Fysisk variation och belastningsbesvär i arbetet

av åtskilliga mått på arbetsställningar och –rörelser; arbetet blev
alltså mera likadant. Detta resultat bekräftade tidigare studier av
Madeleine på simulerad fiskfilettering (Madeleine, 2010), men var i
vissa delar annorlunda än fynden i en studie av Bosch m.fl. (Bosch
m.fl., 2011), där försökspersonerna under två timmar fick hantera
små komponenter i en simulering av monteringsarbete. I den studien
ledde en ökning av arbetstempot med 20 procent till en ökad
skillnad mellan arbetscykler för vissa motoriska mått, som hastigheten
i handledsrörelser och muskelaktiviteten i underarmen, medan
spridningen i cykeltid och muskelaktivitet i axeln (trapezius) inte
påverkades av tempot. I en fältstudie av styckare fann Christensen
m.fl. att 6 styckare som förde kniven snabbt hade en något mindre
cykel-till-cykelspridning i underarmens muskelaktivitet än 6 andra
som arbetade mer än 50 procent långsammare (Christensen m.fl.,
2000). Detta stödjer Srinivasan med fleras konklusion att högre tempo
leder till mindre skillnad mellan arbetscykler (Srinivasan m.fl.,
2015c).
I en kontrollerad studie av repetitivt monteringsarbete med en
cykeltid strax under minuten lät Dempsey m.fl. ett antal kvinnliga
försökspersoner arbeta med olika upplägg av produktionen
(Dempsey m.fl., 2010). I ett upplägg fick deltagarna de komponenter
som skulle monteras ihop med regelbundna tidsintervall som motsvarade
den stipulerade produktionstakten, dvs. en simulering av
villkoren på en hårt styrd monteringslinje. I ett annat upplägg fick
deltagarna samtliga komponenter som krävdes för en halv timmes
produktion, och lämnades sedan att själva disponera tiden, men fortfarande
med kravet att vara klar inom utsatt tid. Den genomsnittliga
arbetstakten var alltså likadan i de två fallen. I ett tredje upplägg fick
de helt själva bestämma arbetstempot, men med instruktionen att
välja ett tempo som de ansåg rimligt för en hel dags yrkesarbete. Det
visade sig att i de två uppläggen där autonomin var störst var även
de pauser som försökspersonerna fick mellan de aktiva delarna av
varje arbetscykel kortast, och mera likadana till sin längd än i upplägget
som simulerade en hårt styrd linje. Variationen var alltså ur
denna tidsmässiga aspekt mindre då autonomin var större; individen
”fastnade” i ett synnerligen stereotypt arbetsmönster. Den självvalda
takten var snarlik den som krävdes i de två styrda uppläggen, vilket
forskarna tolkade som att individen valde just den arbetstakt som
hon var tränad att klara av.
Resultatet av Dempsey med fleras studie är anmärkningsvärt i
och med att det illustrerar att en ökad autonomi för den enskilde
att disponera arbetstiden – även om det kanske fortfarande finns ett
39