En sjukdom af högst elakt släckte. Återfallsfebern på ... - Helda

KOPPOR, LÄKARE OCH SPAnSKA FLUgOR
II.6. Administration och personal
Under hela 1700-talet hade Collegium medicum (grundat 1663) det omedelbara ansvaret
för det svenska medicinalväsendet. Collegium medicum skulle tillvarata läkarnas intressen,
motverka kvacksalveri och tillgodose allmänhetens behov av läkarvård. Även apoteksväsendet
övervakades av Collegium medicum. Ingen läkare, som inte hade uppvisat sitt doktorsbrev
och inför Collegium medicum avlagt examen practicum, fick öppna praktik. Vid eventuella
epidemier i landet skulle distriksläkarna skicka en berättelse om sjukdomen och dess skötsel
till Collegium medicum.
Till en början var samtliga svenska läkare ledamöter, men senare kom kollegiet att bestå
av preses, som var konungens arkiater (och under största delen av 1700-talet var det Abraham
Bäck), och assessorerna. Dessa var först 6, sen 8 och till slut 12 till antalet.
Collegium medicum utgav den svenska farmakopen, och 1789 utgavs Pharmacopoea mi-
litaris navalis et Eorum usui accomodata, qui impensis publicis curantur. Utgivandet av denna
militärfarmakope påskyndades av det utbrustna kriget. Collegium medicum ansåg det viktigt,
att de unga militärläkarna och kirurgerna skulle få information om sådana läkemedel som var
effektiva men samtidigt förmånliga. 88
Under 1700-talets sista hälft blev Collegium medicum centrum för hälsoupplysningen i
landet. Till allmänheten gavs råd om olika sjukdomars förebyggande, igenkännande och bo-
tande, t.ex. om rödsot, mässling och smittkoppor. Mycket behandlades rödsoten. 89
I det rådande medicinska mörkret mådde kvacksalvarna väl. De resultat de fick var knap-
past sämre eller bättre än de verkliga läkarnas. De bekämpades hårt av Collegium medicum,
med stöd av medicinalförordningarna, men utan större framgång. Kringresande charlataner,
mest av utländsk härkomst, genomkorsade landet och sålde sina mediciner under intensiv re-
klam. Kloka gubbar och kloka gummor drev en stor praktik på landsbygden. 90 Såtillvida att
det fanns kvacksalvare eller kloka gummor i miltärförläggningarna har de inte lämnat spår i
litteraturen använd för detta arbete.
Läkarnas roll blev allt betydelsefullare under 1700-talet, då de hade en viktig uppgift
att fylla i det befolkningspolitiska programmet: uppgifterna gällde att ta hand om nativitet,
88 Peldán 1967, s. 546–550. Av denna farmakope togs en ny upplaga 1805, och den var i kraft i Finland ända till 1852.
89 Högberg 1983, s. 193.
90 Lindroth 1978, s. 448.
32