Nr. 3 - Föreningen Lärare i Religionskunskap

More documents

Recommendations

Info

LARS OLOV LERNBERG Från undervisning i kristendom till livskunskap Frågorna om livet och tillvaron och människors olika sätt att hantera dessa frågor har alltid tilltalat och kommer alltid att tilltala människan, skriver Lars Olov Lernberg, tidigare bl.a. skolkonsulent i Skolöverstyrelsen, numera skolchef i Göteborg. Det viktigaste måste vara att vi i skolan tar hand om det intresset på ett förnuftigt sätt. <strong>Religionskunskap</strong>ens ställning och plats i skolan har debatterats i omgångar, mer eller mindre aktivt i åtminstone 40 år. Jag har under åtminstone en period av mitt yrkesverksamma liv varit högeligen inblandad i den debatten. Detta har givit mig anledning att teckna ner några mer eller mindre personliga stolpar angående ämnets utveckling. Skolan och skolans kristendomsundervisning har i hög grad genom århundradena varit en Svenska Kyrkans angelägenhet. I avhandlingen Folkskolans sekularisering 1895-1909 (Årsbok i Svensk Undervisningshistoria nr 122) ger Lennart Tegborg en intressant beskrivning av upplösningen mellan det direkta sambandet mellan folkskolan och kyrkan i Sverige. Detta var dock bara början. Vi kom en bra bit längre in på 1900-talet innan undervisningen i kristendomskunskap fi ck bedrivas av lärare som inte var medlemmar i Svenska Kyrkan. Långt in i mitten av 1960-talet, då jag själv gick i gymnasieskolan märktes kyrkans makt tydligt. Biskopen var ofta på inspektioner i skolan. Jag fi ck underkänt på en uppsats jag skrev i tredje ring över ämnet ”Riktningar inom nutida svenskt kyrkoliv”. Jag hade missuppfattat ämnet, när jag skrev om såväl olika riktningar inom Svenska kyrkan som om de olika frikyrkorna. Det fanns bara en kyrka, tyckte min lärare i kristendomskunskap, som också i likhet med många av sina kolleger var prästvigd. 1962 års läroplan för grundskolan bar också fortfarande tydliga spår av detta arv. Det fanns fortfarande ett ämne som hette Kristendomskunskap. Undervisningen skedde i kristendom. När dock 1969 års läroplan (Lgr 69) kom, förändrades ämnets inriktning kraftigt. Det blev ett orienteringsämne ock kom att heta <strong>Religionskunskap</strong>. Namnbytet var omdebatterat och väckte våldsamma protester. Än mer omdebatterad blev den text i målbeskrivningen som löd på följande sätt: ”Undervisningen skall vara vidsynt och objektiv i den meningen, att den meddelar sakliga kunskaper om olika tros- och livsåskådningars innebörd och innehåll utan att auktoritativt söka påverka eleverna att omfatta en viss åskådning.” Ämnet hade blivit likställt med t.ex. samhällskunskap och historia och undervisningen gavs inte längre i kristendom 22 | RELIGION & LIVSFRÅGOR utan som en orientering om densamma. Läromedlen kom att objektivitetsgranskas av en särskild granskningsnämnd. ”Allsidighet och saklighet” blev honnörsord. Ändå hade kristendomen en mycket framträdande plats i detta nya ämne. Som huvudmoment för högstadiet stod bland annat: ”Olika kyrkor och samfund, särskilt om det som förenar och det som skiljer. /…/ De bibliska skrifternas grundtankar. Gamla testamentet: utkorelsen, förbundsfolket, frälsningshistorien. Nya testamentet: Jesus, den i gamla testamentet utlovade Messias. Den urkristna förkunnelsen, särskilt enligt Paulus…”. Men så kom också ett annat, nytt huvudmoment som kom att kallas ”Väsentliga livsfrågor: Frågor kring livsåskådning och etik med särskild tonvikt på för ungdomar aktuella problem, belysta utifrån dels den kristna tros- och livsuppfattningen, dels andra livsuppfattningar. Livsåskådningar i möte: I samtiden viktiga konfl ikter, kontakter och former för samverkan mellan olika livsåskådningar.” Detta senare kom i hög grad sedan att påverka utvecklingen av detta ämne. John Ronnås, som då var skolkonsulent i Skolöverstyrelsen med ansvar för ämnet, genomförde tillsammans med en arbetsgrupp den mycket omtalade undersökningen ”Tonåringen och livsfrågorna”, vars resultat publicerades 1969 (SÖ-förlaget/Skolöverstyrelsen 1969). Den visade mycket tydligt på vilka frågor om livet och tillvaron som intresserade dåtidens tonåringar (årskurs 9) mest. Rasproblem, kärlek och sexualitet, alla människors lika värde, om varför det fi nns så mycket lidande i världen, krig och fred, dödshjälp, narkotikaproblem osv. var frågor som låg mycket högt på listan över vilka frågor som engagerade ungdomarna. Lägst låg frågor om Gud, varför Gud fi nns, om varför det fi nns så många trossamfund och om att inspireras av eller efterlikna Jesus. Vid Institutionen för pedagogik, Högskolan för lärarutbildning i Stockholm arbetade inte minst Sven G Hartman och Sten Pettersson forskningsmässigt med Livsfrågor & livsåskådning hos barn (t.ex. Rapport nr 7/1980, Högskolan för lärarutbildning i Stockholm, Institutionen för pedagogik). När det gäller de äldre åldrarna hade skolkonsulenterna vid Skolöverstyrelsen Sören Levén och Melker Wesslegård tillsammans med gymnasieinspektören Harry
Aronsson publicerat undersökningen ”Gymnasieeleven och livsfrågorna” (Skolöverstyrelsen och Utbildningsförlaget 1974). Grovt uttryckt gav den samma svar som Ronnås undersökning. Man kan sammanfatta alla dessa undersökningar med att barn och ungdomar då hade ett mycket starkt intresse av allmänna livsfrågor, vilka stod betydligt högre i kurs än frågorna om kunskaper om kristendom och andra religioner. Jag själv kom in som skolkonsulent i Skolöverstyrelsen under den senare halvan av 1970-talet, mitt i detta intressanta skede. John Ronnås hade lämnat Skolöverstyrelsen och gått till religionsredaktionen vid Sveriges Radio. Han hade inspirerats av vad han lärt om hur barn och ungdomar tänker och var övertygad om att det gällde alla åldrar. Han reformerade därför morgonandakterna och andra religionsprogram i denna riktning. Dessa kom mer att handla om livsfrågor än om ren kristendom och andaktsutövning. Nu var det dags att ta nästa steg i utvecklingen. Arbetet med 1980 års läroplan för grundskolan (Lgr 80) hade påbörjats. Det var dags att ta steget fullt ut, när det gällde läroplanen i religionskunskap. Ämnena samhällskunskap, religionskunskap, geografi och historia fi ck i läroplanen en gemensam beteckning, Samhällsorienterande ämnen. Timplanen för dessa blev gemensam, så även huvudmomenten, även om särintressena i debatten krävde att det skulle vara lika många huvudmoment som ämnen och att det klart skulle framgå av rubrikerna vilka ämnen som färgade respektive huvudmoment. Slutresultatet blev följande: Människan, Människans omgivning, Människans verksamhet – tidsperspektivet, Människans verksamhet – samhällsperspektivet, Människans frågor inför livet och tillvaron; religionskunskap. Detta senare huvudmoments framväxt skärskådades noggrant av den samlade kristenheten. Kravet var att religionskunskapen skulle förbli ett eget och tydligt ämne. Påsken 1978 låg det protestlistor i samtliga svenska kyrkor, såväl inom Svenska Kyrkan som i frikyrkorna. Som ämnesföreträdare i Skolöverstyrelsen hade jag att hantera dessa, vilket ledde till ett omfattande förankringsarbete i alla tänkbara kristna grupperingar. Jag hade hårt motstånd i Samkristna Skolnämnden som vid ett sammanträde, då jag föredrog läroplansläget, utnämnde mig till ”en genomsekulariserad människa för att inte säga Antikrist personifi erad”. Vid biskopsmötet fi ck jag visst gehör. Jag minns särskilt hur biskopen Ingemar Ström uttryckligen vid fl era föredragningar hjälpte mig i debatten. Han skyllde lite skämtsamt på att han på ett annat sätt än de övriga förstod situationen bland vanligt folk, eftersom han inte disputerat och sålunda inte såg lika akademiskt på frågorna. Sveriges Kristna Ungdomsråd (SKU) och Frikyrkliga Ungdomsförbundet revolterade mot sina moderorganisationer och gav ett helhjärtat stöd för de nya tankarna. I media var det främst tidningen Dagen som stod för eldgivningen. Dess chefredaktör var i olika sammanhang högeligen involverad i opinionsbildningen mot de nya läroplanstankarna. Jag minns också att Norra Skånes Tidningar, tillsammans med Förenade landsortstidningar hade många korta artiklar om det som höll på att hända. När jag mötte den kristna riksdagsgruppen fi ck jag rådet av en ansvarig politiker att nämna namnet Jesus minst två gånger. Annars skulle läroplansförslaget aldrig kunna accepteras av riksdagen. Det kändes maktpåliggande. Efter alla debatter kom ändå detta huvudmoment att bestå RELIGIONSKUNSKAP I DEN MÅNGKULTURELLA DEMOKRATINS SKOLA 2:05 | 23 ▲
Page 1 and 2: NR 3 • 2005 RELIGIONSKUNSKAP I DE
Page 3 and 4: REDAKTÖREN HÄLSAR Religionskunska
Page 5 and 6: Nya i FLR:s styrelse CHRISTINA OSBE
Page 7 and 8: ”En symfoni måste omfatta allt
Page 9 and 10: Kvinnan på bilderna har inget med
Page 11 and 12: MÅNGFALD och MÖJLIGHETER Känner
Page 13 and 14: turella demokratins gymnasium - och
Page 15 and 16: RELIGION och SAMHÄLLE Författare:
Page 17 and 18: perspektiv till den demokratiska v
Page 19 and 20: VÄLKOMMEN TILL EN KONFERENS PÅ TE
Page 21: FLR Föreningen Lärare i Religions
Page 25 and 26: BESÖK FLR:S HEMSIDA! www.flr.se P
Page 27 and 28: eleverna. En kort kärnämneskurs k

Nr. 3 - Föreningen Lärare i Religionskunskap

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?