Nr. 4 - Föreningen Lärare i Religionskunskap

att viktiga personer genom tillfälligheter blir uppmärksammade
på honom och verkligen ser honom, förstår hans
begåvning och ger honom sitt stöd. Det ljusnar alltmer i
hans liv. Föräldrarnas plan var att Carl skulle bli präst liksom
sina förfäder, men han hade vare sig håg eller lämplighet
för den sysslan. Så får det bli läkare istället, ett på den tiden
sämre ansett och lägre betalt yrke än prästens. Med en anakronism
kan man säga att pappa Nils blev kallad till utvecklingssamtal
vid trivialskolan i Växjö. Den unge Carl skolkar
för att ge sig ut på vandringar i naturen och lärarna är av den
bestämda uppfattningen att böcker är inte något för honom.
Istället bör föräldrarna överväga ett lämpligt hantverksyrke
för sin son. Det dröjer flera månader innan Nils vågar yppa
något om detta möte och samtal för mamma Christina. Visst
blir föräldrarna först besvikna men ganska snart förstår även
de att sonen Carl har begåvning för något annat, och de ger
honom sitt fulla stöd. I Växjö är det läraren Johan Rothman
som ser Carls begåvning och intresse och leder honom in i
botaniken. Botaniken var medicinens då främsta hjälpvetenskap.
En läkares utbildning bestod till stor del i botanik.
När Linné kommer som student till Lund 1727 får
han tag i ett vindsrum hos läkaren och professorn Kilian
Stobaeus. En kamrat har tillgång till Stobaeus bibliotek och
lånar ut böcker till Linné, som sitter uppe på nätterna och
läser. En släkting till Stobaeus får se att det lyser på nätterna
hos studenten Linné. Man misstänker att han har glömt sitt
ljus brinnande. Det innebär risk för eldsvåda! Kilian Stobaeus
rusar upp till Linné och får se den unge studenten sitta
läsande i en av hans böcker. Stobaeus förstår att den unge
mannen har ett brinnande intresse för botanik. Linné får nu
omedelbart tillgång till Stobaeus stora bibliotek.
När Linne ett par år senare kommer till Uppsala är det
domprosten Celsius som ser honom och ger honom möjligheter
att utvecklas som botaniker. Rörande är berättelsen om
hur Celsius upptäcker den utfattige Linné i en kritisk stund.
Linné skriver själv om detta i en av sina fem självbiografier
– han var en stolt och självmedveten man: Sommaren 1729
var Carl så fattig att han inte hade råd att sula om sina skor.
Han fick gå på ena foten utan sula, med enbart ovanläder. I
Botaniska trädgården i Uppsala, när Linné satt och beskrev
en blomma för en vän, råkade Celsius höra samtalet och fick
på så sätt upp ögonen för den unge Linnés begåvning:
Han märkte nogsamt denna ynglingens fattigdom, ty offererar
han honom logement i sitt hus och frit rum wid sit bord,
frij tillgång i sitt Biblioteque...
Då tackade Carl Gud, som så nådigt givit honom en Stobaeus
här i Upsala.
Man får förmoda att Celsius även betalade sulningen av
Linnés skor.
DET MÖRKA
Men ett mörkare stråk smyger sig in i Carl von Linnés liv när
han närmar sig medelåldern. Han hade stora framgångar och
all anledning att vara stolt över vad han hade åstadkommit.
Men Linné hade en akilleshäl i sin personlighet, en känslig
22 | RELIGION & LIVSFRÅGOR
punkt. Kritik visste han inte hur han skulle ta. Han tog illa
vid sig för småsaker och kunde ligga sömnlös för att någon
hade uttryckt kritiska tankar om hans arbete.
En mindre kris inträffade redan 1734 då Linné var 27
år och mycket uppskattad universitetslärare i Uppsala. Man
beräknar att av universitetets omkring 500 studenter deltog
300 vid Linnés föreläsningar och exkursioner. – Tala om
framgång! Han var en skicklig talare som med sin lågmälda
men intensiva röst med småländsk brytning trollband sina
åhörare. ”Man blev mera rörd än av den vältaligaste predikan”,
har en samtida åhörare vittnat om. Ändå blir Linné
alldeles satt ur balans när hans kollega Nils Rosén ifrågasätter
Linnés kompetens och rätt att vara universitetslärare. Han
förmår inte alls försvara sig fast han känner en stark vilja
att hämnas och ge igen, han närde till och med våldsamma
planer i sina drömmar. Men till slut kastar han om rodret
helt och bestämmer sig för att inte svara sin kritiker utan låta
hämnden bli Guds.
Alt gick olyckligt för mig, då jag ärnade hämnas, men
ändrade och lämnade alt i Guds händer. Sedan gick allt
lyckeligt.
Det kan ju verka fromt och klokt. Men konflikterna och
hämndbegäret kom att börja leva sitt eget liv i Linnés
undermedvetna och senare i hans liv skulle det lämna en
mörk skörd. Den förkvävda revanschlusten blev en surdeg
som långt senare skulle jäsa över alla bräddar och förmörka
Linnés inre.
Året 1748 blev ett riktigt svårt år för Linné. Han var nu
41 år. Kanske var det hans fyrtioårskris. Han upplevde att
hans arbete ifrågasattes av flera välkända botanister både i
Sverige och utomlands. Sitt löfte trogen gick han inte i svaromål.
Men han blev dystrare och mer nedstämd. Han skriver i
ett brev:
Detta har brutit all min håg, hädanefter skall jag sova till
kl 8, jag skall icke vidare stiga upp kl 3. Species plantarum...
skall jag aldrig giva ut utan den skall brännas om
inte Gud eller en människa straffar honom [han syftar då
på en av sina kritiker], så som han gent emot mig har gjort
sig förtjent.
Tankar på att själv ge igen och hämnas har han en gång för
alla lämnat, men han kräver istället att Guds rättvisa ska visa
sig här och nu. Ur den här oförmågan att gå i svaromål och
den starka önskan om hämnd mot fiender föds Linnés nemesisspekulationer.
Det är en mörk och egendomlig verksamhet
som han ägnar sig åt lite vid sidan av sina andra uppgifter
under nästan tre decennier, från ca 1750 till sin död i januari
1778. Egentligen är det en visdomsbok som han skriver till
sin son. ”Många år hava lärt mig det jag lämnar dig”, kan
man läsa i inledningen till Nemesis Divina. Linné gav själv
aldrig ut denna samling berättelser. Först efter hans död hittades
dessa anteckningar på avvägar hos en lektor i Kalmar.
Den första utgåvan kom 1844.
Linné ville kartlägga Guds moraliska lagar på samma