Strategisk utblick 2012. - FOI

Mot framtiden – alla tillsammans (eller var och en på
sin kant)
I en bättre ekonomisk situation hade det med stor sannolikhet
funnits fler valmöjligheter än nu men det finns i alla fall ett politiskt
momentum att utveckla försvarssamarbete i Europa. Frågorna ligger
högt upp på den politiska agendan i både EU och Nato, vilket är
en grundförutsättning för att arbetet ska kunna drivas framåt. Det
är positivt att flera av de europeiska staterna samverkar i mindre
grupper och på egna initiativ för att ta tag i de kapacitetsbrister
där t.ex. EU, på grund av politiska låsningar och tröga processer,
ännu inte har förmått få fram tillräckliga resultat. Men såväl de
europeiska ländernas oförmåga att agera gemensamt i samband med
händelserna i Libyen liksom USA:s ökade krav på Europa att ta ett
större ansvar är tydliga exempel på att de europeiska länderna inte
får tappa fokus från de gemensamt uppsatta målen som samarbetet
inom EU/GSFP respektive Nato vilar på.
Avgörande för vilka effekterna kommer att bli av de olika initiativen
och utspelen till försvarssamarbeten är vilken väg de europeiska
staterna väljer och i vilken utsträckning EU och Nato blir en del av
denna väg.
Om man blickar framåt finns det i grova drag två vägval för Sverige
och de övriga europeiska staterna. Om samarbeten sker utifrån
ett alltför kortsiktigt och strikt ekonomiskt perspektiv, utan att
samordnas under gemensamma europeiska strategiska mål, kan det
leda till en fortsatt splittring av Europa. Vi kommer att se öar av
försvarssamarbeten utan någonting som binder dem samman och
fortsatta svårigheter att i den ekonomiska krisens spår, och inom en
rimlig tidsperiod, råda bot på faktiska förmågebrister i Europa. De
europeiska staterna kommer följaktligen fortsatt ha svårigheter att
bidra substantiellt till internationella insatser. Som en följd av detta
kommer GSFP och Nato att försvagas ytterligare. USA:s incitament
för en nära försvarsallians med Europa kommer i sin tur fortsatt att
minska om Europa inte tar sitt ansvar. Samtidigt bör det påpekas
att USA varken vill eller helt kan vända Europa ryggen. USA
stödjer i nuläget europeiskt försvarssamarbete men tycks samtidigt
inte riktigt redo att helt släppa kontrollen och lämna hela ansvaret
till de europeiska staterna, inte minst på grund av amerikanska
försvarsindustriella intressen. Men oavsett USA:s intressen kvarstår
de europeiska utmaningarna.
Om Sverige och de övriga staterna i Europa istället verkar för
öppenhet, informationsutbyte samt samordning mellan de olika
försvarssamarbetena och skaffar sig en övergripande kunskap om
övriga staters avsikter och prioriteringar kan vi istället komma
att se en utveckling mot ett stärkt Europa med en förmåga att
25