Nr. 4 - Föreningen Lärare i Religionskunskap

More documents

Recommendations

Info

första måste religionsundervisningen bedrivas utifrån en kontextuell religionspedagogik. 2) Detta förutsätter en ansats i ett livsvärldsorienterat perspektiv. 3) För det tredje finns det anledning att lära av utvecklingsarbetet i andra länder; det lokala och nationella hör hemma i en europeisk kontext, där det välkända och näraliggande möter det annorlunda och främmande i den egna kontexten. 4) Den kontextuella och livsvärldsorienterade religionspedagogiken måste vara regional och lokal. En grundtanke hos Heimbrock är att den stora, omfattande europeiska kontexten inte är något avlägset, långt borta. Tvärtom är den något som möter oss i den lilla, lokala värld, där vi lever livet till vardags. Den europeiska pluraliteten blir konkret närvarande i det lokala, i det enskilda klassrummet. Därför blir en av religionsundervisningens uppgifter i varje del av Europa att hjälpa eleverna att hantera den mångfald de redan är en del av. Om religion och kultur tidigare kunde ses som en enande faktor handlar det idag om att bygga upp en kompetens för att leva tillsammans och att hitta en personlig identitet i pluraliteten. INTERKULTURELLT LÄRANDE Uppgiften för skola och religionsundervisning kan inte längre begränsas till att förmedla kunskaper om de stora religionernas tro och traditioner. Den kunskapen är viktig och nödvändig men ändå otillräcklig, också när vi breddar området från en enda, historiskt dominerande religion till många religioner och livsåskådningar. Det mönstret känns igen i den svenska miljön sedan mer än ett halvsekel. Vi känner också igen modellen med att komplettera kunskapen om de institutionella religionerna med elevernas livsfrågor eller att till och med låta dessa bli startpunkten in mot om religionernas och livsåskådningarnas kunskapsområden. Den modellen var ett sätt för skolan att placera eleven i centrum och ge rum för livet i hela dess brokighet, att ta livets och tillvarons spänningsfyllda komplexitet och människors olikheter på allvar och i allt detta söka vägar till gemenskap mitt i pluraliteten utan att förneka olikheter och motsättningar. I svensk tradition talade vi om att växla över från en alltmer besvärande religiös och livsåskådningsmässig splittring till det som ibland beskrevs som en problemgemenskap som delades av många. Här menar nu Heimbrock att vi behöver ta ännu ett steg. Utöver att göra skolan till en plats för att skaffa sig kunskaper om religioner och bearbeta elevernas livsfrågor i alla dess former behövs ett nytt förhållningssätt till den lärande människan i hennes kulturella och sociala kontext. Som människor är vi invävda i vår egen lokala kultur. Detta bestämmer vårt sätt att uppfatta, tolka och handla. Hela skolan, religionsundervisningen och den enskilde eleven lever och existerar i den historiskt givna kulturen med dess invanda mönster för tolkningar och förståelse – redan innan vi reflekterar över detta. I den meningen är människan redan från början kulturellt och religiöst sammanflätad med den näraliggande miljön. Detta sätt att – redan på ett omedvetet 18 | RELIGION & LIVSFRÅGOR plan – förhålla sig till den omgivande verkligheten kalllar Heimbrock för livsvärld, ett begrepp som lånats från Edmund Husserl och dennes efterföljare. EN LOKAL, KONTEXTUELL OCH LIVSVÄRLDSORIENTERAD UNDERVISNING Vad är det då som driver Heimbrock till att efterlysa en kontextuell och livsvärldsorienterad undervisning? I pedagogiskt avseende handlar det om en uppgörelse med en, som han menade, alltför snäv kunskaps- och människosyn. I samband med sin kritik av naturvetenskapens och humanioras benägenhet att begränsa kunskap till det objektivt vetbara och historiskt kontrollerbara införde Husserl i början av 1900-talet begreppet livsvärld (Lebenswelt) som ett sätt att beskriva människans hållning till den omgivande verkligheten. Den verklighet vi erfar och föreställer oss är alltid tolkad genom de ”färgade glasögon” som den egna kontexten försett oss med. Detta är något som påverkar oss redan i ett förmedvetet, oreflekterat tillstånd. Därför ligger det också nära till hands att med Merleau-Ponty peka på att förhållandet till omvärlden förmedlas genom alla kroppens sinnen. Den lärande människan kan därmed beskrivas som ett kroppssubjekt. I detta ligger också insikten om att vi skaffar oss kunskap om både ting och människor redan på ett för-reflekterat sätt genom alla kroppens sinnen – utan att denna kunskap först måste passera genom det kritiska tänkandet. Därmed har också sagts att människan i sitt lärande inte bara framträder som ett kropps-subjekt. Hon är också sammanflätad med sin kontext. Heimbrock konstaterar att begreppet använts både i hermeneutisk och befrielseteologisk tradition. I det första fallet har intresset ofta varit inriktat på att söka sig fram till texternas möjliga ”ur-betydelse” genom att skala bort så mycket som möjligt av tidsberoende tolkningar. I den befrielseteologiska traditionen, som Heimbrock själv anknyter till, ställs subjektet i centrum i sin kontext med allt vad det innebär. Det i sin kontext tolkande subjektet gör alltid något med texten genom att den tolkas utifrån subjektets förståelsehorisont. Heimbrock talar här om en ”kontextualisering”. När detta sker ”landar” texten i tolkarens konkreta verklighet, då dess mening genom det tolkande kontextuella kroppssubjektet satts i förbindelse med dess konkreta verklighet. Lite tillspetsat kan man säga att det tolkande subjektet blivit medförfattare till texten. KONTEXT – KULTUR – RELIGION I Heimbrocks livsvärldsorienterade religionspedagogik ingår utöver begreppet kontext också kultur och religion. Jag begränsar mig till att lyfta fram några, som jag uppfattar det, särskilt intressanta aspekter på dessa. Det är inte längre möjligt att tala om en viss nationell kultur. I dag handlar det alltid om kulturer i pluralis. När detta väl har sagts anmäler sig en lång rad frågor och problem, exempelvis om förhållandet mellan majoritets- och
minoritetskulturer, om makt och maktlöshet. En annan fråga gäller olika kulturteoretiska beskrivningar om sådant som kan tänkas prägla en kultur, exempelvis kulturella symboler, tecken och koder. Heimbrock väljer för egen del ett fenomenologiskt kulturbegrepp, där kultur uppfattas i ett livsvärldsperspektiv. Det ställer i sin tur krav på förmåga att tolka tillvaron kontextuellt och går därmed längre än en hermeneutisk kulturförståelse. Det han eftersträvar är ett dubbelt kulturbegrepp som å ena sidan handlar om den värld som föreligger redan nu som ett tydbart ”meningsuniversum” för människor. Kultur innebär samtidigt, ur livsvärldsperspektiv, det konkreta rummet för erfarenhet som utgör den förrationellt givna resonansbottnen för nya möten med det ännu okända. Heimbrock ser religionen som en del i den multikulturella kontexten och att denna måste behandlas därefter i offentlighetens sekulära sammanhang. Uppgifterna för en i denna mening kulturteoretiskt grundad religionsundervisning blir därmed dels att hjälpa eleverna fram till en förmåga att tolka den religiösa symbolvärlden sådan den föreligger i dess mångtydighet och pluralitet, dels också att uppfatta och tyda den pågående förändringsprocessen, när det gäller religioner, livsåskådningar, livsstilar och normer. Ett samhälle med anspråk på att kalla sig humanistiskt borde, menar Heimbrock, inte kunna acceptera en undervisning som lämnar ifrån sig unga människor som religiösa analfabeter, eller med andra ord, människor utan förmåga att tyda tidens tecken. Religionsbegreppet måste vidgas är en annan viktig tes hos Heimbrock. Det är otillräckligt att definiera religionen utifrån de institutionella religionernas innehåll eller att se religionen som en funktion, vad den åstadkommer eller gör. Inte heller Geertz’ etnografiska teori om religionen som ett kulturellt relaterat symbolsystem är Heimbrock beredd att överta. I stället eftersträvar han en mycket vid form av, det han kallar ”levd religion”, som rymmer många vardagliga fenomen som vanligen inte beskrivs som specifikt religiösa. Det kan handla om erfarenheter av sådant som fascinationen inför naturens skönhet eller mänskliga möten där inlärda spelregler sprängs och mycket annat. Livsvärldsperspektivet vidgar religionsbegreppet utöver innehåll, funktion och symbolsystem till den omedelbara, förreflektiva erfarenheten av sådant som spränger vardagshorisonen. När detta väl har sagts kan Heimbrock ändå framhålla betydelsen av ”kunskap om” religionernas innehåll, symbolspråk och de kulturellt betingade symbolsystemen. Däremot håller han fast vid att det perspektiv som sammanfattas med begreppet ”levd religion” får bli huvudmotiv i religionsdidaktiken. Som grund för undervisningens ”kunskapsförmedling” måste läggas en religiös dimension som ger plats åt livet som helhet. OM ATT BLI HEMMA I MÅNGFALDEN Till sist några funderingar kring vad Heimbrocks tankar skulle kunna bidra med i vår svenska situation. Unna dig fri- heten att läsa det jag försökt återge med dina egna ”glasögon” och passa samtidigt på att fundera över hur din personliga pedagogiska approach ser ut. För min del känns det befriande att läsa om växelspelet mellan den stora och den lilla världen (Heimbrock använder själv inte det uttrycket) och idén om att den globala byn faktiskt flyttat in i den egna skolan och det enskilda klassrummet. Pluraliteten är ingen importvara. Den finns redan här – både som en oreflekterad självklarhet, inbyggd i väggarna och som föremål för reflektion. Det kan också vara på tiden att byta den nattståndna sekulariseringsmodellen mot insikten om en närvarande mångreligiositet – i dess många former. De senaste årens ofta dramatiska händelser har gjort det tydligt att religionen aldrig kan reduceras till en privatsak eller till något som kan beskrivas med distanserande faktakunskaper. Religionen – i dess många former – finns som en ofrånkomlig faktor på den offentliga arenan. Ett sekulärt samhälle och en likaså sekulär skola/religionsundervisning har en skyldighet att förse sina unga med redskap att tolka religiösa fenomen och dessutom bygga upp en förmåga och beredskap att forma respektfulla gemenskaper mitt i mångfalden. RUNE LARSSON Buddhism-nu En tidskrift om buddhismens lära Buddhism–nu är en fristående tidskrift för dem som är intresserade av buddhismens lära. Buddhism–nu har ett brett innehåll om vad buddhism är med fokus på hur läran kan tillämpas i vardagen. Innehållet utarbetas i nära samarbete med en bred redaktionsgrupp med representanter från de största traditionerna, där flera är aktiva i Sveriges Buddhistiska Samarbetsråd, SBS. Hösterbjudande Om du prenumererar i år får du alla 4 nr för 2007 samt årgång 2005, 4 nr för 250 kr – ordinarie pris för dessa 8 tidningar är 400 kr. (Så långt tidningslagret räcker.) Betala på plusgiro: 445 06 80-6 eller bankgiro: 5210-4767 Märk inbetalningen ”höstkampanj”. Gå gärna in på hemsidan www.buddhism-nu.se eller hör av dig om du vill veta mer: info@buddhism-nu.se eller tel. 0504-30011. Lisbeth Larsson (Red. och ansv. utg.) AT T LÄRA OM, AV OCH FÖR LIVET 4:07 | 19
Page 1 and 2: NR 4 • 2007 RELIGIONSKUNSKAP - AT
Page 3 and 4: REDAKTÖREN HÄLSAR Religionskunska
Page 5 and 6: för kunskap om olika livsåskådni
Page 7 and 8: och religiösa traditioner har fåt
Page 9 and 10: AT T LÄRA OM, AV OCH FÖR LIVET 4:
Page 11 and 12: Beskrivningar av dagen samhälle ge
Page 13 and 14: Söker du ett läromedel som skapar
Page 15 and 16: Maria: Och sen det där med keps, o
Page 17: RUNE LARSSON Religion, livsvärld o
Page 21 and 22: att göra. Därav kan man dock inte
Page 23 and 24: sätt som han hade kartlagt och ord

Nr. 4 - Föreningen Lärare i Religionskunskap

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?