SFV-KALENDERN - Svenska folkskolans vänner

låta skrämma sig från det rättas solklara
väg. Jag känner mig som om jag satt i ett
gråsuggesamhälle, en gråsugga själv.
Vikingasagan om Röde Orm kom till under
krigsåren. Pennan löpte lätt och fantasin
flödade då Bengtsson 1941 skrev första
delen av boken. Med den andra delen
hade han betydligt mera besvär och det
räckte ända till 1945 innan den äntligen
kunde ges ut. Romanens framgång var
enorm och FGB blev i ett slag en av Sveriges
mest folkkära författare; lika stor var
entusiasmen inom det svenska språkområdet
i Finland.
En titt på antikvariatens webbsidor visar
att boken kommit ut i ett stort antal
upplagor, inte endast i Sverige utan även
i Norge och Danmark. Den upplaga jag i
skrivande stund har framför mig är utgiven
1996 som en pocketbok; den omfattar
på 601 sidor bägge delarna av romanen.
54
Stadgad familjefar
Efter giftermålet med Gerda 1939 inträdde
ett nytt skede i Bengtssons liv. Han
flyttade till Gullspång i nordligaste Västergötland
och bosatte sig i en herrgårdsflygel
på gården Ribbingsfors, som hade
anknytning till hustruns släkt. Som en parentes
kan nämnas att Gerda på mödernet
härstammade från Finland, enligt FGB
från en släkt som hette Säve. Det namnet
tycks dock överhuvudtaget inte finnas i
de finländska registren över levande och
döda; förklaringen är möjligen den att det
är fråga om en felaktig skrivning av det
finska namnet Seve.
På Ribbingsfors föddes också sonen
Kim 1939, och FGB föll mödolöst in i
rollen som stadgad familjefar. Under hösten
1944 vistas också två finlandssvenska
systrar som krigsbarn på Ribbingsfors. I
hemmet bygger FGB upp en stor boksamling,
som numera ägs av FGB-sällskapet
och förvaras på Gullspångs kommunbibliotek.
”På plågans bädd”
På 1940-talet publicerar Bengtsson böckerna
om Röde Orm; under det utdragna
arbetet med den senare delen deklarerar
han i ett brev att ”om jag överlever denna
lunta, skall jag därefter endast syssla med
nedskrivandet av min ungdoms memoarer,
hållna i en vinnande stil av åldrig menlöshet
och enfald”. Barndomsskildringen
Den lustgård som jag minns publicerades
mycket riktigt 1953.
I slutet av 1940-talet börjar Bengtsson
klaga över diverse krämpor i breven till
vänner och bekanta. I ett brev från 1948
säger han sig plågas av reumatiska smärtor
i nacken, vilka känns ungefär som ”en
med oändlig varsamhet utförd halshuggning
med tårtspade”. Ett par år senare är
bägge makarna allvarligt sjuka, Gerda
liggande i gulsot och Frans intagen på
lasarett för att få vård för sitt förhöjda
blodsocker. Deras hälsa vacklar även i
fortsättningen, med upprepade sjukhusvistelser
som följd.
FGB konstaterar i ett brev 1953 att han
förmår skriva endast under en timmes tid
varje morgon, sedan går det inte mera.
Vännerna antyder att han blev bitter till
sinnes när slutet närmade sig; det måste
ha varit frustrerande för denne kraftkarl
att känna såväl den fysiska som andliga
spänsten avta. Kanske han också grämde
sig över andra saker: att en person som
han tyckte hjärtligt illa om, poeten och
naturvetaren Sten Selander, blev invald
i Svenska Akademien, att han däremot