Fysisk variation och belastningsbesvär i arbetet

substitution eller askungerekrytering är den förhärskande principen
vid vanligt yrkesarbete. Forskningen kan inte ge något klart svar.
Det är fortfarande oklart vilken typ av variation (kraft eller arbetsställning)
som kan trigga en substitution, och hur mycket variation
som krävs för att det ska ske (Forsman m.fl., 1999). En snarlik fråga
rör hur stor diversiteten mellan arbetsuppgifter behöver vara för att
de ska representera en fysiologisk meningsfull omväxling, dvs. att
de muskler (och kanske andra av kroppens vävnader) som är aktiva
i den ena arbetsuppgiften återhämtas under det att man utför den
andra, och vice versa. En intressant studie av Wells m.fl. (Wells m.fl.,
2010) visade att växlingar mellan olika typer av handgrepp kunde
vara tillräcklig för att åtminstone delvis uppnå en sådan växelverkan,
och en annan studie av McDonald m.fl. illustrerar att det går att
återhämta sig från trötthet även om man fortsätter arbeta (McDonald
m.fl., 2015), men forskningen runt denna centrala fråga är mycket
begränsad.
Det är fullt möjligt att det finns skillnader mellan individer i sättet
att rekrytera de motoriska enheterna inom en muskel (Thorn m.fl.,
2002), och att olika individer därför även reagerar i grunden olika på
variation av muskelaktivitet eller arbetsställning. Vi vet från annan
forskning att individer som gör exakt samma enkla arbetsuppgift,
som till exempel att ta ett gångsteg eller sträcka sig efter en kopp,
ändå skiljer sig, både i hur de motoriskt förverkligar uppgiften och
i hur mycket motoriken varierar mellan upprepningar av samma
uppgift, så kallad ”motorisk variabilitet”. En del av denna skillnad
mellan individer kan förklaras av hens aktuella status, till exempel
om hen är van vid uppgiften eller har ont (Srinivasan & Mathiassen,
2012), men det verkar även som att en del beror på genetik eller
tidiga motoriska erfarenheter. Det finns även forskning som antyder
att kvinnor (i genomsnitt) skiljer sig från män i vissa delar av sin
motoriska kontroll, och därför även i det fysiologiska resultatet av
att utföra upprepade arbetscykler (Côté, 2012). Forskningen vet ganska
litet om i vilken mån denna ”spontana” motoriska variabiliteten
är en generell personlig egenskap, dvs. om individen överlag är en
”repeater” som mycket stereotypt upprepar en uppgift med samma
uppsättning av rörelser och muskelaktivitet, eller en ”replacer”
som förmår omedvetet att variera sin motoriska lösning av samma
uppgift. Storleksordningen av den enskildes spontana motoriska
variabilitet skulle också kunna vara specifik för vissa kategorier av
arbetsuppgifter, till exempel repetitiva plockrörelser med armarna.
Forskning tyder även på att olika individer i olika omfattning
drar nytta av den möjlighet till ökad variation som ligger i att växla
28