Enighet ger styrka Finlands Svenska Andelsförbund 80 år - Pellervo

språkigt. Det dominerades av personmedlemmar
från alla samhällsklasser, även om det var
en klick bildade i Helsingfors, professorer, senatorer
och andra topptjänstemän, som i början
drev kooperationen framåt. Andelsverksamheten
spred sig enligt de riktlinjer Gebhard
uttalat på Lehijärvistranden: "först går individerna
samman ortvis, sedan måste lokalandelslagen,
för att ha framgång, skapa hela
landet omfattande centralaffärer, som i sin tur
som kraftiga ekonomiska inrättningar verkar
tillbaka till lokalandelslagen”.
Lagen om andelsverksamhet
År 1898 skrev vicehäradshövding Axel Granström,
domare på Åland och sedermera senator,
i sin bok "Om kooperativa självhjälpsföreningar"
ett särskilt kapitel om behovet av en
lag om andelsverksamhet. Bl.a. detta ledde till
att senaten år 1899 tillsatte en lagkommitté att
förbereda lagen om andelsverksamhet. Till
kommittén hörde hovrättsrådet Julian Serlachius
som ordförande, Axel Granström och
Hannes Gebhard. Kommittéarbetet var något
ovanligt. För att slutligt granska betänkandet
och lagförslaget kallade Axel Granström herrarna
Serlachius och Gebhard till sitt hem på
domarbostället i Jomala på Åland. "Där vi
bodde och arbetade flitigt, än i domhavandes
arbetsrum, än ute i skogen vid stränderna av
vackra vatten" såsom Gebhard skrev.
Lagen om andelsverksamhet blev vederbörligt
godkänd den 10 juli 1901. Axel Granström hade
utformat betänkandet och själva lagtexten.
(enligt Pellervos historik var det Julian Serlachius).
Granström skrev även förklaringarna till
den av Pellervo utgivna första upplagan av
"Lag om andelsverksamhet”. Den kooperativa
lagstiftningen har sålunda en stark åländsk
förankring och de finlandssvenska insatserna
på detta område har senare ytterligare förstärkts.
"De svensksinnade"
I Pellervos utmärkta, nästan 700 sidor omfattande
100-årshistorik, skriven av ett fyra personers
forskarteam, finns det ett stycke kallat
De svensksinnade (Ruotsinmieliset). Vid första
anblicken verkar denna rubrik något sökt. Vid
en närmare studie av historikens övriga inne-
håll med dess beskrivning av framförallt finskhetssträvandena
i kooperationen faller rubriken
rätt bra in i sammanhanget.
Då Pellervo började sin upplysningsverksamhet
uppstod det bland den finsktalande befolkningen
en stark hänförelse för andelsidén. Kooperationen
på finskt håll gick efter sekelskiftet
framåt med en snabbhet som snart gjorde den
till en mäktig faktor på många av samhällslivets
områden. Finlandssvenskarna däremot
visade en betydande misstro mot denna form
av samverkan, även om de första andelslagen
eller företagen som verkade enligt andelsprinciperna
grundades tidigt.
Det svala intresset för andelsverksamhet i
svenskbygden berodde inte på att Pellervo i
sitt nydaningsarbete skulle ha förbisett de
svenska områdena. Pellervo hade ju i sin
tjänst en svenskspråkig konsulent och sällskapet
utgav en svensk upplaga av andelstidskriften
Pellervo. Det fanns emellertid få svenska
ledande personer, som under rörelsens första
tider hade förståelse och intresse för andelsrörelsens
sak. Då svenskar ofta ledde privata företag
och svenskspråkiga "storbönder" även
stod i spetsen för lantbrukssällskapen såg
man den nya företagsformen och det nya upplysningsarbetet
som en konkurrent. Att andelsidén
vann sympatier även hos svenskfolkets
intellektuella i Helsingfors och ute i bygderna
bevisar ett plock av några namn ur Pellervos
medlemsförteckning den 31 december år
1900: senator Leo Mechelin, prof. I. A. Heikel,
prof. E. A. Homén, överste Hugo Standertskjöld,
jur.dr. Axel Lille, generaldirektör Fr.
Salzman, greve G. Ph. Creutz, Malmgård,
Pernå, friherre Edvard Hisinger, Fagervik,
Ingå, godsägare K. A. Wasastjerna, Strömma,
Kimito, kyrkoherde Johannes B. Lagus,
Korsnäs, possessionat Alfred Sjöberg, Pörtom,
vicehäradshövding Lorenzo Kihlman, Vasa,
kommunalrådet C.Fr. Junnelius och kommerserådet
Fredrik von Rettig, Åbo. De hade kunnat
samla svenskfolket under "andelsrörelsens
fana", men det sades att "de voro av allmänna
värv strängt upptagna herrar."
I Pellervos första styrelse invaldes i varje fall
flera betydande finlandssvenskar som lantbruksrådet
Johannes Cygnaeus, lantbruksrå-