Om stadsodling, urban och peri-urban agrikultur, för en mindre ...

KAPITEL 2 Bakgrund
2.1 Med planerarens glasögon
Detta examensarbete handlar om stadsodling, i dess mångfald, och fenomenet undersöks
främst genom litteraturstudier. Att jag utbildar mig till landskapsarkitekt och stadsplanerare
styr innehållet, och här ges en bred bakgrund som omfattar även andra planeringsområden.
För mig är det tydligt att det finns ett stort glapp mellan dem som kan stad, och dem som kan
land. Lika tydligt är att omställningen till ett mindre energi- och resurskrävande samhälle
kräver att våra (och andra) discipliner samarbetar, eftersom nyckeln till uthållig samhällsplanering
finns i utbytet och det ömsesidiga beroendet mellan stad-land. Jag anser att det är
viktigt att vi (d.v.s. stadsplanerare, landskapsarkitekter och arkitekter) är medvetna om att vi
bär “planerarens glasögon”, vilket ger verktyg att arbeta med, men samtidigt sätter ramar för
inom vilka ämnesområden och på vilket sätt vi väljer att arbeta med samhällsplanering. Jag
drar mig till minnes en föreläsning med Varis Bokalders där han utbrast:
“Ja men det är ju dumt att det heter ´stadsplanering´ överhuvudtaget, det borde heta ´stads-
och landsbyggdsplanering´, för det är det det handlar om!”. I artikeln “Ekostaden i sikte”
(Ingenjören nr 5, sid 13, 2008) framförs samma tankar:
“En stad är aldrig hållbar utan sitt omland, säger han (Varis, min
anmärkning). Jag tror att vi måste ta ett riktigt helhetsgrepp och ta med
produktionen av mat och energi när vi talar om den hållbara staden.”
Vi behöver inte titta så långt bakåt i tiden för att se exempel på annan stadsplaneringspraxis
än dagens. Fram till efter andra världskriget fanns en medvetenhet
om vikten av att kunna vara oberoende av omvärlden för sitt livsmedelsbehov,
och man sparade aktivt den odlingsbara marken i städernas närhet. Under första
världskrigets krisår 1917-1919 bröts många nya land upp i och utanför städerna,
något som statsmakterna livligt understödde. Även offentliga ytor togs i bruk, t.ex.
odlades grönkål istället för blommor i rabatterna vid Karlaplan i Stockholms innerstad
år 1917, och stadsborna uppmanades att odla mer (Israelsson, 1996).
Länge efter världskrigen fanns en plan för hur Sverige skulle kunna vara självförsörjande
på livsmedel i en krissituation. Förutsättningar fanns för att klara en isolering
från omvärlden i upp till tre år. Man hade planer på en s.k. krisdiet, där vegetabilier
9