Liten Geologisk Encyklopedi - GeoNord

paleocen, eocen, oligocen, miocen och pliocen. Ursprungligen avsågs med tertiärperioden en
era hellre än en period. Inom Internationella stratigrafiska kommissionen (ICS) används
dock ej längre termen tertiär. Istället indelas tidsavsnitt i två perioder, paleogen, för 65,5–23
miljoner år sedan och neogen, för 23 miljoner år sedan till nutid. Perioden paleogen indelas i
epokerna paleocen (65,5–55,8 miljoner år sedan), eocen (55,8–33,9 miljoner år sedan) och
oligocen (33,9–23,0 miljoner år sedan) medan perioden neogen indelas i epokerna miocen
(23–5,3 miljoner år sedan), pliocen (5,3–1,8 miljoner år sedan), pleistocen (1,8 miljoner år–
11 500 år sedan) och holocen (sedan c:a 11 800 år). Gränsen mellan perioderna paleogen
och neogen sätts då vid 23 miljoner år, som framgår ovan. Genom meteoritnedslaget i
Mexiko för c:a 65 miljoner år sedan avslutades kritperioden med en stor utplåning av arter
på Jorden. Onormalt höga halter av metallen iridium har hittats i sedimentlagren mellan krita
och tertiär, vilket bekräftar en bakomliggande naturkatastrof så stor att klimatet förändrades.
Gränsen har fått benämningen KT-gränsen. Vid denna händelse försvann omkring hälften av
alla arter och omkring en fjärdedel av alla familjer. Dinosaurier, havslevande kräldjur och
flygödlor som härskat länge på Jorden fick ge vika för utvecklingen av andra arter. Hårdast
drabbades livet i havet, särskilt foraminiferer och ammoniter, medan växterna på land
påverkades i mindre utsträckning. Blommande växter, groddjur, krokodildjur, ödlor och
ormar påverkades inte alls. Däggdjuren lade nu beslag på allt fler av de livsmiljöer och
nischer som tömts på dinosaurier. När klimatet blev kallare och mer årstidsbundet ersattes
de tidigare skogarna av öppna skogslandskap och grässlätter, där stora, betande
djurpopulationer fann sin föda. Nu uppträdde även de första primaterna. Med tertiärperioden
(paleogen och neogen) inleddes en ny era, kenozoikum, vilket betyder ”det nya livets
tidsålder” eller ”de nyligen danade djurens tidsålder”. Omflyttningen av kontinentplattorna
hade nått det stadium att kontinenterna i stort intog det läge de har även idag men med en
viss avvikelse i havsområdenas fördelning. Främst då den nordligaste delen av Atlanten
mellan Nordeuropa och Nordamerika i samband med spridningen av den mittatlantiska
ryggen. Under paleocen ökade antalet ormbunkar, kanske som en följd av återhämtning efter
löpeldarna från meteoritnedslaget vid Chicxulub i Mexiko. De förut täta skogarna glesnade
betydligt i takt med att klimatet blev kallare. Under eocen uppträdde de första moderna
däggdjuren men i slutet av epoken inträffade ytterligare en massutplåning i samband med
meteoritnedslag i USA och Sibirien. Vidare under oligocen, så avlägsnades Antarktis från
Sydamerika med en snabbare nedkylning som följd. Olika typer av valar uppträdde. Mot
slutet av tertiärperioden, under miocen, intog blommorna nya nischer samtidigt som
gräsväxterna frodades. Dessa utgjorde själva förutsättningen för spridningen av betande
däggdjur, som fyllde tomrummet sedan dinosaurierna dött ut. Från de tertiära däggdjuren
utvecklades våra dagars välbekanta arter som elefanter, hjortdjur, hästar och kor. Alla nu
existerande däggdjursfamiljer hade utvecklats. Vid tertiärperiodens utgång, under epoken
pliocen hade kontinenterna intagit sina platser, som vi finner dem idag. Klimatet var torrt
och kallt. Hela Antarktis täcktes av ett permanent istäcke och de nord- och sydamerikanska
kontinenterna förenades via Panamanäset. De tropiska regnskogarna krympte och upptog
inte mer än ett smalt bälte längs ekvatorn, medan savanner, grässlätter, öknar, tundror,
lövskogar och barrskogar bredde ur sig och antog nuvarande form och omfattning.
TETHYSHAVET, (the Tethys) - Det stora hav som skilde östra Gondwanaland och Eurasien åt
under perm - tertiär. Under krita - tertiär veckades Tethysgeosynklinalen från Alperna i
väster till Himalaya i öster.
TEXTUR, (texture) - (1) Beskriver fördelningen av olika kornstorlekar hos en jordart. Texturen
har stor betydelse för den vattenhållande förmågan. Texturklasserna kan grovt bestämmas
genom form och rullbarhet av ett fuktigt jordprov. Moräner indelas enligt traditionell
skoglig indelning av kornstorlekar i GR (grusig), SA (sandig), SM (sandig-moig) och FM
(moig, mjälig, lerig). Sedimentjordar indelas i GR (grus), SA (grovsand), SM (mellansand,
grovmo) och FM (finmo, mjäla, lera). Observera dock att finmo och mjäla nu benämns silt.
75