Slutrapport Välkommen till orden - Kungliga biblioteket

eva
Jag växte upp i miljonprogrammets folkhem på 60- och
70-talet. Mina föräldrar flyttade ut från en trång lägenhet i
stan till en nybyggd »ljus och fräsch« villa i förorten när jag var
två år. Själva var de 23, så unga! Pappa arbetade som montör,
mamma var hemma med mig tills jag var sex år och började
på lekis. Mamma och jag gick till folkbiblioteket i Jakobsbergs
centrum. Ibland kom även bokbussen förbi. Mamma botaniserade
bland skönlitteraturen och tidskrifterna, jag hängde
på barnavdelningen. Där fanns sagor som bröderna Grimms
klassiker, Astrid Lindgren, och Elsa Beskow blandat med de
mer socialrealistiska böckerna, om familjer som flyttade till
förorten, om barn i familjer med problem, barn som stal och
eller rymde hemifrån, om barn som hade det svårt i andra länder.
Det var ofta grått och allvarligt men också lite kittlande
och spännande. Miljöerna på bilderna var bekanta.
Som jag minns det, var det oftast min pappa som läste
för mig i småbarnsåldern. Som vuxen har jag förstått att han
hade dyslexi, då tyckte jag bara att han läste lite omständigt.
Men det var egentligen inte viktigt, han tog sig tiden, han läste.
Helst läste han ur sina egna barnböcker. Jag minns särskilt
en bok, eller snarare ett häfte, som hette Tuppens lakansväv.
Det var ett gratishäfte med reklam från textilfirman Tuppen
tillsammans med en tecknad serie. Serien hade inga pratbubblor
utan bilderna hade text med rim under varje ruta.
Texter som fastnade i mitt huvud, som var både roliga och
lite galna. Kanske kände sig pappa mer bekväm med rimmets
rytm och melodi i Tuppens lakansväv än i de andra böckerna,
för den läste han ofta, ofta:
En dag kom professor Hilmer.
Och visade klassen vackra filmer.
Han visade tigrar vilda.
Men ändå vildare blev Hilda.
Hon gav till ett fasans tjut.
Professorn svimmade och bars ut.
Hon klämde till med höger klack.
En tiger dog och duken sprack.
101