Om stadsodling, urban och peri-urban agrikultur, för en mindre ...

inte framgår i priset av varan. Människor och miljö, på behörigt avstånd från konsumenterna,
håller nere priset på våra produkter genom sina egna låga inkomster och på bekostnad
av sina ekosystem. Vår gemensamma atmosfär fylls samtidigt på med växthusgaser, eftersom
avstånd, transporter och produktionsmetoder inte heller speglas i kostnaden. Som stadsboende
konsumenter är vi mer avskurna från processerna bakom hur vår mat hamnar i affären
i stan och slutligen på vår tallrik, än någonsin tidigare i historien. En anledning till att det
är svårt att överblicka och förstå hur komplicerade dessa processer faktiskt är, är just deras
“osynlighet”. Dagens livsmedelsföretag agerar i många led i livsmedelskedjan, ofta med kontroll
hela vägen från genen, ända till hyllan i mataffären. De skenbara valmöjligheterna av
oändliga mängder livsmedel i affären ger intrycket av att är en enkel match att förse staden
med mat -det är det inte. Ju bättre livsmedelsindustrin blivit på det den gör, desto mer har
vi glömt hur beroende vi är av samma industri, samtidigt som vi kan välja att blunda för
konsekvenserna av den. Mat har från historisk tid in i våra dagar varit kopplat till placering
och utformning av mänskliga bosättningar, från det att städer uppstått i bördiga områden
eller vid viktiga handelsplatser, där livsmedel var en del av handeln. Även själva gatulivet i
staden har påverkats av maten, genom den kommers och aktivitet den gett upphov till (Steel,
2008).
Med tanke på den centrala roll mat har och haft för staden och stadslivet, är den ett förbisett
faktum i min yrkeskårs utbildning och yrkesliv. I artikeln “The Food System: A Stranger to
the Planning Field” (Pothukuchi & Kaufman, 2000) argumenterar artikelförfattarna, båda
stadsplanerare, för att livsmedelssystemet (förstått som hela kedjan av aktiviteter kopplade
till matproduktion; odling, processindustri, distribution, kommersialisering, konsumtion och
avfallshantering, samt alla berörda institutioner och parter) är centralt för den urbana utvecklingen
på en myriad sätt. De påpekar att stadsplanering som disciplin är angelägen om att
förbättra mänskliga bosättningar (fokuserat på att platser på bästa sätt ska möta människornas
behov), och länka samman skilda samhällssektorer (t.ex. transporter, markanvändning,
bostadsbyggande och ekonomisk utveckling), samtidigt som man inkorporerar de fysiska,
ekonomiska, sociala, estetiska och ekologiska dimensionerna. Vidare hävdar stadsplaneringsfältet
att man har stor räckvidd och omfattar alla viktiga teman, är långsiktig och framtidsorienterad,
och dedikerad att öka levbarheten i mänskliga bosättningar. Följaktligen borde
frågor rörande det komplexa livsmedelssystemet ligga högt på dagordningen bland stadsplanerare.
Pothukuchi och Kaufman´s genomgång av stadsplaneringslitteraturen visar dock att stadsplanering
som disciplin inte har ägnat nästan någon uppmärksamhet alls till frågor som
11