You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
KRÖNIKA<br />
”Luften doftar av<br />
mogna äpplen”<br />
min familj cyklar vi alltid. Till<br />
aktiviteter, till lantstället 16<br />
kilometer bort, till jobb och<br />
skola. Det betyder att vi cyklar<br />
året om. Även på vintern – men nu är<br />
det höst. Gatan täcks av gulröda höstlöv<br />
och luften doftar av mogna äpplen.<br />
En del av doften kommer från vårt<br />
eget ekipage, för mamma har den<br />
pinsamma vanan att plocka upp fallfrukt<br />
från gatan. Hon är uppvuxen<br />
under krigstiden och klarar inte av<br />
att se mat förfaras.<br />
Mammas damcykel är robust<br />
och tålig, precis som mamma. Hon<br />
trampar på, outtröttligt. Själv sitter<br />
jag bekvämt och väl påbyltad på<br />
pakethållaren och ser staden susa<br />
förbi genom gatlyktornas sken. Fyra<br />
år på det femte och har just varit med<br />
mamma på sammanträde i den lilla<br />
staden. Jag har tre syskon och njuter<br />
av egentiden med mamma. Och jag<br />
älskar de här skymningsturerna bak<br />
på cykeln.<br />
Senare är jag på väg till lite egentid<br />
med mamma igen. Numera cyklar jag<br />
själv, men mamma fick sluta för ett<br />
par år sedan efter att ha orsakat flera<br />
olyckor och till sist hamnat på akuten<br />
helt sönderskrapad och förvirrad.<br />
Det är samma friska känsla i luften,<br />
samma doft av mogna äpplen och<br />
samma vackra syn av gulröda höstlöv.<br />
Men en annan stad och ett annat<br />
liv. Framför allt en annan tid – 40 år<br />
har passerat.<br />
På några av villagatornas trottoarer<br />
står korgar med äpplen och<br />
en vänlig lapp: Varsågod att ta! Jag<br />
stannar och fyller fickorna med<br />
nyplockad frukt. Ingen mer smutsig<br />
fallfrukt från gatan!<br />
Mamma sitter i sitt rum längst<br />
bort i korridoren och tv:n är som<br />
vanligt på. Jag sätter mig bredvid,<br />
håller den varma handen. Äpplena<br />
har jag lagt i den blåa glasskålen mitt<br />
på bordet. Hon ville inte ha just nu.<br />
”Mamma, minns du när jag var<br />
liten och du brukade skjutsa mig på<br />
cykeln”, säger jag. ”Jag tyckte alltid<br />
det kändes så tryggt och jag satt så<br />
skönt eftersom du hade de där rejäla<br />
packfickorna.”<br />
Mamma vrider huvudet mot mig<br />
och ler stilla.<br />
”Mamma, minns du när vi gjorde<br />
den där cykelutflykten i Småland och<br />
bodde på vandrarhem, när jag var 16?<br />
Och det började regna när vi skulle<br />
hem och vi cyklade elva mil i ösregn<br />
och sjöng för att hålla humöret uppe?”<br />
Mamma nickar. Jag vet inte vad som<br />
rör sig i hennes huvud, men jag känner<br />
en intensiv närvaro. Och när jag<br />
tänker på alla cykelturer vi har gjort<br />
ihop blir jag varm inuti.<br />
Två månader senare är det slut på<br />
de höstliga cykelturerna genom villakvarteren.<br />
Mamma har gått bort.<br />
Vi är ledsna och sörjer, hela mammas<br />
stora släkt, men inser att hon har det<br />
bättre nu. Om det existerar en himmel<br />
kan jag tänka mig att mamma är<br />
där och susar fram genom gulröda<br />
höstlöv, rak i ryggen och mumsande<br />
på ett äpple.<br />
Elin Dunås<br />
FOTO: HENRIK RÅDMARK<br />
40 <strong>Cykling</strong> nummer 3, <strong>2018</strong>
Change language