Media och arkiv - Visa filer

Daniel Sjöbergden historik över hur arkivmyndigheterna bemöttden digitala utvecklingen från 1960-talet fram till år2001, skriven av Per Jansson, Britt-Marie Östholmoch Torbjörn Hörnfeldt. Författarnas beskrivningav utvecklingen under 1970-talet fokuserar främstpå lagar och förordningar (datalagen, skrivmaterielkungörelsensamt förordningen om utgallring avupptagning för automatisk databehandling) vilkases som de främsta hindren för den tekniska utvecklingen.56 Denna beskrivning bortser såledesfrån den omfattande oro som rådde och den kritiksom fördes mot utvecklingen i ASF under både1970- och 80-talen.Samma typ av beskrivning ges av utvecklingenunder 1980-talet där lagliga hindren återigen angessom ett betydande hinder för utvecklingen. Dockbortser författarna här från de frågor kring bristenpå utbildning bland arkivpersonalen, det fortsattutbredda motståndet mot utvecklingen, arkivariernasundanskymda roll i utformandet av ADBsystemensom förts fram i ASF och som rimligtvishaft betydelse för utvecklingen.Vidare beskriver författarna 1990-talets utvecklingdär en framträdande orsak till den begränsadedigitala lagringen av arkivhandlingar ses i förvaltningarnasfokus på millenieproblematiken samt attmyndigheterna avvaktade ett E U-direktiv om elektroniskasignaturer. 57 Detta är frågor som rimligtvisspelat in i utvecklingen, men som inte genereratnågra spår i ASF under sagda period. Därefter redogörförfattarna för det dåvarande läget 2001 sombygger på de förklaringar som diskuterats ovan,vilket inte kan sägas vara en heltäckande bild. I denefterföljande analysen, som förs under rubriken Ettvägval fo"r arkivmyndigheterna argumenterar författarnabland annat för uppbyggnaden av en ny typ avorganisation som är mer lämpad att hantera digitaltmaterial. Detta är i sig ett rimligt argument somhade tjänat på att ytterligare lyfta fram de övrigaaspekterna av problemet. 58 Att helt bortse frånden komplexa problematik som debatten vittnarom vore troligtvis olyckligt då de grundläggandeproblemen förtjänar en vidare diskussion. Viktenav en sådan diskussion belyses inte minst i MariRunardotters artikel Information Technolog;y,ArchivesandArchivists - and Iong term Digital Preservationi ASF 2007:2. Artikeln innefattar en redogörelseför en studie om just arkiven och arkivariernasförhållande till digital långtidslagring. En centralfrågeställning i studien är vilka problem som arkivariernauppfattar att de har i förhållande till dendigitala långtidslagringen. Vad de medverkandearkivarierna upplevde som ett betydande problemvar de bristande kunskaperna kring digitallagringgenerellt, men också att själva yrket har en låg statusnär det gäller arbetet med denna typ av lagring. 59Således bekräftar studien den linje i debatten sompekat på arkivariernas åsidosatta roll i utvecklingen.Studien visar också att arkivarierna upplever detsom att de organisationer som de verkar inom inteprioriterar eller uppskattar det arbete som utförsoch att uppfattningen om arkivariens verkliga rollär snedvriden. Den slutsats som Runardotter drarav studien är att organisationerna är illa förbereddaför digital långtidslagring och att hindren sommåste forceras är omfattande. Således är behovetav ytterligare forskning och diskussion av störstavikt.Lagstiftningen och institutionaliseringen avdiskursenDiskursens tredje stadium innebär en institutionaliseringav diskursen, vilket i detta fall innebär attdiskursen får sitt uttryck i normerande texter ochdokument som propositioner och föreskrifter.De dokument som speglar institutionaliseringenav diskursen allra tydligast är dels den propositionsom föregick instiftandet av arkivlagen samtde efterföljande statliga offentliga utredningarsom behandlat den digitala utvecklingens effekt påarkiven. Vidare får också Riksarkivets Föreskrifter(RA-FS) en betydelse för institutionaliseringen avdiskursen eftersom dessa är kontinuerliga uttolkningarav arkivlagen och därmed ger en bild av institutionaliseringenav diskursen över tid.ARKiv, SAMHÄLLE OCH FORSKNING 200 9:1