SFV-KALENDERN - Svenska folkskolans vänner

Albert Edelfelt: Flickorna i båten, 1881, olja.
knappast heller någon roll vilket modersmål
den konstnär har som skapat det verk
man blir intresserad av. Däremot spelar
i allmänhet lokal närvaro en roll: vilka
konstnärers arbeten jag kan få se i min
omgivning, i gallerier eller museer som
befinner sig nära min boplats och vilka
jag kan uppleva som tillhörande min kulturmiljö.
Denna kvalitet hos ett konstverk
har stundom kallats dess hemortskoefficient.
Privata samlingar på olika håll i
landet präglas vanligen mycket riktigt
av de på orten verksamma konstnärernas
produkter. Detta gäller också i viss
mån de lokala konstmuseerna: i museerna
i Åbo t.ex. möter vi arbeten av flera
i Åbotrakten verksamma konstnärer än i
museerna i Uleåborg, där i stället norra
Finlands målare och skulptörer är bättre
representerade. Detta är knappast förvånande
och vi upplever det i stället närmast
66
som en självklarhet. Kulturbetoningarna
har traditionellt uppstått som ringar på
vattnet: det lokala står oss närmare än det
nationella, där det krävs en högre engagemangsnivå
för att väcka intresse. Och
ju längre bort vi rör oss geografiskt och
i tiden desto mindre blir den krets som
faktiskt förmår intressera andra än bildkonstens
mest hängivna supportrar.
Så har det varit, och så är det väl också i
stort än i dag. Men tidens krafter och den
mångomtalade globaliseringen håller på
att bryta ner också många lokalpatriotiska
preferenser och människornas rörlighet gör
lokala gruppbildningar mindre lockande.
De finlandssvenska lokala konstnärskretsar
som ännu under efterkrigstiden existerade
på vissa håll börjar vara minnen blott.
I Borgå fanns t.ex. länge en ovanligt livaktig
konstnärsgrupp med nästan uteslutande
finlandssvenskar: Frans Nyberg, Lennart