Servitutsrekvisit -Rättspraxis inom fastighetsrätten - KTH

Här kan vi utläsa att hovrätten inte tycker att det finns någon ledning att hitta i
förarbetena, som gör det möjlighet att uttolka vad begreppet väsentlig betydelse
innebär i AL. I AL är väsentlighetsvillkoret dispositivt och kan därför frångås
genom medgivande enligt AL 16 §.
Prop. 1973:160 s 1
Följande går att hitta i förarbetena till AL:
”Lagförslaget syftar till att samordna och modernisera gällande bestämmelser samt anpassa des-
sa till fastighetsbildningslagen (1970: 988).”
Ovanstående ger att den rättspraxis som har utvecklats när det gäller tolkningen av
väsentlig betydelse för servitut, kanske borde aktualiseras i den behandlade hovrättsdomen,
Svea hovrätt, 2005-02-18, Ö 3575-03. Före anläggningslagen, i sin
nuvarande utformning, förelåg rekvisitet synnerlig vikt. Kravet på väsentlig betydelse
har ansetts vara en lindring av det tidigare kravet. 39
”Kravet på väsentlig betydelse gäller som redan framhållits även om medgivande till åtgärden
finns.”
I FBL finns ett krav på att servitutet ska vara av väsentlig betydelse för den härskande
fastigheten även om den tjänande fastigheten har medgivit åtgärden. Detta
innebär att ledning för vad som är väsentlig betydelse borde kunna hämtas ur det
servitut som har tillskapats genom FBL. 40
NJA 1997 s.491
Rättsfallet behandlade frågan huruvida en anläggning måste vara av väsentlig betydelse
för att det ska vara möjligt att tvångsansluta fastigheter. Det viktiga i rättsfallet
var att HDs i sin prövning av väsentlighetsvillkoret i AL, hänvisade till rekvisiten
som gäller för väsentlighetsvillkoren i FBL:
”Enligt 5 § anläggningslagen (1973:1149) får en gemensamhetsanläggning inte inrättas för an-
nan fastighet än sådan för vilken det är av väsentlig betydelse att ha del i anläggningen (jfr 6 kap
1 § 2 st och 7 kap 1 § 1 st fastighetsbildningslagen). Avgörande vid bedömningen av om tvångsan-
slutning får ske är om det föreligger ett påtagligt behov för fastigheten att ha tillgång till den nyt-
tighet som avses med gemensamhetsanläggningen (se prop 1973:160 s 151).”
Utifrån från detta går det att konstatera att HDs och Svea hovrätts bedömningar i
ovanstående fall inte riktigt går i linje med varandra.
39 Prop. 1973:160 sid 188
40 Prop. 1973:160 sid 188
44