SFV-KALENDERN - Svenska folkskolans vänner

Sigrid Schauman: Borgå domkyrka, 1956.
duktion kan synas fåfängt, men ofta ser
man nog i texter om dem (liksom i Ringboms
ovan citerade) vissa betoningar av
typen ”franskt skolad kolorism”, ett ”lyriskt
drag”, ”öppenhet för den internationella
modernismen”. De nya intrycken
rörande bildkonstens uttrycksmöjligheter
kom framför allt från utlandet, och för
den framsträvande gällde det, hur fosterländsk
och hembygdstrogen man än
kände sig, att vara öppen för det nya. Vad
denna öppenhet beträffar framträdde den
särskilt tydligt hos Birger Carlstedt, som
gott kan karakteriseras som en banbrytare
i Finland både när det gäller surrealismen
och den nonfigurativa konsten. På denna
senare linje har för övrigt ingen i vår konst
uppvisat en sådan konsekvens i sitt ut-
tryckssätt som Lars-Gunnar Nordström,
som alltsedan debututställningen 1949 arbetat
uteslutande med en nonfigurativism
i strikt geometrisk anda. Den nyligen med
en stor utställning ihågkomna Ole Kandelin,
som i egenskap av nonfigurativist
rent kronologiskt hann en bit före Nordström,
kan väl endast med tvekan räknas
till de klart finlandssvenska: han hörde till
de många som rörde sig lika hemvant på
båda språken, hemma i Borgå som också
han var. Och är därför en utmärkt illustration
till det bisarra i varje uppdelning
av bildkonstens företrädare efter språktillhörighet.
Samtidigt kan Kandelin nämnas som ett
exempel på den praktiska nordism, som
idkades av många företrädesvis finlands-
69