En sjukdom af högst elakt släckte. Återfallsfebern på ... - Helda

InLEDnIng
Amédée Borrelin. Den sista stora epidemin grasserade i Europa 1868–1873, jämsides med fläck-
febern. År 1908 bekräftades det att det var klädlusen som spred sjukdomen i Europa. 20
På sina hemsidor påstår professor Forsius att de första säkra fallen av återfallsfeber i Fin-
land konstaterades först 1866 i Tavastehus, dit sjukdomen kommit med ryska kosacker från
Syd-Ryssland. Redan samma år spred sig sjukdomen till Helsingfors och Sveaborg. Epidemin
härjade svårt 1868, med en ny våg 1876–1877. Följande epidemier konstaterades åren 1917 och
1918 i fånglägret i Ekenäs med över 600 insjuknade och 81 döda, varefter sjukdomen inte före-
kommit i Finland. Epidemin 1788–1790 nämner Forsius överhuvudtaget inte. 21
Återfallsfebern finns ännu, och under gynnsamma förhållanden skulle den kunna brista
ut på nytt i Finland. I Europa sågs sjukdomen senast i mitten av 1940-talet på Balkan, och
nuförtiden rapporteras den bl.a. från västra USA samt Afrika (Etiopien och Sudan).
Efter smitta är inkubationstiden ca en vecka. Symtomen består av plötsligt påkommande
feberattacker: häftigt insjuknande med 40–41°C feber, frossa, huvud-, muskel- och ledvärk.
Den första feberattacken pågor i 3–6 dagar. Efter ca en vecka utan feber får patienten en 2–3
dagar lång relaps. I den epidemiska sjukdomsformen drabbas patienten av 1–5 relapser, i den
endemiska av t.o.m. 13. Mjälte och lever förstoras (spleno- och hepatomegali) ofta och en del
patienter blir gula i huden (ikterus). några får också ett hudutslag, framför allt på extremite-
terna. Komplikationer kan tillstöta i form av hjärn- eller lunginflammation, epilepsi etc. Mot-
tagligheten är allmän. Immuniteten efter genomgången sjukdom kvarstår troligen inte mer än
ett par år. något effektivt vaccin finns ej. I dag kan sjukdomen behandlas med antibiotika (en
dos tetracyklin) – utan behandling är dödligheten 2–10%. Bland barn, åldringar, svaga och
undernärda kan dödligheten vara t.o.m. 50–60%. 22 Förhållandena på flottan, på Sveaborg och
i Karlskrona var sådana, att dödligheten t.ex. i sistnämnda stad var ca 20 %.
Arvid Faxe, amiralitetsläkare i Karlskrona under epidemin, beskriver sjukdomens symp-
tom. Enligt honom började sjukdomen med rysningar, matthet, värk i kroppen och illamående.
Därefter kom febern, gallaktiga kräkningar, torr och oren tunga, besk smak, huvudvärk, oro,
klämning och värk i maggropen m.m. Febern var svårast på nätterna, efter lite svettning kom ett
20 Forsius: Sodankäynti ja epidemiat (3.2.2007).
21 Forsius: Toisintokuume eli febris recurrens (3.2.2007).
22 För sammanställningen har följande källor använts: Eskola et al 1998, s. 1987; Vuorinen: 2002; Lagerkranz 2003 samt det
svenska smittskyddsinstitutets webbplats (28.1.07) - Den högre dödlighetsprocenten anges av Forsius: Toisintokuume eli
febris recurrens (3.2.2007).
14