Fysisk variation och belastningsbesvär i arbetet

verkade inte ha någon effekt; 3-minuters protokollet visade samma
förlopp av obehag under arbetsdagens gång som kontrollveckor där
det inte ingick extra paus.
Endast en studie som inte omtalats tidigare rör effekten av att
utöka paustiden. I den studien fick arbetare i två fruktodlingar 20
minuters extra paus utöver de 50 minuterna de redan hade under en
arbetsdag (Faucett m.fl., 2007). Pauserna fördelades med 5 minuter
under varje timme då det annars inte fanns någon paus. En jämförelse
med arbetare som hade den sedvanliga paustilldelningen visade
att trötthetsutveckling och muskuloskeletala besvär var något mindre
under de 3 dagar interventionen pågick, och att produktiviteten
inte påverkades menligt av pauserna.
Som framgått rör samtliga dessa studier effekten av att ändra ett
pausutrymme. Studier av att ändra proportionerna av produktiva
arbetsuppgifter saknas, om man bortser från den effekt på produktiv
tid som det naturligtvis kommer att ha om pausutrymmet ändras.
Som anfört i föregående avsnitt vore det synnerligen befogat att även
studera ändringar i fördelningen mellan ”riktiga” arbetsuppgifter.
Sammantaget verkar resultaten av att utöka pausutrymmet föga
uppmuntrande, både för kontorsarbete och för repetitivt industriarbete.
Vissa studier har inte kunnat visa några effekter alls på de utfall
man observerat, och i de studier som visar på effekter är de föga
imponerande. Det kan finnas flera anledningar till att så är fallet.
Det finns av uppenbara skäl begränsningar i hur mycket oproduktiv
”paustid” som kan läggas in i en fungerande produktion, och i flertalet
av studierna ovan utökades paustiden med mindre än 5 procent,
samtidigt som att flera studier antyder att inte ens detta utrymme
utnyttjas fullt ut. Dessutom är det möjligt, särskilt i kontorsmiljöer,
att den fysiska belastningen under pauser inte skiljer sig nämnvärt
från arbetet i övrigt. Pausernas effekt på den fysiska variationen
kan därför vara begränsat, och de innebär inte heller nödvändigtvis
någon tydlig förändring av den totala belastningsnivån i arbetet. I
det fallet är det knappast förvånande att pauserna inte har någon
uppenbar fysiologisk effekt.
Vi vill även peka på, att det i flertalet av de refererade studierna
är svårt att veta om de adderade pauserna påverkade mängden och
fördelningen av de spontana pauser som fanns sedan tidigare. Det
vore inget otroligt resultat, och det finns viss empiri som stödjer att
så kan vara fallet (Hagberg & Sundelin, 1986). Det betyder i så fall
att interventioner där den totala paustiden utökas inte innebär en
lika stor effekt på den totala paustiden under arbetsdagen som det
var tänkt. Det betyder också att förloppet över tid av arbete och paus
60