Slutrapport Uppsala inklusive bilaga 1-6 - Hjälpmedelsinstitutet

Bakgrund och genomförande av försöken
Bakgrund och syfte
Hjälpmedelsinstitutet (HI) och Post- och telestyrelsen (PTS) har fått i
uppdrag av regeringen att bedriva försöksverksamhet med intresserade
landsting. Försöken ska syfta till att öka användningen av konsumentteknik
som hjälpmedel för alternativ telefoni. Uppdraget i sin helhet kan läsas på
regeringskansliets webb: www.regeringen.se/sb/d/108/a/161829.
Regeringskansliets ärendenummer är S2011/1810/FST.
Hjälpmedelsinstitutet samlar dokument, trycksaker m.m. om
regeringsuppdraget på sin webb: www.hi.se/alternativtelefoni.
I denna rapport redovisas erfarenheter och resultat från det arbete som gjorts
inom försöken i Landstinget i Uppsala län.
Personer som är döva, dövblinda, har en grav hörselnedsättning, talskada
eller är språkstörning är i behov av alternativa produkter för att kunna
ringa/kommunicera på distans. Landstingen kan ansöka om stadsbidrag till
utrustning för elektronisk kommunikation och ansvarar för att personer med
dessa funktionsnedsättningar får lämpliga produkter förskrivna som
hjälpmedel. Föreskrifterna om statsbidraget finns beskrivna i SOSFS 2002:2
och finns att läsa på Socialstyrelsens hemsida
http://www.socialstyrelsen.se/sosfs/2002-2 . Inom Uppsala läns landsting
hanteras bidraget av hjälpmedelsverksamheten inom förvaltningen
Habilitering och hjälpmedel, och är förbehållet hjälpmedel av typen text-
och bildtelefoner och i vissa fall faxapparater. Se vidare under rubriken
”Landstinget/regionen” på sidan 24.
Inom hjälpmedelsområdet sker en snabb teknikutveckling. Många
konsumentprodukter innehåller liknande funktioner och möjligheter som de
hjälpmedel som förskrivs för att underlätta eller kompensera för olika
funktionsnedsättningar. Gränsdragningsproblematiken, för vad som är att
betrakta som ett hjälpmedel som kan förskrivas via landstingets ansvar eller
en konsumentprodukt som brukaren själv ska bekosta, ökar. Inom befintligt
regelverk i Landstinget i Uppsala län har så kallade konsumentprodukter
inte varit ett alternativ till förskrivning av text- och bildtelefoner.
Personalens kunskaper om olika konsumentprodukter och dess möjligheter
att tillgodose behoven av distanskommunikation för de aktuella
brukargrupperna har varit begränsad, liksom resurserna för att öka
kompetensen. För att personalen ska kunna hålla sig ajour med utvecklingen
4