Strategisk utblick 2012. - FOI

Ubåtens roll som strategiskt vapen
Sedan 1500-talet har maritim verksamhet till sin natur varit
global då huvudingrediensen varit handel och den därtill kopplade
ekonomiska utvecklingen. Den globala handelns transporter sker
till nästan 90 procent på köl längs världens vattenvägar. Dessa
vattenvägar är sårbara och passerar till del genom strategiska
förträngningar och regionala områden där trafiken är extra
sårbar. Skyddet av vattenvägarna är därför av vital betydelse för
de flesta länder. Hotet mot vattenvägarna har historiskt främst
utgjorts av pirater, fientliga kapare och örlogsfartyg. De sjömilitära
aktörerna har utnyttjat sina marina stridskrafter för att skydda
vattenvägarna och den egna statens intressen samt om möjligt säkra
ytterligare marknadsandelar med hjälp av sina sjöstridskrafter.
Dessa har sedan urminnes tider byggts upp efter den s.k.
marinkalenderprincipen – ju fler och större fartyg desto starkare
sjömakt.
Denna princip kantrade med besked redan några månader in
i första världskriget, då den lilla dolda tyska ubåten U9 inom
loppet av någon timme överraskande sänkte tre bepansrade
kryssare utanför holländska kusten utan att själv skadas. Under
de två världskrigen var ubåten nära att svälta ut och förlama de
krigförande parterna. Ubåtar störde och hindrade även effektivt
möjligheter till sjöoperativ verksamhet på ytan genom att bestrida
verksamhet i viktiga områden.
Under de tre stora konflikterna under 1900-talet, första och andra
världskriget samt kalla kriget, utvecklades ubåtarnas förmåga att
vistas under ytan under allt längre tidsperioder. Från att endast
under en mindre del av tiden till sjöss vara i undervattensläge
under första världskriget, utvecklades förmågan successivt till att
i princip kunna operera i undervattensläge under hela uppdraget.
Även om de konventionella dieselelektriska ubåtarna behövde
hämta ny luft var och varannan dag för att ladda sina batterier, så
förstärktes ubåtens roll som ett strategiskt vapen som kunde hota
även den största sjögående opponent.
Med atomkraftens införande blev atomubåten från 1950-talet
havens obestridde härskare i och med sin förmåga att verka
dolt under ytan under långa perioder i sträck. Atomubåtarna
utvecklades och blev allt större och kom så småningom även att
bestyckas med kärnvapen.
Men även de konventionella ubåtarna har utvecklats. Med
införandet av signaturreducerande teknologier och LOM har
också dessa möjligheter att stanna länge under ytan. Med
signaturreducerande teknologier menas teknologier som utvecklats
47