
han var i stånd att relatera romanpersonernas
fördolda tankar och inre känslor.
Han begåvade gärna sina samtida med
öknamn: Pär Lagerkvist kallade han till
exempel Gnäll-Per.
Filosofie kandidat och licentiat blev
Bengtsson så småningom på något krokiga
vägar; däremot doktorerade han aldrig,
vilket enligt Olle Holmberg gav upphov
till ”ett ganska kraftigt docentkomplex,
oförklarligt för alla som inte någon gång
har varit insyltade i en akademisk småstads
idiosynkrasier och värdefilosofem.”
Här är det lämpligt att inskjuta några anteckningar
om kunskapsbasen för denna
betraktelse. Det har redan nämnts att FGB
skrivit en hel del om sig själv, och mycket
material finns även i minnesböckerna.
Dessutom är det så lyckligt att det i Sverige
finns en förträfflig institution vid namn
Frans G. Bengtsson-sällskapet, grundat
1986 och med säte i Lund, som föresatt sig
att hålla författarens minne levande. För
detta ändamål har man hopsamlat och publicerat
ett antal skriftstycken som annars
varit svåråtkomliga, och vidare har man
gett ut ett antal överblivna essäer under
namnet Äreräddning för Campeadoren.
En kommenterad nyupplaga av FGB:s
första verssamling finns numera också
tillgänglig, liksom brevsamlingar och en
del annat. Allt detta kan man stöda sig på
då man försöker komma närmare såväl
personen Bengtsson som hans verk.
Det finns alltså en uppsjö av fakta,
analyser och minnesbilder att tillgå. All
denna rikedom ger anledning till ledsnad
över att man aldrig fick tillfälle att uppleva
FGB personligen och på nära håll
– han var ju inte bara essäist utan också
48
en lysande sällskapsmänniska – men samtidigt
till glädje över att detaljkunskapen
om honom satts till papper. Därmed har vi
till exempel den beskrivning av hans yttre
apparition som Inger Reimers – objekt för
en av hans många förälskelser – ger i uppsatsen
Min vän Frans G.:
…en lång ståtlig karl med ilsket spirituella
grönblå ögon under buskiga ögonbryn…ett
nobelt format, mycket långskalligt
huvud och ett ansikte som påminde
om någon grov och rustik men i alla fall
storartad träskulptur…Han kunde inte
komma in i ett rum och ingen kunde komma
in i samma rum som han utan att han
var (respektive man blev medveten om att
han var) rummets medelpunkt.
Till detta kan läggas uppgiften om att han
var 186 cm i strumplästen och även hans
eget påstående att han, om han låtit skägget
växa, ”haft en fyrfärgad växtlighet i
ansiktet”. Jag har också någonstans sett
en uppgift att han som ung hade mycket
stora kroppskrafter, men det textstället
har jag inte återfunnit.
Bra betalt för vers
Det är nu dags att återgå till Tärningkast,
den diktsamling som han efter långa mödor
och med goda vänners hjälp lyckades
få Bonniers att ge ut 1923. Den egentliga
debuten skedde dock fyra år tidigare med
ett längre poem i tidskriften Ord och Bild,
benämnt ”Gustav Vasa till hertig Erik”
(senare publicerat även i den nyssnämnda
lyrikboken under namnet ”Kung Göstas
ord”). Den dikten skrev han under en period
då han flyttat tillbaka från Lund till
Rössjöholm för att sköta ett njurlidande
som han småningom lyckades bli kvitt,