Liten Geologisk Encyklopedi - GeoNord

vattnets fysikaliska och kemiska egenskaper och dess samspel med allt levande - växter, djur
och människor. En hydrolog studerar ytvatten i insjöar, vattendrag och vid våra kuster.
HYPERIT, (hyperite) - En kiselsyrefattig magmatisk gångbergart som består av hypersten,
järnoxidpigmenterad plagioklas och augit. Bergarten visar en mycket accentuerad ofitisk
textur (hyperitdiabas). Bergarten förekommer som breda intrusiva gångar från centrala
Värmland till nordöstra Skåne. Hyperit är svart eller mörkbrun till färgen och används som
ornament- och monumentalsten, exempelvis som gravsten, och för andra
bildhuggningsändamål. Fyndigheter av hyperitdiabas som har en mycket svart färg är
särskilt attraktiva att bryta för dessa ändamål. Sådana fyndigheter finns bland annat i
Sverige i ett område omfattande nordöstra Skåne, västra Blekinge och södra Småland.
HYPERSTEN, (hyperstene) - Ett pyroxenmineral tillhörande underklassen inosilikater bland
silikatmineralen. Det kristalliserar enligt det ortorombiska kristallsystemet och
karakteriseras av perfekt spaltbarhet med nära 90 o spaltvinkel. Förekommer i
kiselsyrefattiga järnrika magmatiska bergarter som t. ex. gabbro och hyperit.
HÅRDHET, (hardness) - Fysiskt karaktärsdrag som används vid mineralbestämning. Begreppet
hårdhet kan definieras på flera sätt. Inom mineralogin skiljer man mellan ritshårdhet,
intryckshårdhet och polerhårdhet. Ritshårdheten , som är den vanligast använda, innebär
graden av motstånd som en slät yta hos ett mineral bjuder ett för ristning lämpat föremål
med känd hårdhet. En tiogradig ritshårdhetsskala utarbetades av den österrikiske
mineralogen F. Mohs i början av 1800-talet. Jfr Mohs´skala.
HÄLLEFLINTA, (helleflint) - Finkornig (< 0,05 mm) kvarts-fältspatbergart, vilken är en
låggradig, regionalmetamorf omvandlingsprodukt av sura vulkaniska tuffer och dito glasiga
lavor. Hälleflinta är en tät och finkornig form av leptit eller lågmetamorf motsvarighet till
leptit. Den användes till redskap under stenåldern i flintfattiga områden, särskilt i norra
Skandinavien. Hälleflintan är en sten som ofta förekommer i Bergslagen tillsammans med
bl.a. olika järnförande bergarter. En modernare benämning är metavulkanit. Metamorf
bergart.
HÄLLMARK, (outcrop) - Terrängtyp som domineras av berghällar med ett svagt växttäcke av
lavar och ett fåtal mossor samt ett tunt jordtäcke i sänkorna.
HÖGSTA KUSTLINJEN, HK, (highest coastline) - Den högsta nivå till vilken världshavet
eller den senglaciala vattenytan i Östersjöbäckenet nådde efter den senaste istiden.
Moränlagret ovanför högsta kustlinjen har därför aldrig varit utsatt för den omlagring av
finare fraktioner (primär eller osvallad morän) som de ytliga moränlagren under HK (svallad
morän) kan ha utsatts för genom svallning. Särskilt tydligt märks detta på de s.k.
kalottbergen längs Norrlandskusten, vars toppar (som ligger ovan HK) täcks av
skogbevuxen, osvallad morän medan det vid HK och nedanför ligger mer sterila
klapperstensfält och hällmarker. Den osvallade moränen är i allmänhet bördigare än den
svallade, varför man ibland kan finna att boniteten längs lutningen uppför ett berg successivt
avtar, för att plötsligt bli betydligt högre. Man har då passerat HK, vilket även bör ha märkts
av att marken varit extra stenig. (Om det inte synts på mosstäcket, så bör det ha känts under
skorna!). HK ligger som högst vid Ångermanlandskusten (285 m ö.h.), där alltså
landhöjningen har varit störst. Längst i norr ligger HK på c:a 180 m ö.h., men i Luleåtrakten
ligger gränsen på 230-metersnivån. I Smålands kusttrakter ligger HK på c:a 75–125 m ö.h.,
medan det småländska höglandet ligger högre än HK. Liknande förhållanden gäller för
Skåne där endast områdena runt Kristianstadsslätten och Skälderviken ligger under HK, där
gränsen som högst ligger c:a 50 m ö.h. HK uppstod inte samtidigt överallt. En sådan
kustlinje benämns vara metakront utbildad. Den är äldst söder om en linje Stockholm–
Göteborg där landet började höja sig tidigare och den Baltiska issjön blev det vatten som
nådde högst. Norr därom men söder om en linje Söderhamn–Borlänge var det Yoldiahavet,
som utbildade HK. Längre norrut längs kusten var det Ancylussjön. I Västerbottens kustland
25