SFV-KALENDERN - Svenska folkskolans vänner
SFV-KALENDERN - Svenska folkskolans vänner
SFV-KALENDERN - Svenska folkskolans vänner
You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
Robert Vilhelm Ekman: Läsande gumma,<br />
1838, olja.<br />
demonstrativt finska genom att ändra sitt<br />
namn) för att inte tala om Pekka Halonens<br />
eller Juho Rissanens konst. Sixten<br />
Ringbom konstaterar i Konsten i Finland<br />
att man redan i 1890-talets konst kan ana<br />
den uppdelning i ”en internationellt kosmopolitisk<br />
klick och en nationellt medveten<br />
gruppering” som senare skulle utkristalliseras<br />
i olika gruppbildningar. Denna<br />
internationellt orienterade riktning, ”ljusare<br />
och lättare i tonen”, uppbars, skriver<br />
Ringbom, ”till stor del av finlandssvenska<br />
konstnärer”, medan den nationella riktningen,<br />
”mörkare och allvarsammare”,<br />
huvudsakligen representerades av finska<br />
eller finsksinnade konstnärer.<br />
Att öppenheten mot de internationella<br />
64<br />
förnyelsesträvandena i konsten var mera<br />
utbredd bland finlandssvenskarna beror<br />
naturligtvis inte på att de skulle ha varit<br />
konstnärligt mera framåtsträvande, utan<br />
på deras språktillhörighet. Tack vare<br />
svenskan hade de lättare att komma in i de<br />
skandinaviska kretsarna under de obligatoriska<br />
Parisvistelserna, med den vidare<br />
utblick detta erbjöd. De hade tillgång till<br />
ett mera mångsidigt utbud konstlitteratur<br />
och hade i många fall också lättare för<br />
andra språk. Exempelvis Pekka Halonen<br />
studerade också i Paris men kom inte på<br />
allvar in i den skandinaviska kretsen, även<br />
om han blev rätt nära vän med svensken<br />
Carl Wilhelmsson. När Gallen-Kallelamuseet<br />
1996 arrangerade en utställning<br />
om den nordiska konstnärskolonin i Paris<br />
i slutet av 1800-talet är Axel Gallén,<br />
Eero Järnefelt och Ville Vallgren de enda<br />
av de 14 finländska deltagarna som kan<br />
karakteriseras som fennomaner, fastän,<br />
liksom alla de andra, med svenska som<br />
modersmål. Detta är knappast överraskande:<br />
bland de bildade var vid denna tid<br />
praktiskt taget alla svenskspråkiga, om än<br />
med tiden allt fler fick ett växande intresse<br />
för det finska språket.<br />
Men läget förändrades snabbt. I en utställning<br />
av modernismens genombrott i<br />
Norden 1910–20, arrangerad av en rad<br />
nordiska museer och visad i Ateneum<br />
1990, är förhållandet på basen av modersmål<br />
4–4. Delvis beror detta kanske på<br />
urvalskriterierna: här saknas t.ex. Schjerfbeck,<br />
Enckell och Thesleff, som väl ansågs<br />
höra till en tidigare generation, men<br />
också Ragnar Ekelund, Sigrid Schauman<br />
och Greta Hällfors, den sistnämnda kanske<br />
den mest radikala modernisten i Finland<br />
före 1920. Men framför allt visar det<br />
att de svenskspråkiga inte mera på samma<br />
sätt dominerade konstscenen. Snart var
Change language