En sjukdom af högst elakt släckte. Återfallsfebern på ... - Helda

KOPPOR, LÄKARE OCH SPAnSKA FLUgOR
adlad och med professors titel. Omvänt började även univerisitetsutbildade läkare syssla med
kirurgi, både genom att undervisa i ämnet och genom att utföra operationer. 96
Inom militären stod fältskärerna och läkarna under krigsförvaltningen. 1682 bestämdes,
att varje regemente skulle förses med en regementsfältskär och tre kompanifältskärer. En av
regementsfältskärens viktigaste åligganden var besiktigandet av rekryterings- och andra mö-
ten. De var skyldiga att vistas där regementet låg. Mästarfältskärarna erhöll lön på stat och
boställen. Mot ett bestämt bidrag från staten var den skyldiga att underhålla tre ”goda gesäller”.
De sistnämnda fungerade som biträden, och vid krigstid användes de för arméns behov.
Under 1700-talet började fältskärena långsamt att ersättas av och kompletteras med lä-
kare och kirurger, som hade akademisk utbildning. Det var de graduerade läkarna som hade
det högsta ansvaret för arméns och flottans tillstånd. 97 Länge var det de inkallade fältskärerna
som med sina fältkistor gjorde det tunga arbetet, opererade de sårade och vårdade de tusentals
soldater och matroser som föll offer för epidemier. 98
Antalet medicinsk personal, vare sig civil eller militär, var inte stort. År 1700 var antalet
provinsialläkare 7 och stadsläkare 6. 99 1773 fanns det 32 provinsialläkare och 8 stadsläkare.
Finland fick sin första distriksläkare 1749. I Finland, i Åbo, fanns det mot 1700-talets slut en
enda medicine professor, som svarade för hela ämnesområdet och som ännu vid seklets mitt var
den ende vetenskapligt utbildade läkaren i Finland. 100
I slutet av frihetstiden fanns det således i Sverige ett organiserat medicinalväsende, då
merkatilismens ekonomiskt – politiska tankesätt gynnade dess utvecklande. Under den gusta-
vianska tiden gjordes däremot inga vidare framsteg i form av statliga åtgärder.
96 Lindroth 1978, s. 417.
97 Lindroth 1978, s. 423.
98 Lindroth 1978, s. 424.
99 Högberg 1983, s. 200.
100 Lindroth 1978, s. 490.
34