SFV-KALENDERN - Svenska folkskolans vänner

eslut, tsar Peter som i dubbel bemärkelse
tornar upp sig österöver, bundsförvanter
av varierande kvalitet och uthållighet.
För oss finländare är det högst intressant
att boken tillägnas en av våra landsmän,
nämligen historikern, politikern och författaren
Eirik Hornborg – karoliners like,
säger FGB.
Bengtsson deklarerar klart i företalet
att han vill varken bevisa eller vederlägga
någon karakteristik av Karl XII, och tar
därför till sin utgångspunkt att denne med
alla sina egenheter och alla sina begränsningar
var tillräckligt bra sådan naturen
danat honom. Vad detta innebar beskrivs
senare i detalj: kungens övertygelse om
att hans egen vilja skulle vara rättesnöret
för alla beslut, hans stränga och orubbliga
moraluppfattning, hans benägenhet
att lita till värjans diplomati. Vad FGB än
gör så idealiserar han inte sin huvudperson;
tvärtom konstaterar han att kungen
uppvisar ”en självtillräcklighet, en envishet,
en tjurskallighet utan like, ett radikalt
struntande i alla påverkningsförsök
och yttre biomständigheter sedan han en
gång föresatt sig något”.
Och ändå kvarlämnar FGB:s verbala
fyrverkeri ett intryck av en hjältegestalt,
en tragisk sådan, visserligen, men helgjuten
även i motgången.
Vid en förnyad genomläsning av boken
tycker man sig dessutom skönja arketypen
för ett litterärt mönster som i sin
helhet byggts ut först långt efter Bengtssons
tid: en berättartradition som på ett
specifikt helsvenskt sätt svarar mot behovet
av dådkraftiga nationella sagofigurer.
Han följde själv upp denna med böckerna
om Röde Orm. Jan Guillou har träffsäkert
utnyttjat samma grepp i vår tid, då han
skapat sina berättelser om skurkjägaren
Hamilton och korsriddaren Arn de Go-
thia, stora både i lycka och olycka och
envetet rättrådiga även de.
FGB ansåg själv att slutkapitlet i bokens
första del var något av det bästa han
skrivit. Under rubriken Farväl till Europa
berättar han här om den välutrustade armé
som i augusti 1707 lämnar Sachsen, lyckans
gullgossar på allt sätt, ”med avskedets
bitterljuvhet kvar i mustascherna”, i
riktning mot det av ingen anade mörkret
vid Poltava. Vi som har facit i hand vet
att denna utmarsch var den svenska stormaktstidens
slutparad, en sista uppvisning
inför Europas ögon:
... och om framdeles vi svenskar någon
gång dyka upp på slagfält här, skall det
ske städat och milt, med portföljer, för
hållande av högtidstal; men med pik och
musköt aldrig mer.
”Ängsliga käringar”
Frans G. Bengtsson lekte med tanken på
att följa upp biografin över Karl XII med
en liknande bok om dennes farfar, krigarkungen
Karl X Gustaf, men i ett brev i november
1939 meddelar han att tidpunkten
inte riktigt lämpar sig för berättelser om
plundringar i Polen. Världskriget hade ju
då brutit ut i och med Hitlers angrepp på
detta land; FGB talar upprört om galningarna
i Tyskland. Då Sovjet i slutet av samma
månad anfaller Finland kommer FGB
i ett brev till skalden Bertel Gripenberg
med ord och inga visor då den svenska
regeringen visat sig vara ovillig att öppet
bistå grannlandet:
...om den bestått av annat än ängsliga
käringar och kafferepsintelligenser med
lika mycken moralisk ryggrad som ett
halvt dussin ostron [hade den] inte bort
53